När man jämför vård och läser andras omdömen är det naturligtvis viktigt att tänka på vad som är viktigt för en själv. En del människor tycker att det är mycket viktigt att få utförlig information om sin sjukdom och behandling, andra tycker att det är mycket viktigare att få ett gott bemötande. Därför går det inte att säga vad som är den bästa vården.

Men kanske är det värt att leta efter vårdcentraler med dåliga patientomdömen, om man får tro en kommentar i Läkartidningen. Under rubriken Kundtillfredsställelse; viktigt, men hur mycket? skriver Gustaf G:son Trolin, leg läkare, med dr, Median Ind. Com., Brasilien:

Till vilken grad skall man värdesätta patientens omdöme?
OK att patientens förtroende är mkt viktigt, men själv behandlas jag hellre av en kompetent knöl än av en sympatisk klåpare.
Och Du?
Hur bedömer patienten det?
Relevantare att se till resultaten?

Staffan på Tankesmedjan allmänmedicin håller inte med Gustaf G:son. Jag går på Staffans linje, jag föredrar alla gånger en kompetent sympatisk läkare, jag är rätt övertygad om en god patient-vårdteams-relation är förutsättningen för en god behandling. Det är inte helt lätt att prova sig fram till rätt läkare, om vi inte börjar med vårdcentrals-speeddejting. Där kan andra patienters omdöme vara en bra guide till en bra vårdcentral.

För ett par veckor sen skrev jag om att patienter borde få tillgång till sina egna journaler. I Östergötland har man i några år kört ett försök där patienter får se sina journaler via nätet. Läs den ansvarige Anders Bernholtz intressanta debattartikel i Dagens Medicin om hur försöket har fallit ut så här långt. Och läs också de rätt förutsägbara kommentarerna till artikeln.

I början av projektet OmVård.se låg vårt fokus på att skapa och utveckla en webbplats som visade upp de kvalitetsdata som vi samlat in för olika vårdgivare. Nu när OmVård.se finns och fungerar har vi börjat utveckla vårt eget API. En betaversion av detta API finns på api.omvard.se. Vi tycker att det känns självklart att kunna erbjuda tillgång till det data som visas upp på OmVård.se till andra parter som vill visa upp information om svenska vårdgivare.

I denna första version av API:t erbjuder vi en enkel funktionalitet. Det går att få ut kontaktuppgifter till vårdgivare som ligger nära den gatuadress eller koordinat som man skickar in till API:t. I framtiden hoppas vi kunna erbjuda mer funktionalitet och flera andra typer av utdata. Detta är dock beroende på efterfrågan. Så om du är en person som känner att du kan, vill och kommer att använda vårt API men tycker att API:t behöver utökas med någon information som finns på OmVård.se, tveka inte att skicka ett mail till oss på dev@omvard.se och berätta vad du vill ha!

Tyvärr har inte alla landsting samma inställning till operationerna. Värmland, Örebro och Stockholm genomför många, medan Dalarna, Kalmar och Östergötland är det få som opereras för fetma. Det gör att siffrorna för väntetider för betyder lite olika i olika landsting. Sjukhusen i Dalarna, Kalmar och Värmland har kortast väntetider i Sverige. Att väntetiderna är korta i Dalarna och Kalmar beror på att det är mycket svårt att få remiss till fetmaoperation i dessa landsting.

Nu funderar SKL på att samordna riktlinjer och resurser för fetmavården. Det skulle innebära att kriterierna för att få operationen skulle vara samma över hela landet, och att de resurser som finns skulle kunna utnyttjas bättre.

Det är rimligt, det ska inte hänga på vilket landsting man bor i om man får den vård man behöver. Det ska heller inte gå att få fina väntetidssiffror genom att undanhålla människor vård.

Också Sydsvenskan skriver om kirurgernas önskan att skapa fetmacentrum.

SHEDO har kritiserat Rättspsykiatrin bland annat för hur de använder tvångsmetoder, med tvångshandskar, tvångsinjektioner och bältesläggning. Rättspsykiatrin i Sundsvall  använder också metoderna Aktivt ointresse och Kärleksfull cynism, vilket SHEDO ifrågasätter. Rättspsykiatrin upplever att de med sina metoder har uppnått mycket bra resultat. Flera kvinnor upplever tvärtom att de möjligen slutar att skada sig så länge de är inlagda, främst för att undkomma bestraffning, men att de mår psykiskt sämre och att de återfaller i skadebeteende när de är kommer ut igen.

