Igår kom till slut det fjärde och sista delbetänkandet i Socialdepartementes utredning Patientens rätt i vården. Utredning har letts av Toivo Heinsoo och har pågått nästan två och ett halvt år.

Det första delbetänkandet kom i april 2008 och handlade om vårdval i primärvården. Den delen av utredningen har redan blivit lag. Det andra delbetänkandet handlade om att stärka patientens ställning, och det tredje handlade om rehabiliteringsgarantin.

Det fjärde delbetänkandet tar upp frågan om etableringsfrihet inom specialiserad öppenvård, d.v.s. specialistkliniker som tar emot besökande patienter och utför dagkirurgi, men inte verksamhet där patienten ”läggs in” och spenderar natten på ett sjukhus/klinik. Utredningen är en nätt skrift på 261 sidor där det centrala förslaget är att införa en nationell etableringsplattform som delvis vänder på perspektivet. Istället för att landstingen ska gå ut med ett uppdrag som ska utföras ska det vara upp till vårdgivaren att föreslå en verksamhet som ska bedrivas, med förhoppningen om att detta ska stimulera innovationskraft och nya lösningar som bättre möter patienternas behov. Man lyfter också fram att ”sammanhållna vårdprocesser för patienterna” ska premieras.

Detta låter ju alldeles lysande, då det är många idag som berättar om trassliga vårdkedjor och om att man som patient skickas fram och tillbaka mellan olika läkare och behandlingar.

Frågan är väl bara om etableringsplattformen verkligen kommer att innebära ett större fokus på sammanhållna vårdprocesser. En vital del av plattformen är att både staten, i form av en tillsynsmyndighet, och landstinget ska godkänna nya vårdgivare som vill etablera sig. Dessutom lämnas det ganska stora möjligheter för de enskilda landstingen att påverka avtalens utformning samt ersättningsnivåer. Det kommer definitivt leda till en mängd olika lösningar, vissa bättre anpassade till patienterna än andra. Visionen om en jämlik vård oavsett var i landet man bor kommer knappast att kunna uppnås med den här modellen heller. Men att man åtminstone försöker reglera delar av systemet och möjliggör en etablering baserad på patientens behov är ju positivt.

Nu kan du titta på Dagens medicins privatvårdsdagar på SVT24. Dagen behandlade vårdvalet ur många olika aspekter, vilket gör det intressant för alla som är nyfikna på privat vård och vårdval.

Klippen är ganska långa, men sevärda.

Klipp 1 – Dagens medicins nya chefredaktör Mikael Nestius hälsar välkomna

Regeringens utredare Toivo Heinsoo som berättar om slutbetänkandet i vårdvalsutredningen.

Klipp 2 - Fyra landstings berättar om sina erfarenhet av att införa vårdval

Filippa Reinfeldt – Stockholms läns landsting

Mats Eriksson – Landstinget Halland

Jonas Andersson – Västra Götalandsregionen

Ingrid Lennerwald – Region Skåne

Klipp 3 - Lagen om valfrihetssytem – Magnus Ehn, konkurrensverket

Strategier för en långsiktig hållbar utveckling av vårdvalssystem – Dag Fagerholm och Roine Gillingsjö, Öhrling PricewaterhouseCoopers

Klipp 4 – En kavalkad av talare om kvalitetsredovisning, verksamhetsperspektiv och hur man kan bedriva vård utan vinstintresse. Klippet inleds med Johan Calltorp, ordförande i vård medicinska råd som berättar om internationella erfarenheter av kvalitetsredovisning.

Övriga talare: Bo Nyström, Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, Björn Zackrisson, Praktikertjänst, Leif Karnström, Stockholms läns landsting, Elisabeth Wennlund, Stockholms sjukhem.

Tyvärr finns inte hela eftermiddagen på SVT24, bland annat filmades inte politikerdebatten som avrundade privatvårdsdagen. Den som vill veta mer om partiernas syn på vården och vad de vill göra efter nästa val får än så länge vända sig till respektive parti.

Helena Eriksson är en av tre som har fått igenom ansökan om att få starta privat vårdmottagning i Uppsala län, skriver UNT. Hon är barnmorska, idag gruppchef på förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. I en artikel i UNT berättar hon om sina planer för sin mödravårdscentral , bland annat ska hon erbjuda spädbarnsmassage och vattengymnastik om efterfrågan finns. Hon ser fram emot möjligheten att prova de idéer och tankar det inte riktigt har funnits utrymme för tidigare i hennes karriär.

Det är roligt att läsa om Helena mitt i den pågående debatten om vinstuttag i vården. Så vitt man kan läsa sig till har hon en klar bild av sitt motiv – hon vill skapa en bra mödravårdscentral i Uppsala. Vilket hon bland annat vill göra genom att behålla en kontinuitet i vårdkedjen – hennes barnmorskor ska också jobba på förlossningsavdelningen på Akademiska, för att mödrarna ska träffa samma personal på båda ställena och för att personalen ska upprätthålla sin kompetens. Det kan helt enkelt bli ett spännande samarbete mellan privat och offentlig vård.

