Thomas Östros och Mona Sahlin lovar i en debattartikel idag 12 miljarder mer till vård, skola och omsorg. Förslaget handlar om tre punkter: mer resurser, bättre villkor för personalen och starkare kvalitetsuppföljning. Det är vällovligt, självklart behövs resurser till dessa områden.

Under punkten starkare kvalitetsuppföljning skriver de:

Vi vill ha valfrihet för medborgaren. Men tillsynen och kraven på kvalitet måste skärpas. Det gäller alla skattefinansierade verksamheter – oavsett driftsform. Vi står för medborgarnas valfrihet – inte företagens. Därför ska producenterna inte ha rätt att välja bort medborgare. Då blir det vård efter plånbok – inte efter behov.

Vad de bortser från är att producenter inte har rätt att välja bort medborgare idag heller. Till exempel är en av grundförutsättningarna inom vårdvalet är att patienten har rätt att välja vårdcentral medan vårdcentralerna inte har rätt att välja bort patienter.

Detta har till och med gett en del nya vårdgivare problem. De som väljer aktivt ofta är personer med stort vårdbehov, och en del nya vårdcentraler har därför fått en mycket större andel svårt sjuka patienter än de som redan fanns. När ersättningen till vårdcentralen bara bygger på antal listade patienter och inte på antal besök kan det bli svårt att klara sig när en mycket stor del av patientgruppen är personer med stort behov av vård.

Objektiva kvalitetskontroller och öppenhet med resultatet ska vara grundläggande inom vården, det ska vara enkelt för medborgare att få tillgång till information om kvalitet. Det ska också vara enkelt för medborgare att kunna berätta om sina upplevelser, till exempel om de har blivit bortvalda som patienter. Att kunna jämföra bakåt är också viktigt, om det har skett förändringar, blivit bättre eller sämre.

Objektiviteten måste vara på riktigt, inte utgå från förutfattade meningar om vad som händer om man har en eller annan driftsform. Och politiska förslag bör inte beskriva redan befintliga förhållanden som helt nya förslag.

I Stockholms läns landsting måste vårdcentraler hänvisa alla som misstänker bröstcancer till två privata vårdbolag, Aleris och Medicinsk Röntgen AB, för mammografi och utredning. Redan när det beslutet fattades var patientföreningarna oroliga för effekterna på kvaliteten, berättade TV4. Nu visar ett uppföljande reportage i TV4 sig att de troligen hade rätt i sina farhågor. Det ena företaget har tolkat röntgenbilderna fel i upp till en tredjedel av fallen. Flera kvinnor har till exempel haft fler tumörer än de vårdföretaget har hittat.

Att lägga ut specifika undersökningar på specialiserade enheter behöver självklart inte vara dåligt. Om de har en expertis inom området och kan erbjuda undersökningar snabbt och enkelt kan det till och med vara bra. För att det ska fungera måste det finnas krav på kvaliteten, en kontroll av resultaten, en återkoppling till dem och en plan för vad som ska hända om de inte levererar det de ska. I det här fallet verkar det ha brustit på de flesta punkter.

Som det lät i reportaget har personalen på de sjukhus som behandlar de cancersjuka kvinnorna uppmärksammat problemen internt. Även om Karolinska har uppmärksammat 80 felaktiga undersökningar verkar inte klagomålen ha nått fram till Aleris. Och Aleris verkar heller inte ha någon uppföljning på hur det gått för de som undersöks, om deras resultat stämmer med vad som kommer fram senare. Vilket begränsar all vidareutveckling, förbättring och förändring.

Nu har landstinget tillsatt en medicinsk revision som ska kontrollera läget. Det är självklart bra nu, men det borde gå att göra kontinuerligt. De borde ha uppsatta kvalitetsmål, till exempel att de tumörfynd som görs i företagens undersökningar ska vara korrekta i en hög andel av fallen. Med en plan kring vad som ska hända om de upphandlade företagen inte håller måttet. Det är livsviktigt att det här fungerar.

UNT har också skrivit om händelserna.

Igår skrev oppositionen en debattartikel i SvD om att vi har råd med jämlik vård, men att det pågår en ideologisk attack mot det solidariska sjukvårdssystemet. De tar upp tre områden de säger står för en oroade utveckling:

• Privatbetalande patienter som kan köpa sig förtur inom den offentligt finansierade vården utan att ha medicinska skäl
• Privata utförare som säljer tjänster inom ramen för den offentligt finansierade vården och omsorgen
• Vårdföretagare som etablerar sig där det är mest lönsamt.

Oppositionens lösning på problemen med vården är att fler jobbar, att hälsa främjas och att Sverige stödjer innovationer.

