Igår uppmärksammades jag på den alternativmedicinska besvikelsen på Martin Ingvar och Osher Centrum vid Karolinska Institutet. Dagens Homeopati ifrågasätter att Barbro Oshers doneration på 43 miljoner kronor till KI för forskning om alternativmedicin har använts som de ska.

Mycket riktigt har pengarna inte använts till forskning om homeopati. Martin Ingvar tar också tydligt avstånd från alternativmedicin. Osher Centrum forskar om integrativ medicin och inget annat. Så här står det på Osher centrums webbplats:

”Integrativ medicin syftar till att främja hälsa och motverka sjukdom genom utveckling och integration av evidensbaserad kunskap från olika discipliner och traditioner för att komplettera den etablerade medicinen. Genomgående tillämpas strikt vetenskaplig metodik för att utvärdera mekanismer, behandlingseffekter, effektivitet och användning i samhället.”

Den forskning som bedrivs handlar bland annat om smärta, placebo, nocebo och sömnsvårigheter. Några studier har också gjorts på akupunktur och akupressur. Forskningen har bland annat kunnat visa att Acceptance and commitment therapy (ACT) är verkningsfullt vid kronisk smärta. Det verkar alltså vara viktig och värdefull forskning och det verkar också uppfylla både Osher-donationen och kraven på vetenskaplighet.

Avståndet mellan forskarna vid Osher centrum och representanter för alternativmedicin verkar ändå vara stort. En förklaring kan vara att många alternativmedicinare saknar förståelse för vad forskning och vetenskap är och hur det fungerar. På webbplatsen News Voice kan man läsa en mailväxling mellan Martin Ingvar och alternativmedicinaren Ronny Rydström. Mailen är en ganska bra illustration av deras skilda uppfattningar men pengar donerade till ett universitet måste användas till forskning som följer vetenskapliga principer.

Idag är det Europeiska Antibiotikaresistensdagen. I samband med denna skriver Göran Hägglund i Sydsvenskan att ”Hotet från bakterier som utvecklat resistens mot antibiotika är i många avseenden jämförbart med klimathotet; det är en ödesfråga för mänskligheten – och det känner inga nationsgränser.”

Det är helt sant. Om inte antibiotikaanvändningen minskar kraftigt och om inte nya mediciner tas fram kommer möjligheterna för vård vi tar för given idag att bli omöjlig i framtiden. Det handlar bland annat om höftprotesoperationer och cancerbehandlingar. Risken vid förlossningar kommer att öka. Den förut så vanliga barnsängsfebern kommer återigen att bli ett hot.

Förutom att ta fram nya läkemedel måste också vårdhygienen förbättras. Det måste bli färre patienter som smittas i vården. Vården måste också ha möjligheter att ta hand om patienter med resistenta bakterier i den takt som detta blir vanligare.

Sverige ligger bra till, både vad gäller användningen av antibiotika och förekomst av resistenta bakterier. Som Göran Hägglund skriver jobbar vi hårt för att vara en förebild i området.

Trots det används fortfarande antibiotika i Sverige som produceras i fabriker i Indien med stora och farliga utsläpp. Koncentrationen av antibiotikarester i vattendragen nedanför fabrikerna är extremt högt. Förutom att det förorenade vattnet skadar lokalbefolkningen är det också en perfekt grogrund för bakterier att utveckla resistens mot all antibiotika.

Överanvändningen av antibiotika är också stor i Indien. Det finns småskaliga projekt för att minska antibiotikaanvändningen, vilket bland annat Vårdfokus skrivit om. För att arbetet ska bli riktigt effektivt måste det indiska hälsoministeriet och det internationella samfunden göra mer.

Även i USA finns en överanvändning av antibiotika. DN skriver om en studie som genomfördes mellan 2006 och 2008 visar att barnläkare skriver ut 10 miljoner fler doser av antibiotika än nödvändigt. De har bland annat förskrivit antibiotika mot både astma och influensor, vilket är helt verkningslöst.