Dagens Medicin berättar också att sjuksköterskorna kan bli de stora vinnarna i vårdvalet i Västra Götalandsregionen. Eftersom antalet vårdcentraler ökar finns det också flera arbetsgivare att välja mellan för sjuksköterskorna, vilket ger effekt i form av högre löner och andra förmåner.

Debatten om  för- och nackdelar med vinster i vården rullar på, senast idag i en kolumn i DN av Göran Rosenberg. Robert Noord skriver ett intressant inlägg om kvalitet som den viktigaste drivkraften, vilket också Kent Persson tar upp.  Peter Andersson kommenterar också Rosenbergs kolumn.

I dagens Svenska Dagbladet skriver man om alla att de stora vårdbolagen i Sverige, med undantag för Praktikertjänst, ägs helt eller delvis av riskkapitalbolag. Detta eftersom vårdmarknaden anses som stabil och stadigt växande även i sämre tider. Vårdvalsreformen som nu genomförs i primärvården i Sverige spelar säkert också in, framför allt i de landsting som inför fri etableringsrätt.

Just fri etableringsrätt är inte helt okomplicerat, och här skiljer sig åsikterna åt emellan de olika politiska blocken. Snarare än att fokusera för mycket på detta bör man se upp med vart privatiseringen tar vägen. Så länge det finns en mångfald av både några få stora vårdkoncerner och många mindre fåmansföretag och privata och offentliga vårgivare är väl det mesta frid och fröjd. Den stora faran är att de mindre vårdgivarna äts upp av de stora koncernerna och att sjukvården går från ett offentligt monopol till ett privat oligopol. Detta skulle öka betydelsen av sättet vård upphandlas på enormt. En stor organisation är ju fördelaktigt om den erbjuder hög kvalitet. Gör den inte det är vi ju i sämsta möjliga sits, ett avtal som inte ger oss det vi vill ha och som dessutom drabbar många. Givet de i många fall tveksamma upphandlingar som görs idag där priset alltför ofta är ensidigt avgörande, är detta en riskabel väg att gå.

Nej, då hellre ett fokus på kundvalsmodeller där vi vårdkonsumenter själva bestämmer vem som ska ta hand om oss och att detta blir avgörande för var ersättningen hamnar. Då kommer vårdgivare som håller på och trixar och utnyttjar ersättningssystemet på patienternas bekostnad att straffa sig själva genom att patienterna inte återvänder. Om vi verkligen vill ha ett patientperspektiv i vårdsystemet måste vi patienter få bestämma själva vad som är bra vård och service och detta ska premieras!

I dagens ledare i DN skrivs att privatiseringen av sjukvården riskerar att urholka möjligheterna till forskning framöver, då privata vårdgivare inte behöver behålla sina journaler mer än 10 år, till skillnad från de offentligt drivna som ofta sparar dem mycket längre än så. Detta eftersom journalen är en offentlig handling och därmed faller under arkivlagen. Författarna framhåller ett bra exempel på hur arkiveringen har möjliggjort upprättelse genom en officiell ursäkt från statens sida för de personer som tvångssteriliserades under 1900-talet. Utan tvekan hade inte detta varit möjligt om journalerna inte funnits kvar.

Men att därifrån dra slutsatsen att hela den medicinska forskningen äventyras om vi inte sparar journaler i mer än 10 år känns minst sagt långsökt. Det presenteras inga siffror på hur mycket forskning som görs på journaler äldre än 10 år, men det kan väl i alla fall inte vara så stor andel av den totala forskningen?

Viktigare då är väl frågan om upprättelse för eventuella begångna felbehandlingar eller journaluppgifter som styrker skada vid försäkringsärenden. Detta framhåller också debattörerna. Någonting man inte ska ha för stor tilltro till är dock uppgifter om felbehandlingar. I dag är det fortfarande så att det är sjukvårdspersonalen själv som skriver journalen, utan att patienten har speciellt mycket att säga till om. Det som den som skriver journalen tycker är en adekvat behandling behöver ju inte alls upplevas som detta av en annan läkare eller sjuksköterska, eller hör och häpna, av patienten själv. Detta är just en av de frågor som brukar finnas med i de fina visioner som framtidens journalsystem – att patienterna själva får möjligheten att läsa och kommentera (men inte radera!) uppgifter i sin egen journal.

Spännande är det att följa debatten i kommentarerna och på bloggar. Grovt kan de delas upp i två läger, där det ena ser detta som ytterligare ett bevis på att det är dåligt med privatisering, eftersom det uppenbarligen finns en poäng i att spara journalinformation, och kör vidare på de politiska motsättningarna. Flera ”vanliga människor” verkar vara mer bekymrade över att deras journaler faktiskt är offentliga handlingar och att de kan komma att användas i forskningssyfte framöver. Utan att vi som individer har gett vårt samtycke. Att väga kollektivets och kommande generationers bästa (det är ju de som tjänar på forskningen) mot den enskilde individens bästa (integritet för mig här och nu) kommer alltid att vara en fråga som berör. Helt klart är dock att vi patienter måste få större rättigheter vad gäller vår egen journal.