Ett av de konstigaste förslagen som diskuterades i Almedalen var Göran Hägglund och Kristdemokraternas tidsgräns på akuten: varje patient ska vänta max fyra timmar innan de blir omhändertagna. Nu hittar jag ingenstans hur de definierar omhändertagna, om det är att bli undersökt av en läkare eller om det kan vara att man får träffa en triagesjuksköterska som hänvisar patienten till rätt vårdnivå.

Alla som väntar på akuten borde inte vara där. En del borde gå till primärvården istället, andra borde vänta och se om det inte blir bättre. Ytterligare andra borde redan ha fått så bra vård att de inte ska behöva gå till akuten. Lösningen är inte tidsgräns på akuten. Lösningen är att ge rätt vård i rätt tid, vilket inbegriper många andra steg.

Några exempel:

- Primärvården ska vara tillgänglig. Sju dagars väntan till primärvården är alldeles för lång tid. (Fem dagars väntan är också för lång tid, särskilt om man vet att man bara behöver vänta fyra timmar på akuten). Dessutom behövs det tillgång till jourtider på kvällar och helger, så att patienter har någonstans att vända sig om akuten inte är rätt plats.

- Patienter med kroniska sjukdomar ska få hjälp att inte behöva uppsöka akuten. Ett exempel är det amerikanske sjukvårdsföretaget Kaiser Permanente. De har ett fokus på patienter med kroniska sjukdomar, och arbetar främst med att hålla sina patienter friska.

- Göran Hägglund tar ofta upp gruppen äldre som en prioriterad grupp. Ett intressant projekt som de borde titta på istället för att bestämma tidgränser håller på att starta upp i Uppsala. Ett team läkare och sjuksköterskor ska åka till de äldre för att bedöma vilken vård de behöver, istället för att de äldre ska behöva vänta på akuten. Dessutom ska det finnas en direktvårdsenhet på geriatriken där äldre kan läggas in direkt.

Självklart kan det kännas lockande att fatta kraftfulla och lättköpta beslut om vården. Kaos och långa väntetider på akuten är ett problem. Lösningen heter inte väntetidsgaranti. Däremot måste planer finnas så att akutmottagningarna kan fortsätta ge den specialiserade och högkvalitativa vården de är bra på. Och inte få överbelastning som på SÖS i Stockholm, på Sahlgrenska i Göteborg eller på Akademiska i Uppsala.

Hanne Kjöller skriver en mycket bra ledare i DN om tidsgränser på akuten kontra hur vi överhuvudtaget ska ha råd med välfärden.

Veronika Palm påstår i ett märkligt blogginlägg att man kan köpa sig förbi köerna i Stockholm, apropå köerna på akuten. Det går inte att köpa sig förbi köer på akuten.

I Stockholms läns landsting måste vårdcentraler hänvisa alla som misstänker bröstcancer till två privata vårdbolag, Aleris och Medicinsk Röntgen AB, för mammografi och utredning. Redan när det beslutet fattades var patientföreningarna oroliga för effekterna på kvaliteten, berättade TV4. Nu visar ett uppföljande reportage i TV4 sig att de troligen hade rätt i sina farhågor. Det ena företaget har tolkat röntgenbilderna fel i upp till en tredjedel av fallen. Flera kvinnor har till exempel haft fler tumörer än de vårdföretaget har hittat.

Att lägga ut specifika undersökningar på specialiserade enheter behöver självklart inte vara dåligt. Om de har en expertis inom området och kan erbjuda undersökningar snabbt och enkelt kan det till och med vara bra. För att det ska fungera måste det finnas krav på kvaliteten, en kontroll av resultaten, en återkoppling till dem och en plan för vad som ska hända om de inte levererar det de ska. I det här fallet verkar det ha brustit på de flesta punkter.

Som det lät i reportaget har personalen på de sjukhus som behandlar de cancersjuka kvinnorna uppmärksammat problemen internt. Även om Karolinska har uppmärksammat 80 felaktiga undersökningar verkar inte klagomålen ha nått fram till Aleris. Och Aleris verkar heller inte ha någon uppföljning på hur det gått för de som undersöks, om deras resultat stämmer med vad som kommer fram senare. Vilket begränsar all vidareutveckling, förbättring och förändring.

