Diskussionen om mammografiscreening blossar upp då och då, där värdet av screeningen ställs mot risken för falska positiva besked, rädsla och överbehandling. Nu har holländska forskare, som senaste i en lång rad av forskare, visat att mammografiscreening räddar liv.

Forskarna granskade 755 kvinnor som dött av bröstcancer och matchade dessa med knappt 4000 kontrollkvinnor. I de grupper som inte hade genomgått screening var det fler som hade dött av bröstcancer. Det var också betydligt vanligare med tumörer i fas IV, vilken är den allvarligaste nivån.

För de kvinnor som genomgått minst tre mammografiundersökningar innan sin diagnos var risken att avlida av bröstcancer halverad. Ännu bättre var det för kvinnor mellan 70-75 år, där risken minskade med 84%.

Därför är det extra glädjande att läsa att Stockholms läns landsting har bestämt att slopa avgiften för mammografiundersökningar i screeningprogrammet. För närvarande hoppar var tredje kvinna över undersökningen, vilket SLL vill ändra. De kommer också att höja den övre åldersgränsen, från 69 år till 74 år.

Troligen kommer förändringarna i screeningprogrammet att spara pengar för landstinget, eftersom det är bättre att upptäcka och behandla cancer innan det har gått för långt. Men det väger ändå oändligt lätt jämfört med att förändringarna kommer att kunna rädda liv.

Läs mer i DN om SLL:s satsning och hos SVT och HeathImaging om den holländska studien

Den här veckan är donationsveckan, som förhoppningsvis leder till att fler informerar donationsregistret och anhöriga om sin vilja. Landstinget i Örebro har i år valt att uppmärksamma ägg- och spermiedonation under donationsveckan. Många ofrivilligt barnlösa hoppas på chansen att få bli föräldrar via donation, men bristen på ägg och spermier gör väntetiderna långa.

Att det är stor brist på donerade ägg är inte så konstigt om man tittar på landstingens verksamhet och webbplatser. Det är bara ett fåtal kliniker som arbetar med äggdonation. Övriga landsting lämnar inte någon som helst information på sina webbplatser om hur man går till väga för att bli äggdonator. Däremot skickar de sina patienter till klinikerna för behandling mot ofrivillig barnlöshet. På 1177.se står mycket om behandling av ofrivilligt barnlösa, men inget om hur man blir donator.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala har man startat upp en äggbank, för att bättre kunna ta tillvara donerade ägg. Det är ett bra steg, men det behövs också fler donatorer. Därför borde samtliga landsting borde följa Örebros exempel och informera om hur det går till att bli donator och vilka man ska vända sig till. Få människor tänker nog på möjligheten att bli donator.

Så här funkar äggdonation

Kvinnor som vill donera ägg ska vara mellan 23 och 35 år och helst ha fått barn. Kvinnan får träffa läkare, barnmorska och kurator. Då utreds varför kvinnan vill donera, att hon är frisk och att det inte finns några ärftliga sjukdomar i hennes familj. Infektionsprov tas med ett halvårs mellanrum, för att kontrollera att hon inte har några smittsamma sjukdomar. Om allt ser bra ut är kvinnan klar att bli donator. Då får hon först genomgå en hormonbehandling. Sedan tas äggen ut under lokalbedövning.

Donatorn har rätt att ta tillbaka sitt samtycke fram till dess att ägget används för behandling. Barnet har rätt att få veta vem som är donator.

Om du vill donera

Det är bara på ett fåtal sjukhus som det går att donera ägg. Kontakta dem om du vill veta mer om äggdonation.

Reproduktionscentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala

Reproduktionsmedicinskt Centrum på SUS i Malmö

Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg

Universitetssjukhuset i Örebro

IVF-kliniken i Umeå

Fertilitetskliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge

Reproduktionsmedicinskt centrum på Universitetssjukhuset i Linköping

Allt fler unga skadar sig själva. Samtidigt verkar vården ofta stå handfallen inför problemet. De flesta verkar vara eniga om att det är en svår grupp och att det är svårt att hitta riktigt fungerande behandlingar. Gruppen tvångvårdas ofta, och utsätts ofta för tvångsåtgärder under vårdtiden.