För ungefär ett år sen gjorde SVT flera inslag om kritiken mot Rättspsykiatrin i Sundsvall och behandlingen av unga självskadande kvinnor. Det handlade dels om vilka metoder som användes, dels om att kvinnorna satt på samma avdelning som dömda brottslingar, bland annat våldtäktsmän och mördare. Socialstyrelsen granskade efter detta avdelningen och riktade kritik mot den.

En av följderna blev att en särskild avdelning för kvinnor med den här problematiken skapades och att tvångshandskarna förbjöds. Nu är Rättspsykiatrin i Sundsvall åter aktuell. Representanter för rättspsyk anser att de har goda behandlingar, men att läget försämrades av de förändringar som gjordes. Sofia från SHEDO anser att vården som ges på rättspsyk är mycket dåligt för patienterna.

Sofia från SHEDO intervjuas i en uppföljningsintervju.

Vad som är givet är att att vård bara kan bli bättre om den är validerad och evidensbaserad. Det förutsätter att vårdgivarna dokumenterar och följer upp behandlingar som görs, inklusive tvångsmetoder. Det räcker inte med att vårdgivarna känner eller tror att vården de ger är bra. Om de tycker sig se goda resultat av tvångshandskar, aktivt ointresse och isolering borde de kunna visa det i behandlingsresultat. Kan de inte göra det borde de troligen omvärdera sina behandlingsmetoder.

Det här är särskilt angeläget då allt fler unga människor skadar sig och fler behandlas i slutenvården. Det visar en studie från KI, vilket går att läsa i Läkartidningen. SR har också intervjuat Karin Beckman, en av författarna till rapporten, och Gunilla Wagersten, från barnpsykiatrin i Göteborg, om unga kvinnor som skadar sig.

Tyvärr kommer nog inte de största problemen att lösas. Idag är 75 % av alla blanketter ofullständiga eller felaktiga. Läkarna tycker att blanketterna är krångliga, till exempel att  skilja på rutan för arbetsförmåga och rutan för funktionsförmåga. En del läkare skulle också vilja kunna klistra in färdiga texter för vissa diagnoser. Försäkringskassan säger nej. Det går inte att göra om blanketterna och det är inte okej att ha automatiska texter. Varje patient måste ha sin egen bedömning, hur rutinartat ärendet än är. Istället kommer hjälptexter att läggas till, och en del rubriker kommer att byta namn.

Att göra ett e-sjukintyg är strålande bra, fast det är förvånande att det inte har gjorts tidigare. Risken med projektet, liksom med många av myndigheternas projekt, är att lösningen blir oflexibel och svår att vidareutveckla i efterhand. Fler kloka idéer finns, som skulle kunna underlätta för både Försäkringskassan, läkarna och patienterna. Men om lösningen byggs som så många tidigare kommer dessa inte komma med inom överskådlig tid. Risken för det är stor, eftersom projektet har en snäv tidsram.

Frågan är också vilken insyn patienten har. Har patienten möjlighet att se att sjukvårdsintyget är ivägskickat, mottaget och var i bedömningsprocessen det är? Annars är det kanske dags att börja tänka på patienten även här.

Vi är nöjda med att det här börjar bli verklighet. Efter att ha arbetat intensivt med kvalitetsinformationen för vården inser vi att det ser mycket olika ut med hur vården granskas och följs upp. Psykiatrin, till exempel, har ingen nationell uppföljning, trots att så många i Sverige drabbas av olika psykiska sjukdomar. Det finns heller ingen nationell uppföljning av bröstcancervården, även om det är på gång. Däremot är uppföljningen av höftprotesoperationer och förlossningar mycket omfattande, fast med helt olika tänkta användningsområden.

Det är lovvärt att förslaget hela tiden återkommer till att patienten ska sättas i centrum och att patienten måste informeras.

Vi vill dock göra två kommentarer till förslaget.

OmVård.se är idag den enda nationella jämförelsetjänsten för vård. Vi omnämns flera gånger i förslaget tillsammans med SKL som en part som INTE kan stå för patientinformationen. Förslaget vill att informationen ska komma från en oberoende aktör, vilket varken vi eller SKL räknas som. Det kan vara rimligt, SKL är kommunernas och landstingens intresseorganisation och vi finansieras av Svenskt Näringsliv.

Däremot är det inte rimligt att vi inte tillfrågas som samtalspartner under utredningens gång. Under tiden vi har arbetat med OmVård.se har vi kommit långt kring hur man presenterar data på ett enkelt sätt och vad patienter vill ha, vilket borde vara av högsta relevans för den fortsatta arbetet med institutet.