Nu har landstinget tillsatt en medicinsk revision som ska kontrollera läget. Det är självklart bra nu, men det borde gå att göra kontinuerligt. De borde ha uppsatta kvalitetsmål, till exempel att de tumörfynd som görs i företagens undersökningar ska vara korrekta i en hög andel av fallen. Med en plan kring vad som ska hända om de upphandlade företagen inte håller måttet. Det är livsviktigt att det här fungerar.

UNT har också skrivit om händelserna.

IT i vården har testat 1177:s nya jämförelsetjänst under rubriken ”Svårt att jämföra vårdcentraler”. Informationen i tjänsten hjälper inte patienten i särskilt hög grad, eftersom de flesta vårdcentraler och hälsocentraler får ungefär samma betyg. Gensvaret har varit rätt dåligt också, endast 10 000 besök under den månad tjänsten har funnits.

Det är problematiskt hur resultatet av patientenkäten presenterats. Patientenkäten består av 58 frågor, men SKL har valt att endast redovisa svaren på åtta, ganska allmänt formulerade frågor. Det som skulle kunna bli ett intressant verktyg för patienten att välja vårdcentral är i sin nuvarande form rätt utvattnat.

Åke Rosandher, chef för Center för e-hälsa, lovar att jämförelsen kommer att bli spetsigare och kompletteras med mer uppgifter. Det ser vi fram emot. Framför allt hoppas vi på att Center för e-hälsa vågar visa upp resultat med större skillnader. Så likformad är inte vården som det här resultatet antyder.

På OmVård.se har vi underlättat lite för patienter som letar vårdcentral. Till exempel har vi skapat Patienttoppen för varje landsting, där vårdcentralernas sammanräknade resultat kan jämföras med varandra.

Vi redovisar också de väntetider som vårdcentralerna anger på samma plats som den väntetid patienterna upplevde att de hade, så att man enkelt kan se om det är stora skillnader mellan måtten. Ett exempel på det är Kungsbacka vårdcentral i Halland, där 57 % av patienterna upplever att tillgängligheten är dålig samtidigt som vårdcentralen anger att de tar emot 89 % av patienterna inom vårdgarantins sju dagar. (Tittar man närmare på Kungsbackas patientenkät ser man att 53 % av patienterna har fått vänta mer än sju dagar. Vi har fler exempel på sådana skillnader här.)

Vi välkomnar all utveckling på det här området, och bistår gärna med tips, idéer och förslag utifrån den kunskap som vi har samlat på oss under tiden med OmVård.

De flesta vårdcentraler i Sverige är mycket dåliga på tillgänglighet, framför allt för personer med syn- och hörselnedsättning och med kommunikationssvårigheter, visar en granskning från Socialstyrelsen. Det är så dåligt att personer med funktionshinder riskerar att få vänta länge eller till och med stängas ute helt och håller från vård.

Tyvärr har Socialstyrelsen bara granskat ungefär hälften av Sveriges vårdcentraler, och har heller inte lagt ut resultatet för de deltagande vårdcentralerna. Den här sortens information borde definitivt göras tillgänglig för alla. Om vi ska ha ett fungerande vårdval, där varje patienter kan söka upp den vårdcentral som bäst kan möta dess behov, är det här oerhört viktig kunskap. Tillgänglighet är också kvalitet.

I Västra Götaland startade för några år sen initiativet Tillgänglighetsdatabasen, där tillgänglighetsinformation för bland annat vårdcentraler och offentliga lokaler har samlats in. De som arbetar med databasen har märkt att tillgängligheten i regionen blir bättre för varje år. Transparens och granskning ger resultat, liksom att överhuvudtaget belysa frågorna.

Därför borde fler landsting ansluta sig till tillgänglighetsdatabasen. Och själva databasen borde göras mer tillgänglig för allmänheten, så att informationen kommer alla till godo.

Dagens Medicin, svt och SvD skriver om Socialstyrelsens undersökning.

Kent Persson har skickat ut ett ämne för veckans bloggdebatt som bara inte går att motstå: ”Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?”

Vi på Sanocore drivs av frågan hur vi kan bidra till att göra sjukvården bättre. Därför diskuterar vi ständigt de brister som finns och vad vi skulle kunna göra för att förändra dem. Eftersom vi har den bakgrund vi har (civilingenjörer) är det inte vården i sig som är fokus i våra diskussioner. Det finns inte mycket vi kan säga om behandlingar, mediciner eller åtgärder. Vi brinner snarare för kommunikation och effektivitet, områden där det finns stora och påtagliga brister i den svenska vården. Bristerna kostar dessutom pengar, både för vårdgivarna och patienterna.