Rättspsykiatriska mottagningen i Växjö är numera de enda som tar emot de riktigt svåra fallen. De har bara 17 platser, som ständigt är överbelagda. Sedan Rättspykiatrin i Sundsvall slutade ta emot patientgruppen har kön till Växjö fördubblats, och en kvinna har tyvärr redan tagit livet av sig i väntan på vård.

En diskussion har börjat föras om det inte behövs ett nationellt centrum, kanske till och med i form av rikssjukvård, som samlar kompetens om vård av självskadande unga människor. Ett resurscenter och en plats dit de allra svåraste fallen kan få vård verkar finnas med i planerna.

Det är svårt att förstå varför det har dröjt så länge innan diskussionen äntligen har börjat hamna här. Frustrationen över att kompetensen saknas har funnits länge. Förhoppningsvis inser landstingen, Socialdepartementet och Socialstyrelsen att det är hög tid att ta tag i frågan, och att det behöver hända något snabbt. För många unga människor väntar på hjälp idag.

Strokeberedskapen ser mycket olika ut på sjukhusen. Dagens Medicin har granskat den ofta alldeles för långa tid som förflyter från det att strokedrabbade kommer in till sjukhusen tills dess att trombolysbehandling sätts in. För att rädda liv och undvika framtida funktionshinder måste patienten få behandlingen inom tre timmar från stroken, vilket gör att varje minut är dyrbar på sjukhuset.

Det är bra att Dagens Medicin tar upp skillnaderna mellan sjukhusen. Vården vid hjärtinfarkt förbättrades kraftigt när skillnaderna i landet uppmärksammades i media. Kanske det här på samma sätt kan vara en väckarklocka för till exempel Blekingesjukhuset i Karlskrona där det tar skrämmande 85 minuter i mediantid från det att patienten kommer in till sjukhuset tills behandlingen sätts in.

Dessutom används trombolysbehandling inte jämnt över landet. Användningen av behandlingen ökar, men skulle behöva öka i ännu mer.

Tyvärr kommer många in för sent till sjukhuset för att alls komma i fråga för behandlingen. Det är en av de främsta orsakerna till att bara ungefär 8 % av de 11 000 som hade kunnat få behandlingen får den. För att förbättra prognoserna för de som drabbas är det viktigt att hela kedjan fungerar. Omgivningen måste känna igen symptom på stroke, det måste finnas en fungerande ambulansverksamhet som snabbt kan ta de drabbade till sjukhus, sjukhusen måste ha fungerande rutiner för vad som ska göras när patienten kommer in.

Ett steg måste därför vara att öka medvetenheten om hur stroke yttrar sig och varför det är så viktigt att komma i tid till vården. Se därför till att lära dig AKUT – här illustrerad av Hjärt- Lungfonden:

Klicka på bilden för att se den i ett större format.

Läs i Läkartidningen om spridningen av trombolys.

Dagens Medicins granskning finns bara i papperstidningen, men här kan du läsa ledaren.

DN:s ledare i dag handlar om att välja bort och prioritera i vården. Vården får inte bli för kundstyrd, där patienten exakt kan bestämma när, var och hur de ska få vård. En patient som förväntar sig vård för enkla åkommor på udda tider bör betala för det själv, tycker de.

Det är ett självklart resonemang. Det går inte att ha en nattöppen akutmottagning dimensionerad för varje hosta, urinvägsinfektion eller eksem som människor kan lida av under natten. Har man haft problemet ett tag går det ofta att vänta tills vårdcentralen öppnar.

Bloggaren (S)ebastians tankar visar varför det ändå är så viktigt med tydlighet. Han skriver: ”Vad är en enkel åkomma? Är det när din gammelmormor på 95 år fallit illa? Är det när din son/dotter på 7 år drabbats av svåra andningssvårigheter på grund av en oupptäckt allergi? Är det när du själv drabbats av svåra buksmärtor trots att du aldrig tidigare haft det minsta problem med den delen av din kropp?” Det tål uppenbarligen att upprepas att akuta åkommor faktiskt hör hemma på akutmottagningarna.