Det andra är att institutet måste göra icke sekretessbelagd information tillgänglig för externa aktörer. Det är inte valbart. Sverige har förbundit sig att följa PSI-direktivet. Det säger i korthet att information som är insamlad med offentliga medel måste göras tillgängligt för externa aktörer, företrädesvis i digital form. EU-kommissionen har redan hotat dra Sverige inför EU-domstolen eftersom regelverket inte följs.

Därför bör institutet redan från början utgå från att de enkelt ska kunna dela med sig av den data som samlas in.

Peter Andersson har också uppmärksammat att vi omnämns i utredningen. Läkartidningen har skrivit om myndigheten.

Gemensamt för de tre kvinnorna är att felbehandlingen inte följdes upp. Egentligen skulle sjukhusen ha gjort en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen. De bör också göra en intern genomgång för att se vad som gick fel och hur de kan undvika samma fel igen. Istället har de lagt händelsen åt sidan. Varken sjukhusen eller kvinnorna vet varför bedövningen inte tog eller vad som hade kunnat göras annorlunda.

Det finns ingen statistik över hur många kvinnor som är otillräckligt bedövade vid kejsarsnitt, eftersom det inte finns med i Socialstyrelsens statistik över förlossningar. Det finns inte heller någon sammanställning av eventuella Lex Maria- eller HSAN-anmälningar. Problemet kan helt enkelt vara förskräckande stort eller försvinnande litet. För de drabbade kvinnornas skull och för framtida förlossningar måste vården följa upp händelser som de här.

En blivande mamma har också rätt att få veta hur det ser ut på det sjukhus där hon ska föda. Om ett sjukhus gör ett misstag av den här omfattningen måste blivande mammor kunna få veta det och få veta vad som görs för att det ska undvikas i framtiden. Vi har rätt att kräva god vård.

Sök efter den Vårdcentral eller Hälsocentral som du är intresserad av och jämför med andra vårdgivare i ditt landsting. Du kan till exempel enkelt jämföra vårdgivare i din hemkommun med vårdgivare i kommunen där du arbetar!

Den Nationella Patientenkäten genomfördes hösten 2009 av företaget Indikator på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting. Ungefär 100 000 patienter fick svara på frågor om sitt senaste besök på vårdcentralen, och ungefär 830 av Sveriges vårdcentraler har blivit bedömda. På det stora hela blev resultatet gott, framför upplever patienterna att de har blivit bemötta med respekt och på ett hänsynsfullt sätt. Ett gott betyg för läkarna och sjuksköterskorna i primärvården!

Det är också föredömligt att SKL genomför den här typen av undersökningar. Att låta patienterna själva berätta om sin upplevelse av vården är en förutsättning för att vården ska kunna utvecklas på rätt sätt. Förhoppningsvis tar nu landsting och vårdgivare till sig av både goda och mindre goda resultat.

Nästa steg är att presentera informationen på ett lättåtkomligt och förståeligt sätt för patienterna, som ju i allra högsta grad påverkas av vårdgivarens kvalitet. Oavsett vårdval är det viktigt att veta hur den egna vårdgivaren är jämfört med andra. Är den vård och det bemötande jag får rimligt? Borde jag kunna ställa andra krav på min vårdgivare?

För tillfället presenteras informationen på undersökningsinstitutet Indikators webbplats i en tillfällig lösning. Så småningom vill SKL själva erbjuda en jämförelsefunktion på sin webbplats 1177.se. Vi har tidigt uttryckt intresse för att visa upp datat på OmVård.se, eftersom vi har en färdigutvecklad webbplats med i princip samtliga vårdcentraler i Sverige och ett gränssnitt som är utvecklat för enkla och lättförståeliga jämförelser.

Tyvärr har inte SKL utnyttjat den möjligheten på det sätt de hade kunnat göra. I december stoppades utvecklingen av 1177.se upp när Logica hoppade av samarbetet. Redan då borde det ha varit tydligt att resultatet från patientenkäten skulle komma så mycket snabbare än de själva skulle kunna ta fram en väl fungerande lösning.

Att SKL inte har hoppat på ett samarbete med oss har naturligtvis inte hindrat oss från att presentera datat på OmVård.se. Bara ett drygt dygn efter att siffrorna blev tillgängliga hos Indikator kan vi nu stolt visa upp patientomdömen om knappt 1000 vårdcentraler. Se om du hittar din!

