En närstående som är läkare berättade att löpsedlar med varningar som ”Vanlig huvudvärk kan vara livsfarlig sjukdom” direkt påverkar hur många som söker vård på akutmottagningarna. Antagligen kan alla läkare berätta historier om patienter som läst eller hört något som får dem att ställa besvärliga frågor eller söka vård utan att egentligen behöva. 1 av 3 distriktsläkare tycker till och med att mediernas rapportering om medicin, sjukdomar och liknande försvårar deras kontakt och arbete med patienter, enligt en undersökning som genomförts av TNS Sifo. Distriktsläkarna tycker att det är besvärligt att patienterna blir oroliga, uppskrämda och ställer många frågor.
Resultatet från undersökningen väcker många frågor om vad läkarna egentligen tänker om patientmötet. Hur många frågor får patienten fråga utan att det stör tidsschemat? Hur rädd och orolig får en patient vara? Hur påstridig? Är det inte läkarens jobb att utifrån patientens hälsostatus svara på frågor och bemöta oro kring sjukdomar och hälsa?
Dessutom: Varifrån borde patienterna få sin information?
Läkarna har enligt undersökningen störst förtroende för rapporteringen från Läkartidningen, Dagens Medicin och webbplatsen Internetmedicin. Alla dessa riktar sig direkt till läkare och sjukvårdspersonal. Dagens Medicin har till och med som policy att plocka bort artikelkommentarer från annan än vårdpersonal eftersom ”kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet”. Läkartidningen skrivs av och för läkare. Här är ett citat från artikeln Hög förekomst av ICD-händelser speglar verkligheten även utanför Umeå:
Det är viktigt att förmedla en realistisk bild av komplikationsförekomsten när man beslutar om implantation eller policyfrågor. Projektgruppen menar att andelen komplikationer generellt är betydligt lägre än den av oss redovisade och åberopar data från Svenska ICD- och pacemakerregistret.
Säkert mycket bra för målgruppen, men inte särskilt givande för de flesta andra. Tidningen är helt enkelt inte till för patienterna.
Aftonbladets avdelning Kropp & hälsa når däremot en mycket stor grupp läsare. De har bland annat artiklar om blodbristen på sjukhusen – med information om hur man ger blod, riskerna med överanvändning av antibiotika samt många, många artiklar om att sluta röka, att komma i form, att komma ifrån ett stillasittande liv och annat hälsofrämjande. Helt enkelt sådant som vården kämpar med att förmedla.
Är det inte dags för läkarkåren att börja omfamna media istället för att bekymra sig över att patienterna blir besvärliga? Genom att följa med i vad som engagerar eller skrämmer i media kan de vara bättre rustade för frågor och funderingar från patienter. Och det är nog dags för läkare att se värdet med patienter som är intresserade av att vara delaktiga i sin egen hälsa.
Ibland bör dessutom patienter nog vara mer besvärliga än de är idag. Läs till exempel cancersjuke Georges blogg om sådant han och andra råkat ut för under sina svåra sjukdomar. Det är fruktansvärda exempel på frågor och funderingar som sopats undan av läkare som inte tagit sig tid att lyssna.
Också Netdoktorbloggen och Dagens Media har skrivit om undersökningen. Journalisten har intervjuat Anna Bäsén, medicinreporter på Expressen.
Efter att jag själv drabbats hårt av felbehandling har jag börjat intressera mig mycket för det som skrivs om patientsäkerhet och attityder inom vården, bl.a. det som skrivs på denna site men även andra bloggar och medier (som dagens medicin).
Angående kommentarsfunkionen på DM så finns det förvånansvärt många som uttrycker åsikter om ”besvärliga” patienter. I diskussioner t.ex. kring åtalet mot narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus, går vissa t.o.m. så långt som att beskylla den drabbade familjen med att ha som huvudsyfte att tjäna pengar på den fruktansvärda händelsen! Dessa kommentarer tillåts alltså vara kvar. Om man publicerar väl underbyggda kommentarer utifrån ett humanistiskt/etiskt, patient- eller rättssäkerhetsperspektiv (utan att ange om man jobbar inom vården eller inte) blir dessa ofta snabbt bortplockade, antagligen efter att ha anmälts. Vilket kan tyckas intressant. Nu är det så att jag tidigare har jobbat inom vården men bytt yrkesbana.
