Hanne Kjöllers ledare i gårdagens DN tar upp den viktiga frågan om hur landstinget i Stockholms län fördelar sina resurser. Den vård som vanligtvis diskuteras är Vårdval Stockholm. Viktigt, självklart, eftersom primärvården berör så många människor. Samtidigt hamnar de allvarligt sjuka i skymundan, och då särskilt de allvarligt sjuka som behöver rehabilitering.

Hanne Kjöller skriver särskilt om Vilma, som 19 år gammal opererades för en hjärntumör. Den medicinska behandlingen av tumören ha gått bra, men Vilma fick stora neurologiska skador och eftervården verkar ha varit mycket otillräcklig. Vilma har inte fått chansen att komma tillbaka efter sin svåra sjukdom.

Patientföreningen Neurologiskt Handikappades Riksförbund har i många år kämpat med att lyfta frågan om den bristfälliga vården och rehabiliteringen för personer med neurologiska handikapp. Många neurologiska sjukdomar är degenerativa, de drabbade blir sämre och sämre. Sjukdomarna går ofta inte att bota. Däremot går det att fördröja försämringen och förlänga friska perioder. En del andra kan faktiskt med hjälp av rehabilitering komma tillbaka efter till exempel bilolyckor, fallskador eller tumörer. Att arbeta för att förbättra eller förhindra försämring kan innebära mindre beroende av hjälp, avlastning för anhöriga, fler år i arbetslivet och många andra positiva effekter.

Trots de klara fördelarna med att förbättra rehabiliteringen är det få politiker som lyfter frågan. Vårddiskussionen fastnar istället vid frågan om tillgänglighet till primärvården och det första besök och behandling. Politiker får inte glömma att det finns patientgrupper som inte går att bota snabbt och enkelt, men där vinsterna, för individen och samhället, kan bli stora.

Vårdval Stockholm har varit en het fråga under den senaste mandatperioden, och bubblar naturligtvis upp i valrörelsen också. Den rapport som genomfördes av Karolinska Institutet visade stora framgångar med vårdvalsupplägget. Det fanns dock ett stort minus: även om fler vårdcentraler öppnat upp i socioekonomiskt utsatta områden och läkarbesöken ökat mest i dessa grupper har resurser fördelats från dessa områden till mer välbärgade områden.

Det är lite svårt att jämföra Vårdval Stockholm, som ändå har hållt på i fyra år, med Hälsoval Stockholm, som för närvarande är en tankekonstruktion. Mycket är lika mellan systemen, men något som skiljer mellan systemen är synen på var patienten hör hemma – hos den vårdcentral de har valt att gå till eller i det område de lever.

De rödgröna utlovar ett nytt grepp på vårdvalet, Hälsoval Stockholm. Där finns bland annat satsningar på förebyggande hälsoarbete i vårdcentralens närområde. Vårdcentraler ska få ersättning både för antal besök och utifrån vårdtyngden i området.

Alliansen har lovat förändringar i ersättningssystemet om de vinner valet. Mer resurser ska gå till vårdtunga patienter, till exempel multisjuka äldre. Det berättar folkpartistiska landstingsrådet Birgitta Rydberg i DN och i sin blogg. Det är förhoppningsvis en lösning på att flera vårdcentraler vägrat ta upp mer än ett problem i taget vid läkarbesök.

Det rödgröna förslaget utgår därför mer från områdesuppdelning och generell hälsa, medan alliansen snarare vill fokusera individens behov och egna val. Valet i höst kommer att få konsekvenser i vilket synsätt som kommer att råda.

Vilket det än blir arbetar förhoppningsvis vinnarna vidare med information till patienterna. Bloggaren Astmaliv, som förgäves sökt efter en vårdcentral där hon får en god behandling för sin astma. En av svårigheterna som hon har stött på är att i förväg veta vilken vård hon kan få på de olika vårdcentralerna. Vårdguiden saknar i stort sett information om kompetenser och specialiteter, vilket inte är hållbart för alla de som söker vård.

Karolinska Institutets första utvärdering av Vårdval Stockholm har ju väckt en enorm debatt bland politiker och bloggare. Alliansens sjukvårdsgrupp är jublande glada, medan Socialdemokraternas Ilija Batjlan tycker att rapporten bekräftar hans bild av att vårdval Stockholm är dålig, framför allt för socioekonomiskt utsatta.

