Nu börjar det dra ihop sig till utdelning av kömiljarden – i november ska 1000 miljoner kronor delas ut till de landsting som lyckas hålla vårdgarantin och erbjuder minst 80 % av sina patienter besök inom 90 dagar och behandling inom 90 %.

Positiva rapporter har regelbundet kommit in – landstingen blir bara bättre och bättre på att minska köerna i vården. Några landsting lyckas exceptionellt bra med att minska sina köer. Sveriges Radio kunde igår avslöja att siffrorna kanske inte är riktigt så bra som de ser ut. Flera landsting har en kö för de som frivilligt väljer att fortsätta vänta på ett specifikt sjukhus istället för att prova sin lycka på ett annat sjukhus. Även om dessa personer får vänta mer än 90 dagar räknas de inte in i kön – och vips så har köerna minskat!

Landstingsrådet Ulric Andersson i Värmland är mycket upprörd, enligt Nya Wermlands Tidningar. Han berättar att de inte greppat möjligheten att döpa om köerna, utan istället satsat på att faktiskt minska köerna genom att jobba hårt och höja skatterna. Sen har Värmland också påtagligt mycket färre i ”frivillig”-kön än till exempel Skåne, och samtidigt ett mycket sämre utgångsläge inför utdelningen av kömiljarden än Skåne. Också Dagens medicin skriver om Ulric Andersson.

Kösiffrorna är problematiska! Läser man regeringens dokument (här, här och här) om kömiljarden och deras sprudlande utvärderingar av kömiljarden hittar man inget om ”frivilliga köer”. Inte heller i den statistik som redovisas av SKL, bland annat på väntetider.se står det inte heller där något om att väntetiderna gäller de som ofrivilligt står i kö. Eftersom det frivilliga köandet inte nämns så mycket står det inte heller vilka förutsättningar som gäller för dessa köer. Hur länge får man vänta där? Vad har man för rättigheter om man frivilligt står i kö? Vilken information får de som väljer att stå i kö? Får man ändra sig och hoppa ur frivillig-kön?

Och viktigast av allt – hur kommer frivillig-köandet värderas av SKL och regeringen inför fördelningen av miljarden?

Exportrådet föreslår att Sverige börjar exportera vård, precis som vi tidigare har exporterat miljöexpertis. Förslaget innehåller allt från att svenska vårdföretag utvidgar sin verksamhet i Europa, att svenska kliniker vidareutbildar specialistläkare till att svenska sjukhus tar emot patienter från andra länder.

Kommentarerna till SvD:s artikel är genomgående negativa, både till idén i sig och till svensk sjukvård i allmänhet. Framför allt trycker många på den dåliga tillgängligheten i svensk vård. De har en poäng, det är svårare att få vård i Sverige än i många andra länder. Om det känns som att konkurrensen blir ännu större om vårdplatserna och köerna blir längre är det risk för att missnöjet med vården växer och förtroendet sjunker.

Samtidigt finns det fördelar med vårdexport. Som de framhöll i artikeln: det är många områden där svensk vård är av mycket hög klass. Att exportera det kunnandet vinner på Sverige och mottagarländerna på. Om specialiserade kliniker i Sverige får större patientunderlag får vårdpersonalen mer erfarenhet och kan bli ännu bättre. Exporten kommer också att ge intäkter till vårdgivare i Sverige, vilket utan tvekan är positivt.

Dessutom finns det möjlighet att rädda liv. Tänk bara på den gravida, skotska kvinnan som vårdas med konstgjord lunga på Karolinska just nu. Om hon kan överleva tack vare den vården är det underbart.

I seminariet Vårdval 2.0 – Specialistvård som hölls i förra veckan i Visby framhöll Gustav (Andersson) (c) Stockholm, att tillgängligheten har ökat markant inom ortopedi och ögonsjukvården efter införandet av vårdval i specialistvården i Stockholm. Detta är slutsatsen av en ny rapport över väntetidsläget från Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning i Stockholms läns landsting. I dagsläget gäller vårdvalsmodellen för kataraktoperationer (gråstarrsoperation), höft- och knäplastikoperationer och för förlossningsvård i Stockholm.

Att öka just tillgängligheten var det stora målet med reformen och han pekar på att antalet vårdgivare som erbjuder kataraktoperationer har ökat från 5 till 8 (13) och det är ju givetvis glädjande för alla som väntar på en kataraktoperation.

Ingrid Lennerwald (s), regionråd i region Skåne är motståndare till den fria etableringsrätten då hon som politiker ”har ett ansvar att alla har rätt till vård, inte bara de som bor i tätbefolkade områden.” Hon berättar att man har väldigt dålig erfarenhet av detta från den förra etableringsvågen i Skåne då det öppnade massor av mottagningar i södra Skåne men ingen i norra. Dessutom tycker hon att det är fel att staten fattar beslut om vårdvals vara eller icke vara och sedan dumpar uppgiften att verkställa modellen i knäet på landstingen.

Tobias Nilsson, politisk sakkunnig till Göran Hägglund höll en låg profil och ville inte avslöja något från Toivo Heinsoos tredje och sista utredning i vårdvalsfrågan som presenteras i slutet av september. Dock försvarar han starkt beslutet att Socialdepartementet ställer upp nationella krav på vårdgivare som måste uppfyllas för att få i vårdvalsmodellerna. Detta för att skapa transparens och att alla vet vilka villkor som gäller.

Man behöver inte vara något större orakel för att gissa att Toivo kommer komma fram till att det är fördelaktigt med fritt vårdval även i specialistvården. Frågan man måste ställa sig är dock om vårdvalsmodellen verkligen inneburit att patienterna valt var de ska få sin vård. I en serie artiklar i Svenska Dagbladet under förra veckan belystes problematiken med att det inte finns nog med kapacitet för att alla ska få välja. Detta har till slut inneburit att fler personer inte har fått komma till den enhet de önskade än vad som var fallet tidigare. Och jag undrar om det verkligen är så att läkarna på vårdcentralerna runt om i Stockholm frågar sina patienter vilket sjukhus de vill att remissen ska skickas till? Det är nog snarare så att vårdvalsmodellerna fortfarande är mest en teknikalitet och ett ersättningssystem som påverkar vårdgivarna mer än patienterna, även om de är ett steg i rätt riktning mot ett riktigt val av vård från patienternas sida.