Läs SKL:s pressmeddelande och titta på deras vd Håkan Sörman. Du kan också läsa om patientenkäten i DN, SvD, Läkartidningen och hos SR. I Dagens Medicin kan du läsa om hur Indikators hemsida kraschade på grund av det hårda trycket. Vårdföretagarnas Hans Dahlgren har skrivit en debattartikel i Newsmill. Du kan också läsa hur det ser ut ur en läkares perspektiv hos Tankesmedja Allmänmedicin.

Något som det pratas om alldeles för lite är vikten av uppföljningar. Det finns ingen chans att systematiskt upptäcka fel, brister och misstag om det inte finns något sätt att sammanställa händelser. De måste också följas upp gemensamt och åtgärder måste genomföras. Oavsett om det är att ta ifrån läkare legitimationen eller lägga om rutinerna för vårdavdelningen.

Sydsvenskan skrev i torsdags om att sjukvården i region Skåne saknar ett gemensamt system för att sammanställa vilka misstag som sker. De har ingen strategi för patientsäkerhetsarbete och de har ingen överblick över hur många patienter som felbehandlas varje år. Det gör det lätt att missa sådant som är viktigt för patientsäkerheten.

Samtidigt får Stockholms Läns Landsting kritik av sina revisorer för att det inte finns något bra sätt att följa upp kvaliteten hos vårdgivarna i primärvården och framför allt för att det inte finns några rutiner för att avsluta samarbetet med vårdgivare som inte sköter sig eller håller tillräckligt hög kvalitet. För en patient är det svårt att bedöma kvaliteten på vårdcentralerna eftersom primärvården ytterst sällan deltar i kvalitetsuppföljningar. Revisorerna tycker att många fler kvalitetsindikatorer borde följas upp för primärvården och att konsekvenserna av otillräcklig kvalitet borde bli mycket tydligare.

För att kunna förbättra vården behövs ett öppet klimat där problem och misstag kan diskuteras och åtgärdas. Vårdgivarna måste våga stå för och diskutera misstagen med patienter som har råkat ut för dem. De allra flesta som råkar ut för fel i vården vill få bekräftelse på att det faktiskt var ett fel och få bekräftelse på att det inte kommer att hända igen. Uppdragsgivarna måste också ha en plan för vad som ska hända när en vårdgivare inte når upp till en tillräcklig kvalitetsnivå. Patientens säkerhet och hälsa måste vara det centrala, alltid, hela tiden.

Läs mer i Läkartidningen och Dagens medicin.

Så här skriver Vårdguiden:

Journalen är i första hand ett arbetsredskap för dem som arbetar med och ansvarar för din hälso- och sjukvård, men du har i regel rätt att ta del av vad som står i den.

Den är alltså inte din, och det är upp till vårdgivaren att avgöra om du ska få den, i alla fall till att börja med. Det som kan hindra dig att se den är om innehållet kan skada din fortsatta behandling eller någon annan person.

Jag ville idag få ut min journal från min vårdcentral. Jag har ganska nyss flyttat, och tänkte hitta en vårdcentral i området. (Naturligtvis har jag använt OmVård.se för att jämfört de olika alternativen där jag bor. Det finns tre VC på hyfsat avstånd, där en är överlägsen i patientomdömen och tillgänglighet. Jag tänkte sikta på den.)

Att få tag på rätt person som kunde ge mig journalen var trassligt till att börja med. En läkare måste godkänna att jag ska få tillgång till journalen. De läkare jag har varit i kontakt med har slutat eller är föräldralediga. Så jag skickades runt mellan olika personer på vårdcentralen tills jag till slut hamnade hos en trevlig och hjälpsam läkare.

Hon skrev ut journalen åt mig efter att ha gått igenom den. Jag frågade hur ofta det händer att man inte får ta del av sin journal. Mycket sällan, berättade hon. Hon hade aldrig varit med om det. Det är en oerhört sällsynt och ganska trasslig procedur.

Vore det inte rimligt att man som patient har tillgång till sin journal hela tiden? Utan massa trassel? Vad händer till exempel med journalen om vårdcentralen har lagts ner eller bytt ägare?

Det är naturligtvis viktigt att kunna få tillgång till hjälp för att tolka journalen. Och naturligtvis ska de undantagsfall som nämns ovan gälla även i fortsättningen.

Men är det inte en förutsättning för en i alla fall jämlikare vård att patienter enkelt ska kunna ta del av informationen om sig själv? Att grundläget är att man kan se sin journal, via till exempel ett webbgränssnitt, och att begränsningar av tillgången endast görs i undantagsfall?

Vi har tidigare diskuterat journaler i inlägget Ge oss rätten till våra egna journaler.