För att de olika vårdnivåerna ska fungera måste det dock vara god tillgänglighet i primärvården. Vårdgarantin ger en rätt att träffa läkare inom sju dagar från det att man har fått tag på vården och de har godkänt din rätt till ett läkarbesök. Om du inte lyckas förklara i telefon varför du behöver träffa läkare kan det ta ännu längre tid. Om trösklarna är för höga till primärvården kommer akuten att vara ett lockande alternativ.

Därför är det nog dags att se över vad som är acceptabla väntetider i primärvården. Det är också läge att granska hur bra vårdcentralerna egentligen är på att leva upp till sin utlovade tillgänglighet.

Sådant som har att göra med kvinnans underliv, de flesta mag-tarmsjukdomar, psykiska sjukdomar samt diffusa och/eller kroniska sjukdomar har ofta låg status. Hög status har till exempel cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.

Fina och fula sjukdomar diskuterades i SR Kropp och själ i veckan. De intervjuade i programmet sållade tillsammans fram vad som ger en sjukdom en hög status.

Sjukdomen ska vara livshotande men gå att behandla, och då helst med operation eller högteknologi. Det ska bedrivas ett intensivt forskningsarbete kring sjukdomen. Sjukdomen får inte vara självförvållad. Olika delar av kroppen har också olika status. Sjukdomar som drabbar enskilda organ, helst högt upp i kroppen, har högre status.

Anna Bäsén på Expressen tog upp mag- och tarmsjukdomar som typiska lågstatussjukdomar, särskilt de som är lite otydliga och svåra att åtgärda som IBS. Återkommande svampinfektioner hos kvinnor är också lågstatus liksom åldersdiabetes. Hög status har däremot cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.

Sjukdomens status påverkar mycket, till exempel hur patient berättar om sin sjukdom för sin omgivning, hur mycket forskning som görs och hur läkarkåren ser på specialiteterna. Det verkar också som att personer som drabbas av till exempel underlivs- eller mag/tarmproblem drar sig mer för att uppsöka vård än de som drabbas av sjukdomar högre upp i kroppen. Det finns också exempel på sjukdomar som drabbar många men som aldrig blir föremål för särskilt omfattande forskningsinsatser. Det betyder inte att sjukdomarna inte är allvarliga, eller att de inte påverkar livskvaliteten.

Därför är det fantastiskt med alla initiativ som ifrågasätter gamla synsätt. Hillevi Caris Svensson med nätverket Kontinet som belyser det extrem vanliga problemet med urininkontinens, Anna Bäsén på Expressen som oförtrutet tar upp lågstatussjukdomar, Vimmelmamman som har lyft mag- och tarmcancer till människors medvetande och Hjälplinjen som har byggt upp en sida kring hur du kan få stöd vid pyskiska problem är alla exempel på hur man kan jobba för att förändra bilden av sjukdomar.

En stor del av alla allergologer kommer att gå i pension de närmaste åren. Personer med riktigt svåra allergier eller astma kommer att få det tuffare, skriver DN. Felaktig och otillräcklig behandling gör att de drabbade är sjuka oftare, får sämre lungfunktion och att de i värsta fall kan avlida av sin sjukdom.

MS-vården är otillräcklig i stora delar av landet. Vårdgarantin, som gör att nybesök värderas högre än återbesök, brist på neurologer och prioriteringar av andra grupper gör att sjukdomsförloppet hos många MS-sjuka blir långt mer skadligt än det hade behövt bli. SVT berättar om Charlotta Sundqvist som var tvungen att flytta från Östersund till Stockholm för att få tillräcklig vård för sin sjukdom. Den vård Charlotta fick i Östersund, eller snarare inte fick, gjorde att hon var tvungen att sitta i permobil och hade förlorat talförmågan. Nu kan Charlotta tala och gå igen, tack vare behandlingen i Stockholm.

Både MS, allergier och astma är kroniska sjukdomar som bryter ut rätt tidigt i livet. En fungerande behandling innebär att de som har sjukdomen kan leva relativt besvärsfritt i många år.

Tyvärr är kroniska sjukdomar inte särskilt heta i sjukvårdspolitiken. En sökning på partiernas webbplatser ger ynkligt få resultat. Inom vårdområdet dyker ”kronisk” främst upp i samband med att HIV och cancer i många fall är kroniska sjukdomar snarare än dödliga sjukdomar.