Förutom att hålla på vår antibiotika och uppmuntra andra att göra det samma måste vi verka för bättre tillverkning av antibiotika. Sverige kan inte sätta begränsningar på tillverkningen av de läkemedel vi importerar. Därför måste vi arbeta ännu hårdare för att EU bestämmer sig för att ställa krav på tillverkarna och de indiska myndigheterna.

Läs mer i Läkartidningen 1, 2, Bloomberg och hos Strama

Det känns som en nätskröna: Amerikanska föräldrar som beställer hem spott och slickade klubbor av barn med vattkoppor för att deras barn ska bli sjuka. Men enligt flera amerikanska medier har en grupp föräldrar som skickar vattkoppsvirus via brev upptäckts i veckan.

Förutom att det är olagligt att skicka smittsamma ämnen via post är det helt ofattbart. Vem vill ge sitt barn en slickad klubba eller lite spott skickat från en fullkomlig främling, för att medvetet smitta barnet med en obehaglig sjukdom? Dessutom är det uppenbarligen inte ett särskilt effektivt sätt att sprida viruset, eftersom det snarare behöver andas in för att spridas. Däremot kan andra sjukdomar, till exempel hepatit, spridas via salivet.

Vattkoppor är oftast en ofarlig sjukdom som går över av sig själv, men varje år drabbas några barn av otrevliga följdsjukdomar. Det är oerhört smittsamt, så ungefär nio av tio kommer att få den under sitt liv. I USA är det ett krav i samtliga stater att barn är vaccinerade mot vattkoppor innan de får börja i skola eller på dagis. Att smitta barnen blir ett sätt att slippa vaccinet. Några föräldrar frågade också efter ännu värre sjukdomar, som mässling, påssjuka och röda hund, för att smitta ner sina barn.

Den Facebook-sida som användes för att förmedla spott mellan barnfamiljer verkar ha släckts ner. Frågan är om det medför ett slut på en äcklig idé, eller om förmedlingen av spottklubbor kommer att hitta nya vägar.

ABCNews, CBS 5, WMSV

Idag skriver DN om att Nicaragua kommer att hålla fast vid sin restriktiva abortlagstiftning. Abort är inte tillåtet ens när moderns liv är i fara. En läkare som utför en abort riskerar upp till 10 års fängelse.

I artikeln intervjuas Leslie Briseño, som var nära att dö på grund av ett utomkvedshavandeskap. Vårdguiden skriver om utomkvedshavandeskap. Ett foster kan inte överleva. Ungefär hälften av alla utomkvedshavandeskap avslutas av att den gravida får missfall av sig själv. Annars måste embryot tas bort eftersom risken är att hon skadas eller till och med avlider på grund av inre blödningar. Leslie hörde till den gruppen, och var oerhört dålig när slutligen en läkare valde att ingripa och rädda hennes liv.

Det går inte att förstå logiken bakom abortförbud där man riskerar en kvinnas liv för ingenting. Abortlagstiftningen har alltid varit hård i Nicaragua, men 2006 skärptes den ytterligare. Sedan dess har över hundra kvinnor dött till följd av graviditeter som hade kunnat avbrytas. Man tror också att flera hundra kvinnor utöver dessa har dött till följd av illegala aborter.

I artikeln står det också om ett uppmärksammat fall där en 12-årig flicka födde ett barn med kejsarsnitt. Flickan hade blivit gravid genom våldtäkt. Nicaragua Hoy skriver om händelsen, med betoning på det rätta och viktiga i att flickan inte tilläts göra abort.

Hos Human Rights Watch går det att läsa mer om effekterna av abortförbudet. Här finns deras rapport Over their dead bodies. Hos Women on Waves finns en karta över abortlagstiftningar världen över.