Alliansens mål har uppfyllts: det har blivit fler vårdbesök, vårdtunga patienters besök har ökat mer än snittet, patienterna ger bättre och bättre betyg i patientenkäter och antibiotikaförskrivningen har gått ner. Kanske mest hypat är också att logoped-marknaden har blivit oändligt mycket bättre.

Alldeles säkert kommer de röd-gröna målen att uppfyllas om de vinner valet i höst: det kommer att gå att flytta resurser från privata vårdföretag till intreprenadaktörer, det kommer att gå att flytta besök från läkare till distriktssköterskor, det kommer vara möjligt att öppna upp vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden.

Mål, belöningar och bestraffningar är kraftfulla metoder, som kan påverka det mesta. Därför är det synd att både alliansen och de röd-gröna missar  vilket målet borde vara: hur lyckad behandlingen eller undersökningarna har varit för patienternas hälsa. Istället mäts antal utförda besök, patienternas belåtenhet och resursfördelning efter områdets socioekonomiska status.

Det finns ingen belöning vikt för vårdcentraler som håller sina patienter friska, eller så friska som det går. Helst ska man till och med som läkare heller inte framhålla sin egen kvalitet på bekostnad av andra läkares kompetens, eftersom det undergräver patientens ”helt nödvändiga förtroendet för vården och vårdgivarna” enligt Läkarförbundets etik- och ansvarsråd.

Självklart är det viktigt att diskutera hur pengarna ska fördelas, men någonstans måste det finnas en diskussion kring varför vården finns och vad vården borde göra.

Ett mycket tydligt exempel på vad som är problemet för patienterna i vården idag kan följas i bloggen Astmaliv, där en astmatiker beskriver hur hon försöker hitta en vårdcentral som är intresserade av att ta hand om henne och hennes sjukdom. En hittills fruktlös jakt.

En stor mängd bloggare har skrivit om rapporten och debatten, bland annat Peter Andersson, Birgitta Rydberg, Filippa Reinfeldts pressekreterare Cherine Khalil, Helene Sigfridsson, Raymond Svensson, HBT-sossen och Catharina Elmsäter Svärd.

I torsdags drog Västra Götalands-regionen igång sitt vårdval. I och med detta fick två av tre svenskar möjlighet att välja vård. Vårdvalet innebär inte bara att nya möjligheter för patienterna, det innehåller också nya regler kring nyetablering av vårdenheter och nya ersättningsmodeller.

OmVård tittar närmare på vårdvalet. Vi har bland annat träffat en vårdcentral i Halland, landstinget som var allra först med att införa vårdval, och en vårdcentral i Skåne, så ny att färgen ännu inte hade hunnit torka på väggarna.

Vi har också pratat med folk i Uppsala och Stockholm. Vad vet man egentligen om vårdvalet?

En mängd organisationer har tittat på effekterna av vårdvalet utifrån sina olika perspektiv. Vi har läst igenom och sammanfattat några av rapporterna, för att du som läsare ska kunna få en bild av vad de handlar om.

Vi tittar också på vad som har hänt i landstingen efter att vårdval har införts, och vad vårdvalet egentligen är.

Det finns helt enkelt en hel del att dyka ner i för dig som är nyfiken på vårdvalet.

Vårdvalet diskuteras flitigt i Almedalen de här dagarna.

Jörgen Månsson, vd Carema, menar på seminariet ”Vårdvalssytem i Primävård ”att det givetvis är bra med vårdvalssystem generellt men att de olika utformningarna av systemen är krävande för de företag som har verksamhet i alla landsting/regioner som inför olika modeller, däribland Carema. Enligt deras egna siffror har förorter underersatts i samtliga regioner och är något som politiker måste ta hänsyn till i utformningen av de kommande vårdvalsmodellerna.