Att skillnaderna i vård är så stora i landet som beskrivs i SVT-reportaget är förfärligt. Att personer, som med rätt behandling hade kunnat klara sig själva, tvingas in i rörelsehinder är skandalöst. Röd-gröna efterlyser en Lex Gulli, en Lex Maria för felbehandlingar av läkemedel. Alliansen förespråkar en samlad patienträttighetslagstiftning.

Kommer något av förslagen hjälpa de som får otillräcklig vård och medicinering? Kommer de hjälpa de som hade kunnat ha fungerande liv, men som inte får det på grund av brist på kunskap eller brist på resurser? Som är tvungna att flytta till ett annat landsting för att få den vård de behöver?

Sverige har en fantastisk sjukvård. Vi har till exempel den högsta canceröverlevnaden i Europa. Lite problem med tillgänglighet och köer, men löser man det, på ett sätt eller annat, så är det i princip bra. Det är i alla fall budskapet som SKL gärna matar ut.

Men hur bra är egentligen vården för de som är ganska sjuka? Eller har en sjukdom som är någorlunda under kontroll, som inte är direkt dödlig, men ändå knepig?

Ta till exempel de tjejer som lider av vestibulit, ”brinnande vulva”, som Uppdrag granskning berättade om i onsdags. Sjukdomen är svårdiagnostiserad och oprioriterad, men är mycket svår för de som är drabbade. Råden som ges av sjukvårdsrådgivningen är ofta felaktiga. Läkare erbjuder icke evidensbaserade behandlingar mot höga kostnader till tjejer desperata efter hjälp. DN berättar att Socialstyrelsen och SKL lägger ansvaret för att förbättra vården på varandra. Debatten om vestibulit har kommit och gått sedan åkomman började uppmärksammas för bortåt trettio år sen, men kunskap om diagnostisering och bot har inte nått ut till vårdgivare generellt.

Vestibulit är ett exempel på en sjukdom där de drabbade inte riktigt får den hjälp de behöver. Under året med OmVård har vi stött på andra exempel. Emma som lider av en reumatisk sjukdom, men som fick vänta 19 år på diagnos och hjälp. Astmaliv som letar med ljus och lykta efter att hitta bra vård, för att ta några exempel.

Vården har begränsade resurser, de svårast sjuka måste prioriteras och att det finns sjukdomar som är svåra att komma till rätta med utan att de är direkt livsfarliga. Men hur ärlig och tydlig är vården med sina begränsningar? Hur väl används resurserna till den stora massan av människor som inte är jättesjuka?

På Vestibulit.com kan du hitta mottagningar som är specialiserade på just vestibulit.

Igår skrev oppositionen en debattartikel i SvD om att vi har råd med jämlik vård, men att det pågår en ideologisk attack mot det solidariska sjukvårdssystemet. De tar upp tre områden de säger står för en oroade utveckling:

• Privatbetalande patienter som kan köpa sig förtur inom den offentligt finansierade vården utan att ha medicinska skäl
• Privata utförare som säljer tjänster inom ramen för den offentligt finansierade vården och omsorgen
• Vårdföretagare som etablerar sig där det är mest lönsamt.

Oppositionens lösning på problemen med vården är att fler jobbar, att hälsa främjas och att Sverige stödjer innovationer.

Alla partier säger idag att vård ska vara offentligt finansierade vården och ge förtur till de som är svårast sjuka. Men där dyker det genast upp ett problem, som illustreras av den första orospunkten – att patienter kan köpa sig förtur utan att ha medicinska skäl.

Problemet kan faktiskt illustreras med behovet hos en av Ylvas partikamrater – HBT-sossen. Hon berättar i ett blogginlägg kring debattartikeln att lesbiska som vill ha barn tillhör prio 3 i Stockholm vilket innebär lååååång väntetid på hjälp. Till skillnad från bland politikerna i Sörmland finns det ingen politisk vilja i Stockholm att prioritera upp hbt-personer som vill ha barn. Hon jobbar för att prioriteringarna ändras, och hoppas på att politikerna ”kastar lite valfläsk åt oss hbt-personer”.