Naturligtvis är frågorna stora och komplexa, men här är några funderingar.

1. Hur får vi högre kvalitet?

Vården som ges måste vara möjlig att följa upp. Både vårdgivare och patienter ska kunna ge sin bild av hur lyckad vården har varit, och resultatet av mätningarna ska redovisas öppet. Det ska spela roll vilket jobb som görs och vilket resultatet blir.

Att ställa krav och följa upp har ibland visat sig framgångsrikt. Genom att till exempel sätta en strålkastare på problemet vårdrelaterade infektioner har andelen minskat på de flesta sjukhus. Den inte så lyckade satsningen på kömiljarden pekar på att det inte alltid räcker att fråga vårdgivaren eller huvudmannen om de gör ett bra jobb, patienten måste också bli tillfrågad. Genom att konsekvent fråga både vårdgivare och patienter om upplevelsen av vården blir bilden långt mer komplett än om man endast frågar den ena gruppen.

Oavsett om det handlar om behandlingsresultat eller väntetider måste det vara enkelt att redovisa informationen. Om det är för omständligt kommer inte personalen att lägga tid på det, så enkelt är det.

2. Hur får vi högre tillgänglighet?

Det är långa köer till vård i Sverige, som egentligen varken växer eller krymper. Samtidigt utnyttjas absolut inte alla operations- och besökstider, bland annat eftersom många patienter inte dyker upp.

En enkel start på det problemet är att vårdgivaren öppnar sina tidböcker. Idag skickas fortfarande ofta kallelser, där tanken är att patienten ska rensa sitt schema och dyka upp på beordrad tid och plats. Alltför ofta händer det att patienten bara inte kommer, vilket innebär att operationssalar står tomma och värdefull personal står sysslolös. Låt istället patienten välja tid – och se till att det är enkelt att få tag på rätt person om tiden behöver ändras. Att fylla på med SMS-påminnelser gör det ännu troligare att patienten faktiskt kommer.

Låt också patienten välja vårdgivare i högre grad än i dag. Idag är en del sjukhus är för små för att vårdpersonalen ska få ordentlig träning på vissa behandlingar och operationer. Istället för att hålla vården inom landstingen borde patienterna kunna få möjlighet att söka sig till sjukhus som är skickliga på de mer komplicerade behandlingarna. Eller kunna få hjälp med enklare ingrepp på mindre högspecialiserade sjukhus som har tid snabbt, beroende på behovet. Rätt vård till rätt person, helt enkelt. Det kräver den tidigare nämnda kvalitetsgranskningen kombinerat med vårdgivarens utbud och kompetens.

3. Hur får vi då bättre vård i Sverige?

Det ovanstående är några förslag på vad som kan göras för att förbättra vården. Genom att bygga IT-stöd som a) sätter patienten i centrum, b) är verkligt användarvänliga, och c) gör det lätt att göra rätt, går det att komma långt med förbättringsarbetet.

Sen är det ju naturligtvis massa jobb som återstår att genomföras, men det går!

Efterfrågan på fetmaoperationer ökar stadigt, berättar Ingmar Näslund, vid Örebros universitetssjukhus för SR. Han berättar också att det är mycket positivt. Fetmaoperationer är säkra och ger gott resultat. Fetma ger många följdsjukdomar som värk, diabetes och högt blodtryck. Operationerna kan därför avlasta övriga vården.

Tyvärr har inte alla landsting samma inställning till operationerna. Värmland, Örebro och Stockholm genomför många, medan Dalarna, Kalmar och Östergötland är det få som opereras för fetma. Det gör att siffrorna för väntetider för betyder lite olika i olika landsting. Sjukhusen i Dalarna, Kalmar och Värmland har kortast väntetider i Sverige. Att väntetiderna är korta i Dalarna och Kalmar beror på att det är mycket svårt att få remiss till fetmaoperation i dessa landsting.

Nu funderar SKL på att samordna riktlinjer och resurser för fetmavården. Det skulle innebära att kriterierna för att få operationen skulle vara samma över hela landet, och att de resurser som finns skulle kunna utnyttjas bättre.

Det är rimligt, det ska inte hänga på vilket landsting man bor i om man får den vård man behöver. Det ska heller inte gå att få fina väntetidssiffror genom att undanhålla människor vård.

Också Sydsvenskan skriver om kirurgernas önskan att skapa fetmacentrum.