Hanne Kjöller rasar mot läkarkårens oförmåga att fylla i läkarintyg. En uppföljning från Försäkringskassan visar att mindre än hälften av läkarintygen hade godkänd kvalitet. Efter att ha läst Försäkringskassans instruktioner till läkarna och Marie Wedins svar till Dagens Medicin verkar det som att Hanne Kjöller har en poäng.

Försäkringskassans uppföljning visar att det är särskilt stora brister i beskrivningen av patientens aktivitetsbegränsning och i motivering av längre sjukskrivningstid än den rekommenderade.

Marie Wedin försvarar de dåligt skrivna läkarintygen med att ”det kan vara svårt att beskriva funktionsnedsättningen”, bland annat eftersom man kanske inte vill skriva ut om en patient har en begränsad tid kvar att leva i ett intyg som går till patienten och hamnar utanför sekretessen. Det kan också vara svårt att förklara varför en person med psykiska funktionshinder inte kan bidra till arbetet, säger hon. Om läkarna har svårt att beskriva aktivitetsbegränsningen eller inte skriva ut läget i klartext, hur ska då Försäkringskassan kunna avgöra vilken sjukskrivning som behövs? Försäkringskassan kan ju inte gissa sig till hur lång tid en patient har kvar att leva eller vilken aktivitetsbegränsning den får av sin sjukdom.

Allmänläkaren Peter Rosenberg skriver i Läkartidningen om hur svårt det är med läkarintygen. I hans artikel blir krocken mellan läkarnas resonemang och Försäkringskassans tydliga. Han skriver bland annat ”Diagnoskodning är ingen absolut vetenskap och görs på olika sätt. Om man skriver »depression« (F32) och det i texten står att patienten har haft flera återkommande depressioner så framgår det ju att det rör sig om recidiverande depressioner (F33).”. Återigen ska Försäkringskassan läsa mellan raderna för att förstå vad läkaren menar.

Det är mycket bra att läkarintygen följs upp. Om det inte finns något rimligt sätt att fylla i intygen eller om de stämmer alltför dåligt med hur verkligheten ser ut, är det viktigt att gå igenom vad som ska anges, hur och varför. Det kanske inte heller är läkaren som är bäst på att formulera aktivitetsbegränsningarna hos patienten. Eventuellt borde andra yrkesgrupper, till exempel arbetsterapeuter, vara inblandade i det arbetet. Men om det beror på slarv eller att läkarna hoppas på att någon annan ska lösa problemet är det förfärligt. Den förlängda väntetiden för patienten att få sitt ärende behandlat och den extra arbetsinsats som krävs av både Försäkringskassan och läkaren är enbart förluster.

Thorbjörn Larsson skriver ett läsvärt blogginlägg hos Dagens Medicin där han tar upp bristen på patientperspektivet i vården. Precis som han säger är detta genomgående i vården. På till exempel den Nationella kvalitetregisterkonferensen var patienten närvarande i varje diskussion, samtal och föreläsning – men bara som objekt. Det var bara Hans Rosling som pratade utifrån patientperspektiv, vilket var välgörande, men troligen inte meningen.

Att patienten är främst mottagare märks även i vårdkommunikationen. 1177.se och Vårdguiden har inte öppnat för omdömen och kommentarer. De patientberättelser som finns är intressanta och gripande, men redigerade och placerade i en välproducerad kontext. Även Dagens Medicin går på den linjen, enbart vårdpersonal är välkomna att kommentera på tidningens artiklar.

Samtidigt är det många patienter som vill vara delaktiga, både i den egna behandlingen och i utformandet av vården. Släpp fram patienterna, lyssna på dem och inse att de är vårdens centrum, inte dess periferi. Uppmaningen gäller också Dagens Medicin.

Uppdatering: Tankestormar skriver intressant om hur det är att vara brukarrepresentant i vård, hur sällan det verkar ge något resultat i verkligheten och hur det borde fungera.