Vidare förespråkar han en ersättning även för passiva patienter, eftersom det annars är näst intill omöjligt att starta ny verksamhet utan intäkter som måste ”tas” från andra vårdenheter. Undrar hur det skulle se ut på en annan marknad om alla nya aktörer skulle få pengar för att komma igång? Skulle nya SAAB få pengar för bilar som de inte gör? Kanske inte är så långt ifrån verkligheten ändå…

Johan Kreicberg, vd på Kreicbergs utredning och opinion, har gjort en utredning åt Vårdföretagarna kring de olika vårdvalssystemen och konstaterar att den största valfriheten bland olika aktörer (alltså inte bara antal enheter, Carema har ju exempelvis flera vårdcentraler i många landsting) finns i Stockholm och Västra Götalandsregionen, som drar igång sitt vårdval 1:a oktober i år. Skåne kommer lite sladdande efter, men Skånes regionråd Henrik Hammar (m) menar ändå att vårdvalet varit en succé i Skåne med 22 nya vårdgivare (varav 2 offentligt drivna) och ytterligare 3-4 på gång.

Roger Molin, biträdande chef på avdelningen för vård och omsorg på Sveriges Kommuner och Landsting menar att vi inte vet vilket ersättningssystem som är bäst förrän vi kan följa upp de medicinska resultaten, framför allt för kroniker. Detta tror han att vi kommer att se inom en ganska snar framtid och vi på OmVård.se kan inte göra annat än att hoppas att han får rätt. Sedan vore det ju kul om man talade om detta för patienterna också, men jag antar att det kommer i ett andra steg.

VGR har tittat mycket på Skåne och Halland, men betonar att man vill ha sitt eget system. De pratar också om att en medicinsk revisionsenhet, som står för uppföljning av kvaliteten, ska tillsättas. Dessa uppföljningar kommer att läggas ut på nätet. Det rör på sig, både Skåne och VG-regionen vill publicera öppet!

Pontus

Barn kommer sällan när och på det sätt som det är planerat. Det kan bli som för min äldsta syster som gick över tiden med tretton långa dagar när hon väntade sitt första barn. Eller som för min bror vars bebis växer lite långsamt just nu, så mödravården håller stenkoll på utvecklingen och är beredda att sätta igång förlossningen om tillväxten skulle bli sämre, ungefär tre veckor före beräknad förlossning. Det är helt enkelt rätt svårt att ha kontroll över barnafödande.

SvD har undersökt förlossningsvården i Stockholm i två artiklar och sett att många kvinnor vill föda på Danderyd efter vårdvalsreformen. Danderyd kan inte ta emot alla kvinnorna, en del skickas till andra sjukhus i regionen när det är dags för förlossning. Att det är så här är stressande för de blivande mödrarna, vilket kan leda till komplikationer vid förlossningen, berättar Agneta Zellbi specialistsakkunnig för förlossningsvården inom landstinget i Stockholm.

I artikeln poängteras att den här situationen har uppstått efter Vårdvalsreformen, och flera bloggare tycker att det här är ett till bevis för att reformen leder till ofrihet. Jag ser att det är ett tecken på att föräldrarna inte får tillräcklig information för att fatta ett väl underbyggt beslut.

De blivande föräldrarna vet att Danderyds sjukhus kan erbjuda enkelrum – men att konsekvenserna blir att tiden på förlossning och BB förkortas och att det blir färre antal personal för varje kvinna är inte lika känt. Samtidigt har andra kliniker endast dubbelrum, men mer personal för varje kvinna och större möjligheter för föräldrarna att stanna kvar efter förlossningen.

Föräldrarna måste också få information att de senast graviditetsvecka 25 ska välja var de vill föda. En stor del av kvinnorna som ska få barn i juli och augusti har fortfarande inte valt – vilket också får konsekvenser på klinikernas planering och beredskap. Det här är mödravårdens uppgift, men någonstans på vägen går det snett.

Slutligen är förlossning något som är svårt att planera, precis som mina syskons, och det kan bli fullt på en klinik. De blivande föräldrarna måste få information om vad de gör om det blir fullt, vilken annan klinik som kan bli aktuell och hur de tar sig dit på bästa sätt.

För att fria val ska vara möjliga är det nödvändigt med god information som är saklig och ger en helhetsbild av situationen. För att de blivande föräldrarna är högst kompetenta att värdera information tvivlar jag inte på, så länge de får tillgång till den.