Lotta Gray och Ulla Eliason, båda med spridd tarmcancer, skrev igår en debattartikel i Aftonbladet där de beskrev tillvaron för en cancerpatient. Köande och väntande inför provsvar, på kallelser och behandlingar hör till vardagen och leder till oro och ångest. Lotta och Ulla skriver om att patienterna måste ställa krav på sitt sjukhus och våga fråga om väntetider och behandling och ifrågasätta de svar de får. Som de skriver behövs det att någon kräver förändring för att något ska hända.

Det som också behövs är att ledningarna på sjukhusen ser möjligheter till förändring och genomför dem. En förutsättning för förbättringar är att problem synliggörs. Problemen kan handla om att remisser som kommer in inte är fullständiga utan studsar fram och tillbaka genom systemet eller att provsvar inte plockas upp snabbt nog. Det kan också handla om hur man jobbar med tidbokning på klinikerna. Det som är allra viktigast att titta på är hur olika yrkesgrupper förhåller sig till varandra och hur de kan stödja varandra i stället för att bara fokusera på sin lilla del av arbetet.

På Universitetssjukhuset i Lund har de använt organisationsmodellen Lean för att få ner de långa ledtiderna bland annat i utredningen av livmoderhalscancer. Det tog tidigare fyra veckor, där endast några få timmar var verkligt värdeskapande. Genom att leta efter och åtgärda orsakerna till bortkastad tid kunde Universitetssjukhuset i Lund få ner totaltiden för utredningen till nio dagar. Lean bygger på att undvika slöseri, i det här fallet främst med tid, och att utgå från patientens behov.

Också S:t Görans sjukhus och Södersjukhuset har arbetat framgångsrikt med Lean för att förbättra för sina patienter. Förändringarna är ofta välkomna, både för patienterna och personalen. Det är inte rimligt för cancerpatienter, eller för den delen för andra patientgrupper, att behöva stå ut med långa, onödiga väntetider. Fler sjukhus borde ta efter de goda exemplen.

Lotta och Ulla tar också upp oron för att den vård de får inte är den bästa för dem, att de inte får de behandlingar de skulle kunna få. De berättar att de självklart vill få vård på kliniker med stor erfarenhet av just deras typ av sjukdom. Idag har du som patient rätt att söka vård på andra platser än det sjukhus du remitteras till om de inte kan uppfylla vårdgarantin. Kanske är det också dags att lägga till rättigheter att söka vård på andra sjukhus, också i andra landsting, om du känner till att de är bättre på att utföra den behandling du ska få.

Läs mer om Lean på Skånes universitetssjukhuset i Lund:s hemsida, här finns särskilt om livmoderhalscancer, och i Läkartidningen 1 och 2. Och besök Lotta Grays mycket läsvärda blogg.

Idag presenterade socialminister Göran Hägglund stolt resultatet från väntetidssatsningen. Alla landsting får godkänt av regeringen och SKL. 17 av 21 landsting ger 90 % av patienterna vård inom vårdgarantin. Övriga landsting ger i alla fall 80 % av patienterna vård i tid. En fullkomlig succé, ser det ut som.

Halland var allra bäst, 99 % fick behandling inom 90 dagar, vilket ger dem 15 978 970 kronor från behandlingsdelen av kömiljarden. Västmanland hamnade på nionde plats, 95 % av alla patienter får behandling inom 90 dagar. De kommer att få 13 536 548 kronor från samma pott.

Problemet är bara att de presenterade siffrorna inte är hela sanningen. Landstingen minskar delvis köerna genom att få patienterna att ställa sig i en kö för ”frivilligt väntande”. I den kön finns inte längre några garantier att du kommer att få vård i tid.

Frivilligköarna tas inte med i den statistiken över väntetider, och har inte påverkat utdelningen av kömiljarden. Eftersom det har uppstått frågor om frivilligt väntande gjorde SKL en särskild utredning om hur många som står i de här köerna i varje landsting.

I vinnarlandstinget Halland väntar 19 % av patienterna i frivillig kö till operation/åtgärd. Genom frivilligkön har minst 15 % väntat mer än 90 dagar på behandling totalt sett. Västmanland är allra värst i det här sammanhanget, frivilligkön till operation/åtgärd består av 48 % av patienterna. I Västmanland är det 27 % som har väntat mer än 90 dagar på sin behandling.

