Det skulle vara spännande att se den forskning du vill ha – både ur medie-, läkar- och patientsynvinkel.

och mitt blogginlägg på mediestudier.wordpress.com:
Rubrik: Är medieoro alltid av ondo?

Varannan distriktsläkare (52 procent) tycker inte att mediernas rapportering om sjukdomar, symtom, läkemedel, behandlingar och forskning påverkar deras kontakt och arbete med patienterna. Men var tredje (32 procent) tycker att rapporteringen försvårar, och var tionde (10 procent) att mediernas sjukdomsrapportering underlättar deras arbete, enligt en TNS SIFO-undersökning av 380 distriktsläkare oktober-december 2009.

Läkarna svarade online på frågor om vad olika medier betyder i deras arbete. De negativa läkarna hänvisade oftast till att mediernas rapportering ”oroar” patienterna. Två saker är anmärkningsvärda här: samstämmigheten i de negativa läkarnas formuleringar och ordval (”oro”) och synen på medierna.

Samstämmigheten först. De kan knappast ha påverkat varandra, men de är alla överens om att patienter just blir ”oroliga”, och att ”oroliga” patienter är av ondo. Visst, de kräver sannolikt mer tid (som många läkare inte har), eftersom läkaren måste motverka den (förmodat felaktiga) skrämmande information som patienterna fått via medierna. De kanske kräver nya läkemedel eller andra behandlingsmetoder, som de (men inte läkaren) hört talas om, eller har orealistiska förväntningar på dessa. Eller så är de tvärtom irrationellt rädda för omtalade biverkningar av den behandling som läkaren förordar.

Så till synen på medierna. Anna Bäsén, Expressens medicinreporter, intervjuades av Journalisten.se om resultaten och uttryckte som jag tycker förtjänstfullt synpunkten att läkarnas negativa syn på medier (i 32% av fallen, märk väl) var beklaglig och vittnade om en ålderdomlig syn på sin roll, på mediernas funktion och på värdet av pålästa och bemyndigade patienters engagemang i sin egen hälsa och hälsinformation.

Om detta kan man bara hålla med. Men frågorna kvarstår. Vad göra åt förtroendegapet mellan medicin och medier (enligt studien med undantag för fackpress som Läkartidningen)? Hur föra in läkarna i den moderna tidsåldern med välinformerade patienter? Hur få dem att omvärdera sin negativa syn på ”oro”? Hur få medierna att i föreliggande fall vara mer ansvarsfull i sin rapportering?

Det är upplagt både för strategier för läkarna att ”hantera” den nya informationssituationen, som deras patienter redan lever med, och för forskning kring hur kommunikationen patient-läkare egentligen går till. Hur spelar mediernas hälsoinformation in som en faktor i det samspelet i praktiken? Kan den möjligen oftare ses som en tillgång, även om den ”oroar”?