Alla partier säger idag att vård ska vara offentligt finansierade vården och ge förtur till de som är svårast sjuka. Men där dyker det genast upp ett problem, som illustreras av den första orospunkten – att patienter kan köpa sig förtur utan att ha medicinska skäl.

Problemet kan faktiskt illustreras med behovet hos en av Ylvas partikamrater – HBT-sossen. Hon berättar i ett blogginlägg kring debattartikeln att lesbiska som vill ha barn tillhör prio 3 i Stockholm vilket innebär lååååång väntetid på hjälp. Till skillnad från bland politikerna i Sörmland finns det ingen politisk vilja i Stockholm att prioritera upp hbt-personer som vill ha barn. Hon jobbar för att prioriteringarna ändras, och hoppas på att politikerna ”kastar lite valfläsk åt oss hbt-personer”.

Det röd-gröna förslaget hjälper inte de som är inte allvarligast sjuka. Och även om HBT-sossen gärna skulle vilja prioriteras upp tror jag inte att hon vill göra det på bekostnad av säg en kvinna med cancer i äggstockarna.

Idag betalar många lesbiska par ur egen ficka för inseminationsbehandling i Danmark. Det finns inget sånt alternativ i Sverige av flera olika skäl, bland annat ett knasigt regelverk kring lesbiska par som vill skaffa barn.

Men om till exempel privata BB Stockholm, som har sin förlossningsklinik på Danderyds sjukhus, skulle börja sälja tjänsten insemination av lesbiska, ensamstående eller andra barnsugna på sin klinik skulle de uppfylla alla tre punkterna i det röd-gröna skräckscenariet. Och vilka skulle drabbas av en sån tjänst? De kvinnor som inte har fertilitetsproblem men ändå måste stå i långa, långa köer?

I varje givet ögonblick kommer det att finnas personer som är sjukare och har större behov än andra, som måste prioriteras av den gemensamt finansierade vården. Även om vi har råd med en omfattande, högkvalitativ gemensam vård kommer en del att få vänta längre än de vill. Vad är lösningen på det?

På kort tid ställdes radiologen Isabelita Berlin Kärnsjukhuset i Skövde inför två mammografibilder som inte gick att tolka. Skälet är att kvinnorna har förstorat sina bröst med gelen Macrolane, skriver GP. Ämnet syntes som ett vitt moln eller vita bollar på röntgenbilderna, och gjorde det omöjligt att tolka bilderna. Inte heller ultraljudet som gjordes sen gick att tolka. Båda kvinnorna hade sökt vård eftersom de hade känt knölar i bröstet.

Också i Stockholm har problemet att Macrolane förstör mammografiundersökningar uppmärksammats, både vid de fyra mammografienheterna och vid Onkologiskt centrum. Så vitt det går att förstå från artikeln kan enheterna inte göra mer än att förklara för de kvinnor som blir berörda att deras resultat inte går att tolka på grund av Macrolane.

Problemet är att kliniker som erbjuder Macrolane-behandling inte informerar om riskerna, skriver GP vidare. De säger till exempel att ”Det inte är några problem”, att det ”kan vara svårt vid en röntgenundersökning om det är en ovan radiolog”, att ”det är en jämn skugga på röntgen men hindrar inte bedömning av brösten” och liknande lugnande men felaktig information.

Att underlåta att berätta om riskerna är självklart inte okej. Det måste vara enkelt att ta del av både för- och nackdelar med en behandling, oavsett om man betalar för den själv eller den ingår i den gemensamt finansierade vården. Först då kan man fatta ett väl underbyggt beslut om man ska gå vidare med behandling.

Sen kan det ju naturligtvis vara ett tips att fråga någon kunnig inom området och inte bara lita på informationen från de som tillhandahåller tjänsten (och tjänar pengarna). Till exempel prata med läkare som jobbar med mammografi eller bröstcancer om det handlar just om bröstförstöring.

Igår kom till slut det fjärde och sista delbetänkandet i Socialdepartementes utredning Patientens rätt i vården. Utredning har letts av Toivo Heinsoo och har pågått nästan två och ett halvt år.

Det första delbetänkandet kom i april 2008 och handlade om vårdval i primärvården. Den delen av utredningen har redan blivit lag. Det andra delbetänkandet handlade om att stärka patientens ställning, och det tredje handlade om rehabiliteringsgarantin.

