Anna Berglund, Josephine Jansson och Hannafia Spånberg förlöstes med kejsarsnitt utan bedövning, vilket har uppmärksammats av bland annat SVT, Sydsvenskan och SvD. Kvinnorna beskriver smärtan, hur de kämpar emot, fäktar och skriker. Josephines berättar i intervjun att hon inte tänker skaffa några fler barn, aldrig någonsin mer. Som så många andra som har felbehandlats i vården säger hon också att hon inte vill att det ska hända någon annan. Ingen annan ska behöva utsättas för det hon var med om.
Gemensamt för de tre kvinnorna är att felbehandlingen inte följdes upp. Egentligen skulle sjukhusen ha gjort en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen. De bör också göra en intern genomgång för att se vad som gick fel och hur de kan undvika samma fel igen. Istället har de lagt händelsen åt sidan. Varken sjukhusen eller kvinnorna vet varför bedövningen inte tog eller vad som hade kunnat göras annorlunda.
Det finns ingen statistik över hur många kvinnor som är otillräckligt bedövade vid kejsarsnitt, eftersom det inte finns med i Socialstyrelsens statistik över förlossningar. Det finns inte heller någon sammanställning av eventuella Lex Maria- eller HSAN-anmälningar. Problemet kan helt enkelt vara förskräckande stort eller försvinnande litet. För de drabbade kvinnornas skull och för framtida förlossningar måste vården följa upp händelser som de här.
En blivande mamma har också rätt att få veta hur det ser ut på det sjukhus där hon ska föda. Om ett sjukhus gör ett misstag av den här omfattningen måste blivande mammor kunna få veta det och få veta vad som görs för att det ska undvikas i framtiden. Vi har rätt att kräva god vård.
Det är en intressant fråga det där hur vården agerar efter felbehandlingar. Statistiken visar: (1) att fel inom vården nästan aldrig anmäls. (2) När fel anmäls då vården är tvingad tvingas till detta, som efter självmord, så anser vården i hälften av fallen samtidigt som SoS riktar hård kritik att den agerat exemplariskt. (Vården är iof enligt lag alltid tvingad att anmäla, men ibland lite mindre tvingad. Socialstyrelsen listar i sina instruktioner vad som ”bör” anmälas). Kontrollen och tillsynen måste skärpas. Och naturligtvis ”skall”, som lagen anger, alla fel anmälas.
Jag som drabbats kan också berätta hur det går till när fel inom vården utreds, som kan förklara en del. Ofta är det nämligen den inblandade personalen som utreder sig själva. Om något fruktansvärt inträffat, vem klarar att objektivt utreda sig själv? Och vad förväntar sig chefläkaren för slutsatser när denne låter de inblandade utreda sig själva? (trots att SoS instruktion säger något annat.)
När då Lex Marian skall skickas in, är det dags att skriva ett pressmeddelande. Enligt min erfarenhet rensas då allt som är besvärande noggrant ut ur beskrivningen av händelseförloppet. Den vilseledande beskrivningen skapas officiellt för att ingen skall kunna kopplas samman med händelsen som beskrivs. Men om man inte kan berätta, varför dikta upp en historia som inte stämmer med verkligheten och som dessutom förskönar vad som hänt? Varför inte bara säga som det är (om det nu är så) att sekretessen innebär att ingen information kan lämnas? Här luras man alltså medvetet och vilseleder allmänheten.
Mina slutsatser kring detta är att vården på alla nivåer ofta faktiskt är genuint ointresserade av att ta reda på vad som hänt, och därmed också att åtgärda felen. Därtill gör man allt för att försöka framstå i så god dager som möjligt. Tänker man som van der Kwast gjorde i DN för någon månad sedan när han uttryckte oro över att Quicks resning skulle kunna skada tilltron till rättsväsendet? Alltså, analogt, att tilltron till vården väger tyngre än sanningen. Vilken tilltro inger det?