Karolinska Institutets första utvärdering av Vårdval Stockholm har ju väckt en enorm debatt bland politiker och bloggare. Alliansens sjukvårdsgrupp är jublande glada, medan Socialdemokraternas Ilija Batjlan tycker att rapporten bekräftar hans bild av att vårdval Stockholm är dålig, framför allt för socioekonomiskt utsatta.
Alliansens mål har uppfyllts: det har blivit fler vårdbesök, vårdtunga patienters besök har ökat mer än snittet, patienterna ger bättre och bättre betyg i patientenkäter och antibiotikaförskrivningen har gått ner. Kanske mest hypat är också att logoped-marknaden har blivit oändligt mycket bättre.
Alldeles säkert kommer de röd-gröna målen att uppfyllas om de vinner valet i höst: det kommer att gå att flytta resurser från privata vårdföretag till intreprenadaktörer, det kommer att gå att flytta besök från läkare till distriktssköterskor, det kommer vara möjligt att öppna upp vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden.
Mål, belöningar och bestraffningar är kraftfulla metoder, som kan påverka det mesta. Därför är det synd att både alliansen och de röd-gröna missar vilket målet borde vara: hur lyckad behandlingen eller undersökningarna har varit för patienternas hälsa. Istället mäts antal utförda besök, patienternas belåtenhet och resursfördelning efter områdets socioekonomiska status.
Det finns ingen belöning vikt för vårdcentraler som håller sina patienter friska, eller så friska som det går. Helst ska man till och med som läkare heller inte framhålla sin egen kvalitet på bekostnad av andra läkares kompetens, eftersom det undergräver patientens ”helt nödvändiga förtroendet för vården och vårdgivarna” enligt Läkarförbundets etik- och ansvarsråd.
Självklart är det viktigt att diskutera hur pengarna ska fördelas, men någonstans måste det finnas en diskussion kring varför vården finns och vad vården borde göra.
Ett mycket tydligt exempel på vad som är problemet för patienterna i vården idag kan följas i bloggen Astmaliv, där en astmatiker beskriver hur hon försöker hitta en vårdcentral som är intresserade av att ta hand om henne och hennes sjukdom. En hittills fruktlös jakt.
En stor mängd bloggare har skrivit om rapporten och debatten, bland annat Peter Andersson, Birgitta Rydberg, Filippa Reinfeldts pressekreterare Cherine Khalil, Helene Sigfridsson, Raymond Svensson, HBT-sossen och Catharina Elmsäter Svärd.