Det fjärde delbetänkandet tar upp frågan om etableringsfrihet inom specialiserad öppenvård, d.v.s. specialistkliniker som tar emot besökande patienter och utför dagkirurgi, men inte verksamhet där patienten ”läggs in” och spenderar natten på ett sjukhus/klinik. Utredningen är en nätt skrift på 261 sidor där det centrala förslaget är att införa en nationell etableringsplattform som delvis vänder på perspektivet. Istället för att landstingen ska gå ut med ett uppdrag som ska utföras ska det vara upp till vårdgivaren att föreslå en verksamhet som ska bedrivas, med förhoppningen om att detta ska stimulera innovationskraft och nya lösningar som bättre möter patienternas behov. Man lyfter också fram att ”sammanhållna vårdprocesser för patienterna” ska premieras.

Detta låter ju alldeles lysande, då det är många idag som berättar om trassliga vårdkedjor och om att man som patient skickas fram och tillbaka mellan olika läkare och behandlingar.

Frågan är väl bara om etableringsplattformen verkligen kommer att innebära ett större fokus på sammanhållna vårdprocesser. En vital del av plattformen är att både staten, i form av en tillsynsmyndighet, och landstinget ska godkänna nya vårdgivare som vill etablera sig. Dessutom lämnas det ganska stora möjligheter för de enskilda landstingen att påverka avtalens utformning samt ersättningsnivåer. Det kommer definitivt leda till en mängd olika lösningar, vissa bättre anpassade till patienterna än andra. Visionen om en jämlik vård oavsett var i landet man bor kommer knappast att kunna uppnås med den här modellen heller. Men att man åtminstone försöker reglera delar av systemet och möjliggör en etablering baserad på patientens behov är ju positivt.

Nu kan du titta på Dagens medicins privatvårdsdagar på SVT24. Dagen behandlade vårdvalet ur många olika aspekter, vilket gör det intressant för alla som är nyfikna på privat vård och vårdval.

Klippen är ganska långa, men sevärda.

Klipp 1 – Dagens medicins nya chefredaktör Mikael Nestius hälsar välkomna

Regeringens utredare Toivo Heinsoo som berättar om slutbetänkandet i vårdvalsutredningen.

Klipp 2 - Fyra landstings berättar om sina erfarenhet av att införa vårdval

Filippa Reinfeldt – Stockholms läns landsting

Mats Eriksson – Landstinget Halland

Jonas Andersson – Västra Götalandsregionen

Ingrid Lennerwald – Region Skåne

Klipp 3 - Lagen om valfrihetssytem – Magnus Ehn, konkurrensverket

Strategier för en långsiktig hållbar utveckling av vårdvalssystem – Dag Fagerholm och Roine Gillingsjö, Öhrling PricewaterhouseCoopers

Klipp 4 – En kavalkad av talare om kvalitetsredovisning, verksamhetsperspektiv och hur man kan bedriva vård utan vinstintresse. Klippet inleds med Johan Calltorp, ordförande i vård medicinska råd som berättar om internationella erfarenheter av kvalitetsredovisning.

Övriga talare: Bo Nyström, Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, Björn Zackrisson, Praktikertjänst, Leif Karnström, Stockholms läns landsting, Elisabeth Wennlund, Stockholms sjukhem.

Tyvärr finns inte hela eftermiddagen på SVT24, bland annat filmades inte politikerdebatten som avrundade privatvårdsdagen. Den som vill veta mer om partiernas syn på vården och vad de vill göra efter nästa val får än så länge vända sig till respektive parti.

Helena Eriksson är en av tre som har fått igenom ansökan om att få starta privat vårdmottagning i Uppsala län, skriver UNT. Hon är barnmorska, idag gruppchef på förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. I en artikel i UNT berättar hon om sina planer för sin mödravårdscentral , bland annat ska hon erbjuda spädbarnsmassage och vattengymnastik om efterfrågan finns. Hon ser fram emot möjligheten att prova de idéer och tankar det inte riktigt har funnits utrymme för tidigare i hennes karriär.

Det är roligt att läsa om Helena mitt i den pågående debatten om vinstuttag i vården. Så vitt man kan läsa sig till har hon en klar bild av sitt motiv – hon vill skapa en bra mödravårdscentral i Uppsala. Vilket hon bland annat vill göra genom att behålla en kontinuitet i vårdkedjen – hennes barnmorskor ska också jobba på förlossningsavdelningen på Akademiska, för att mödrarna ska träffa samma personal på båda ställena och för att personalen ska upprätthålla sin kompetens. Det kan helt enkelt bli ett spännande samarbete mellan privat och offentlig vård.

Dagens Medicin berättar också att sjuksköterskorna kan bli de stora vinnarna i vårdvalet i Västra Götalandsregionen. Eftersom antalet vårdcentraler ökar finns det också flera arbetsgivare att välja mellan för sjuksköterskorna, vilket ger effekt i form av högre löner och andra förmåner.