Jag skulle slutligen vilja ge tips om en intressant blogg. Det handlar om ”Gullan” som bloggar anonymt utifrån sitt perspektiv som medarbetare inom Socialstyrelsen. Hon intresserar sig bl.a. för patientsäkerhet. Bloggen hittas på http://totalstyrelsen.blogspot.com/ . (Totalstyrelsen är alltså ett lite elakt epitet på denna myndighet.)
Tack för tipset om Totalstyrelsen! Jag har redan blivit en trogen läsare av bloggen! Det finns mycket i området patientsäkerhet att gräva vidare i, det är uppenbart!
Det är frustrerande med kommentatorsbegränsningen på DM, det är illa att uttalanden om ”besvärliga patienter” inte får besvaras av just patienter. Och det är ju rätt horribelt att påstå att Astrid Lindgren-familjen skulle ha pengar som motiv!
Se även min artikel: http://www.janusinfo.se/Notiser/Palasta-patienter-plagar-primarvardslakare/
och mitt blogginlägg på mediestudier.wordpress.com:
Rubrik: Är medieoro alltid av ondo?
Varannan distriktsläkare (52 procent) tycker inte att mediernas rapportering om sjukdomar, symtom, läkemedel, behandlingar och forskning påverkar deras kontakt och arbete med patienterna. Men var tredje (32 procent) tycker att rapporteringen försvårar, och var tionde (10 procent) att mediernas sjukdomsrapportering underlättar deras arbete, enligt en TNS SIFO-undersökning av 380 distriktsläkare oktober-december 2009.
Läkarna svarade online på frågor om vad olika medier betyder i deras arbete. De negativa läkarna hänvisade oftast till att mediernas rapportering ”oroar” patienterna. Två saker är anmärkningsvärda här: samstämmigheten i de negativa läkarnas formuleringar och ordval (”oro”) och synen på medierna.
Samstämmigheten först. De kan knappast ha påverkat varandra, men de är alla överens om att patienter just blir ”oroliga”, och att ”oroliga” patienter är av ondo. Visst, de kräver sannolikt mer tid (som många läkare inte har), eftersom läkaren måste motverka den (förmodat felaktiga) skrämmande information som patienterna fått via medierna. De kanske kräver nya läkemedel eller andra behandlingsmetoder, som de (men inte läkaren) hört talas om, eller har orealistiska förväntningar på dessa. Eller så är de tvärtom irrationellt rädda för omtalade biverkningar av den behandling som läkaren förordar.
Så till synen på medierna. Anna Bäsén, Expressens medicinreporter, intervjuades av Journalisten.se om resultaten och uttryckte som jag tycker förtjänstfullt synpunkten att läkarnas negativa syn på medier (i 32% av fallen, märk väl) var beklaglig och vittnade om en ålderdomlig syn på sin roll, på mediernas funktion och på värdet av pålästa och bemyndigade patienters engagemang i sin egen hälsa och hälsinformation.
Om detta kan man bara hålla med. Men frågorna kvarstår. Vad göra åt förtroendegapet mellan medicin och medier (enligt studien med undantag för fackpress som Läkartidningen)? Hur föra in läkarna i den moderna tidsåldern med välinformerade patienter? Hur få dem att omvärdera sin negativa syn på ”oro”? Hur få medierna att i föreliggande fall vara mer ansvarsfull i sin rapportering?
Det är upplagt både för strategier för läkarna att ”hantera” den nya informationssituationen, som deras patienter redan lever med, och för forskning kring hur kommunikationen patient-läkare egentligen går till. Hur spelar mediernas hälsoinformation in som en faktor i det samspelet i praktiken? Kan den möjligen oftare ses som en tillgång, även om den ”oroar”?
David, det är mycket intressanta frågor du tar upp! Tack också för länkarna till dina artiklar. Det kan nog behövas strategier för läkare att hantera både patienternas ”oro” och informatiosförsprång. Det är nog också värdefullt när läkare själva deltar i mediesammanhang, på ett professionellt och kunnigt sätt. Jag tror till exempel att program som doktor Åsa kan vara ett sätt för media och medicin att mötas.
Det skulle vara spännande att se den forskning du vill ha – både ur medie-, läkar- och patientsynvinkel.