Den här veckan är donationsveckan, som förhoppningsvis leder till att fler informerar donationsregistret och anhöriga om sin vilja. Landstinget i Örebro har i år valt att uppmärksamma ägg- och spermiedonation under donationsveckan. Många ofrivilligt barnlösa hoppas på chansen att få bli föräldrar via donation, men bristen på ägg och spermier gör väntetiderna långa.

Att det är stor brist på donerade ägg är inte så konstigt om man tittar på landstingens verksamhet och webbplatser. Det är bara ett fåtal kliniker som arbetar med äggdonation. Övriga landsting lämnar inte någon som helst information på sina webbplatser om hur man går till väga för att bli äggdonator. Däremot skickar de sina patienter till klinikerna för behandling mot ofrivillig barnlöshet. På 1177.se står mycket om behandling av ofrivilligt barnlösa, men inget om hur man blir donator.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala har man startat upp en äggbank, för att bättre kunna ta tillvara donerade ägg. Det är ett bra steg, men det behövs också fler donatorer. Därför borde samtliga landsting borde följa Örebros exempel och informera om hur det går till att bli donator och vilka man ska vända sig till. Få människor tänker nog på möjligheten att bli donator.

Så här funkar äggdonation

Kvinnor som vill donera ägg ska vara mellan 23 och 35 år och helst ha fått barn. Kvinnan får träffa läkare, barnmorska och kurator. Då utreds varför kvinnan vill donera, att hon är frisk och att det inte finns några ärftliga sjukdomar i hennes familj. Infektionsprov tas med ett halvårs mellanrum, för att kontrollera att hon inte har några smittsamma sjukdomar. Om allt ser bra ut är kvinnan klar att bli donator. Då får hon först genomgå en hormonbehandling. Sedan tas äggen ut under lokalbedövning.

Donatorn har rätt att ta tillbaka sitt samtycke fram till dess att ägget används för behandling. Barnet har rätt att få veta vem som är donator.

Om du vill donera

Det är bara på ett fåtal sjukhus som det går att donera ägg. Kontakta dem om du vill veta mer om äggdonation.

Reproduktionscentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala

Reproduktionsmedicinskt Centrum på SUS i Malmö

Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Universitetssjukhuset i Örebro

IVF-kliniken i Umeå

Fertilitetskliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge

Reproduktionsmedicinskt centrum på Universitetssjukhuset i Linköping

Landstinget i Västerbotten inför fotoförbud, medan ljudupptagningar kan tillåtas, skriver it i vården. Ett av skälen är att skydda andra patienters integritet, en viktig fråga.

Den andra skälet handlar om ”att vår personal ska kunna fullgöra ett förtroendefullt samtal och behandling utan obekant risk för publicering på exempelvis publika medier”, enligt landstingsdirektören Jonas Rastad.

Att det är synen från landstingshåll är bekymmersamt. Förtroendet skapas inte genom förbud. Motiven till att filma kan vara flera, som jag har tagit upp tidigare. Det kan handla om minnesstöd, och det kan handla om att dokumentera en viktig händelse, till exempel en förlossning. Men det kan naturligtvis också handla om patienten faktiskt inte litar på vården. Om det är fallet, så blir patienten antagligen inte alls tryggare när den inte får filma eller dokumentera.

Medievärlden tar upp flera viktiga poänger i en kommentar till förbudet. För det första är filmning och fotografering redan reglerade på en rad sätt, bland annat av Datainspektionen och i Yttrandefrihetsgrundladen. För det andra måste det gå att dokumentera eventuella brister och misstag. Flera missförhållanden i vård och omsorg har avslöjats av personal, anhöriga och medier. Koppargården i Vällingby är ett rykande färskt exempel, där både personal och anhöriga under lång tid slog larm om missförhållanden. Där hade det behövt mer dokumentation, mer filmande och fotograferande, inte mindre.

Vård bygger på förtroende, dialog och tillit. Foto- och filmförbud hjälper ingendera.