Debatten om  för- och nackdelar med vinster i vården rullar på, senast idag i en kolumn i DN av Göran Rosenberg. Robert Noord skriver ett intressant inlägg om kvalitet som den viktigaste drivkraften, vilket också Kent Persson tar upp.  Peter Andersson kommenterar också Rosenbergs kolumn.

I dagens Svenska Dagbladet skriver man om alla att de stora vårdbolagen i Sverige, med undantag för Praktikertjänst, ägs helt eller delvis av riskkapitalbolag. Detta eftersom vårdmarknaden anses som stabil och stadigt växande även i sämre tider. Vårdvalsreformen som nu genomförs i primärvården i Sverige spelar säkert också in, framför allt i de landsting som inför fri etableringsrätt.

Just fri etableringsrätt är inte helt okomplicerat, och här skiljer sig åsikterna åt emellan de olika politiska blocken. Snarare än att fokusera för mycket på detta bör man se upp med vart privatiseringen tar vägen. Så länge det finns en mångfald av både några få stora vårdkoncerner och många mindre fåmansföretag och privata och offentliga vårgivare är väl det mesta frid och fröjd. Den stora faran är att de mindre vårdgivarna äts upp av de stora koncernerna och att sjukvården går från ett offentligt monopol till ett privat oligopol. Detta skulle öka betydelsen av sättet vård upphandlas på enormt. En stor organisation är ju fördelaktigt om den erbjuder hög kvalitet. Gör den inte det är vi ju i sämsta möjliga sits, ett avtal som inte ger oss det vi vill ha och som dessutom drabbar många. Givet de i många fall tveksamma upphandlingar som görs idag där priset alltför ofta är ensidigt avgörande, är detta en riskabel väg att gå.

Nej, då hellre ett fokus på kundvalsmodeller där vi vårdkonsumenter själva bestämmer vem som ska ta hand om oss och att detta blir avgörande för var ersättningen hamnar. Då kommer vårdgivare som håller på och trixar och utnyttjar ersättningssystemet på patienternas bekostnad att straffa sig själva genom att patienterna inte återvänder. Om vi verkligen vill ha ett patientperspektiv i vårdsystemet måste vi patienter få bestämma själva vad som är bra vård och service och detta ska premieras!

I dagens ledare i DN skrivs att privatiseringen av sjukvården riskerar att urholka möjligheterna till forskning framöver, då privata vårdgivare inte behöver behålla sina journaler mer än 10 år, till skillnad från de offentligt drivna som ofta sparar dem mycket längre än så. Detta eftersom journalen är en offentlig handling och därmed faller under arkivlagen. Författarna framhåller ett bra exempel på hur arkiveringen har möjliggjort upprättelse genom en officiell ursäkt från statens sida för de personer som tvångssteriliserades under 1900-talet. Utan tvekan hade inte detta varit möjligt om journalerna inte funnits kvar.

Men att därifrån dra slutsatsen att hela den medicinska forskningen äventyras om vi inte sparar journaler i mer än 10 år känns minst sagt långsökt. Det presenteras inga siffror på hur mycket forskning som görs på journaler äldre än 10 år, men det kan väl i alla fall inte vara så stor andel av den totala forskningen?

Viktigare då är väl frågan om upprättelse för eventuella begångna felbehandlingar eller journaluppgifter som styrker skada vid försäkringsärenden. Detta framhåller också debattörerna. Någonting man inte ska ha för stor tilltro till är dock uppgifter om felbehandlingar. I dag är det fortfarande så att det är sjukvårdspersonalen själv som skriver journalen, utan att patienten har speciellt mycket att säga till om. Det som den som skriver journalen tycker är en adekvat behandling behöver ju inte alls upplevas som detta av en annan läkare eller sjuksköterska, eller hör och häpna, av patienten själv. Detta är just en av de frågor som brukar finnas med i de fina visioner som framtidens journalsystem – att patienterna själva får möjligheten att läsa och kommentera (men inte radera!) uppgifter i sin egen journal.

Spännande är det att följa debatten i kommentarerna och på bloggar. Grovt kan de delas upp i två läger, där det ena ser detta som ytterligare ett bevis på att det är dåligt med privatisering, eftersom det uppenbarligen finns en poäng i att spara journalinformation, och kör vidare på de politiska motsättningarna. Flera ”vanliga människor” verkar vara mer bekymrade över att deras journaler faktiskt är offentliga handlingar och att de kan komma att användas i forskningssyfte framöver. Utan att vi som individer har gett vårt samtycke. Att väga kollektivets och kommande generationers bästa (det är ju de som tjänar på forskningen) mot den enskilde individens bästa (integritet för mig här och nu) kommer alltid att vara en fråga som berör. Helt klart är dock att vi patienter måste få större rättigheter vad gäller vår egen journal.