Landstingen har heller inte varit tydliga med information till patienterna. I Skåne placeras du i frivillig kö om du inte aktivt säger ifrån. SVT tar upp ett liknande exempel i Stockholm. Ann-Sofi Andersson behövde få tid till hörselläkare. Hon fick veta att väntetiden skulle bli ungefär 12 månader, vilket är 9 månader längre än vårdgarantin. Hon fick också veta att hon skulle höra av sig till vårdgarantienheten om hon hade några synpunkter på väntetiden. Hon uppfattade detta som att hon kunde klaga till enheten, vilket hon inte var intresserad av. Eftersom hon inte hörde av sig, hamnade hon i frivilligkön. Om hon hade vänt sig till vårdgarantienheten hade hon förhoppningsvis fått veta att hon har rätt till att söka vård på ett annat sjukhus eller i ett annat landsting, eftersom vårdgarantin inte uppfyllts.

Det är lovvärt att försöka korta köerna. Men om ett resultat är att landstingen skyfflar runt sina patienter i olika köer borde nog regeringen hålla inne sin generösa utdelning av 1 000 000 000 kronor. Eller belöna de landsting som faktiskt står för sina köer och jobbar aktivt med att förkorta de riktiga köerna.

Om kömiljarden i DN, SvD, SVT

Om Ann-Sofi Andersson i SVT

Om frivilligt väntande i Dagens Samhälle

SKL:s utredning om frivilliga köer.

Nu börjar det dra ihop sig till utdelning av kömiljarden – i november ska 1000 miljoner kronor delas ut till de landsting som lyckas hålla vårdgarantin och erbjuder minst 80 % av sina patienter besök inom 90 dagar och behandling inom 90 %.

Positiva rapporter har regelbundet kommit in – landstingen blir bara bättre och bättre på att minska köerna i vården. Några landsting lyckas exceptionellt bra med att minska sina köer. Sveriges Radio kunde igår avslöja att siffrorna kanske inte är riktigt så bra som de ser ut. Flera landsting har en kö för de som frivilligt väljer att fortsätta vänta på ett specifikt sjukhus istället för att prova sin lycka på ett annat sjukhus. Även om dessa personer får vänta mer än 90 dagar räknas de inte in i kön – och vips så har köerna minskat!

Landstingsrådet Ulric Andersson i Värmland är mycket upprörd, enligt Nya Wermlands Tidningar. Han berättar att de inte greppat möjligheten att döpa om köerna, utan istället satsat på att faktiskt minska köerna genom att jobba hårt och höja skatterna. Sen har Värmland också påtagligt mycket färre i ”frivillig”-kön än till exempel Skåne, och samtidigt ett mycket sämre utgångsläge inför utdelningen av kömiljarden än Skåne. Också Dagens medicin skriver om Ulric Andersson.

Kösiffrorna är problematiska! Läser man regeringens dokument (här, här och här) om kömiljarden och deras sprudlande utvärderingar av kömiljarden hittar man inget om ”frivilliga köer”. Inte heller i den statistik som redovisas av SKL, bland annat på väntetider.se står det inte heller där något om att väntetiderna gäller de som ofrivilligt står i kö. Eftersom det frivilliga köandet inte nämns så mycket står det inte heller vilka förutsättningar som gäller för dessa köer. Hur länge får man vänta där? Vad har man för rättigheter om man frivilligt står i kö? Vilken information får de som väljer att stå i kö? Får man ändra sig och hoppa ur frivillig-kön?

Och viktigast av allt – hur kommer frivillig-köandet värderas av SKL och regeringen inför fördelningen av miljarden?

I torsdags drog Västra Götalands-regionen igång sitt vårdval. I och med detta fick två av tre svenskar möjlighet att välja vård. Vårdvalet innebär inte bara att nya möjligheter för patienterna, det innehåller också nya regler kring nyetablering av vårdenheter och nya ersättningsmodeller.

OmVård tittar närmare på vårdvalet. Vi har bland annat träffat en vårdcentral i Halland, landstinget som var allra först med att införa vårdval, och en vårdcentral i Skåne, så ny att färgen ännu inte hade hunnit torka på väggarna.

Vi har också pratat med folk i Uppsala och Stockholm. Vad vet man egentligen om vårdvalet?

En mängd organisationer har tittat på effekterna av vårdvalet utifrån sina olika perspektiv. Vi har läst igenom och sammanfattat några av rapporterna, för att du som läsare ska kunna få en bild av vad de handlar om.

Vi tittar också på vad som har hänt i landstingen efter att vårdval har införts, och vad vårdvalet egentligen är.

Det finns helt enkelt en hel del att dyka ner i för dig som är nyfiken på vårdvalet.