Uppdatering: Medierna i Västerbotten protesterar mot film- och fotoförbudet. Läs mer hos VK och it i vården.

Uppdatering: En frilansjournalist har JO-anmält fotoförbudet skriver Sveriges Radio.

Den lesbiska kvinna som 2009 nekades blodprov på Liljeholmens vårdcentral inför en fertilitetsutredning tilldömdes skadestånd i Stockholms tingsrätt i veckan. Enligt Dagens Medicin hade personalen på vårdcentralen kommit överens om att hänvisa lesbiska par till Södersjukhuset även om de tog emot heterosexuella par. Den sjuksköterska som kvinnan pratade med hävdade att ”det är så komplicerat med lesbiska par”.

Att kvinnan fick rätt i tingsrätten är mycket glädjande. Det är en viktig signal till andra vårdcentraler som ens överväger tanken att skylla på sexuell läggning eller andra osakliga skäl för att vägra människor vård. Vården får inte utesluta en hel grupp av människor på helt lösryckta grunder. Finns det medicinska skäl är det självklart viktigt att kunna hänvisa vidare patienter, men det får inte handla om att skicka vidare patienter för att man tycker att det är ”komplicerat” att hantera deras livssituation.

Att det finns en särskilt gynekologmottagning på Södersjukhuset för lesbiska och bisexuella kvinnor får inte bli en ursäkt för andra mottagningar att inte ta emot dessa patienter. Istället borde Liljeholmens vårdcentral följa Riksby vårdcentrals exempel och HBTQ-certifiera sig. Vi behöver alla utmana och uppmärksamma våra fördomar. Särskilt viktigt är det i vården. För att förtroendet för vården ska upprätthållas måste vårdpersonalen sträva efter att vara så öppna och fördomsfria som möjligt. De måste kunna bota, lindra och trösta alla, oavsett vilka patienterna är och vad de har gjort.

Läs också i DN och hos Diskrimineringsombudsmannen.

DN intervjuar idag Ulrika Winblad Spångberg och Caroline Andersson som precis kommit med forskningsrapporten Vilken information behöver patienter och medborgare för att välja vårdgivare och behandling?

Tyvärr handlar artikeln bara om landstingens brist på information, medan rapporten tar upp OmVård.se och vad vi bidrar med. Mycket av det som efterfrågas i artikeln finns på OmVård.se. Vi har information från kvalitetsregister, patientenkät och väntetider. Det går att jämföra vården. När rapporten skrevs hade vi inte öppettider eller kompetenser, men det har vi glädjande nog kunnat lägga till sedan dess. Förutom detta har våra besökare också möjlighet att lämna omdömen om vården direkt på sidan.

Det som vi inte kan påverka är vilken information som samlas in om vården. Kvalitetsregistren ger en viss vägledning, men all vård omfattas ännu inte. Det är få mätningar som utförs inom primärvården, vilket gör det svårt att få något grepp om kvaliteten. Vi visar dock upp det som finns. Eftersom vi har begränsade resurser har vi fått välja bort sådant som att översättningar av vårt innehåll, talsyntes och annat stöd.

Däremot har vi tagit många steg som landstingen och SKL ännu inte har tagit. Våra besökare kan till exempel hitta en vårdcentral som passar dem i Vårdcentralsguiden, hitta vårdcentralen med bäst patientomdömen i varje landsting i Patienttoppen, jämföra väntetider till undersökningar, operationer och besök samt jämföra kvalitetsinformation om sjukhus.

Vi välkomnar all utveckling i offentliga Sverige, och tror att stora förändringar är på gång. Vi hoppas att vi kan bidra med vårt kunnande och erfarenhet i detta arbete.

Här hittar du rapporten

Artiklar om rapporten: SvD, Sveriges Radio

Bloggar om rapporten: Peter Andersson, Den hälsosamma ekonomisten, Olas tankar, Johan Örjes, VårdJurist-bloggen, Erik Weiman