Det röd-gröna förslaget hjälper inte de som är inte allvarligast sjuka. Och även om HBT-sossen gärna skulle vilja prioriteras upp tror jag inte att hon vill göra det på bekostnad av säg en kvinna med cancer i äggstockarna.

Idag betalar många lesbiska par ur egen ficka för inseminationsbehandling i Danmark. Det finns inget sånt alternativ i Sverige av flera olika skäl, bland annat ett knasigt regelverk kring lesbiska par som vill skaffa barn.

Men om till exempel privata BB Stockholm, som har sin förlossningsklinik på Danderyds sjukhus, skulle börja sälja tjänsten insemination av lesbiska, ensamstående eller andra barnsugna på sin klinik skulle de uppfylla alla tre punkterna i det röd-gröna skräckscenariet. Och vilka skulle drabbas av en sån tjänst? De kvinnor som inte har fertilitetsproblem men ändå måste stå i långa, långa köer?

I varje givet ögonblick kommer det att finnas personer som är sjukare och har större behov än andra, som måste prioriteras av den gemensamt finansierade vården. Även om vi har råd med en omfattande, högkvalitativ gemensam vård kommer en del att få vänta längre än de vill. Vad är lösningen på det?

Sverige har ingen lag om patienters rättigheter. Det går inte att kräva vård i Sverige. Däremot har landstingen skyldigheter att erbjuda god vård. De måste också prioritera de svårast sjuka. Ofta fungerar det här rätt bra. Sjuka får den vård de behöver, i stort sett, och blir så friska som det går. Till exempel har Sverige högst överlevnad i cancer av alla länder i Europa.

Men ibland blir det krockar, som för Samuel och hans föräldrar, vilket skildras i senaste Uppdrag granskning. Sebastian hade ovanlig cancer. Trots upprepade operationer kom cancern hela tiden tillbaka. Hans föräldrar gjorde allt de kunde för sin son, och letade bland annat rätt på en försöksbehandling från USA. Samuels värden blev något bättre, men när han blev akut dålig nekades han respiratorbehandling och avled. Hans läkare hade beslutat om behandlingsbegränsning, vilket innebär att de till exempel inte genomför livsuppehållande behandling.

Samuels föräldrar, Miriam och Jan, ser det som att sjukhuset avsiktligt lät deras son dö. De har polisanmält sjukhuset. De berättar att de kände sig omyndigförklarade och att de ville överklaga beslutet om behandlingsbegränsning, vilket inte är möjligt som lagstiftningen ser ut. De kände sig utestängda från besluten. Miriam är arg för att det inte finns lagar utan bara ”luddiga riktlinjer”.

När Dagens Medicin skriver om händelsen är flera kommentarer fyllda av irritation över att vårdpersonal ifrågasätts och polisanmäls. Det märks en stor förståelse för vårdpersonalen medan föräldrarna snarare är besvärliga som förväntar sig för mycket.

Det här problemet, att vårdpersonalens syn på vården skiljer sig från patienters och deras närståendes förväntningar, kommer inte att minska. Patienter och närstående kommer att bli allt mer vana vid att ställa krav och vid att ifrågasätta vad läkarna säger. Samtidigt kan och vill läkare inte lämna ifrån sig de medicinska besluten. Någonstans måste  vårdpersonal och patienter mötas.

Därför måste det finnas större öppenhet kring vilken vård man har rätt till och på vilka grunder behandlingsbeslut fattas. Att inte ge livsuppehållande insatser kan i många fall vara rätt beslut, medicinskt sett. Om patienten är alltför dåligt kan det vara för plågsamt och medföra stort lidande att ge dem det. Men när besluten upplevs godtyckliga och slumpartade kommer klyftan mellan vård och patienter att öka. Att nå fram till förtvivlade föräldrar till ett svårt sjukt barn är naturligtvis en utmaning, men det måste göras.

Se programmet, inslaget börjar ungefär 13 minuter in i programmet. En intressant artikel i Läkartidningen om etik i vården. Experter kräver skärpta regler enligt artikel i SvD.

Indy och Helenes samhällsblogg bloggar om programmet, med lite olika perspektiv. Om man vill få lite läkarreaktioner är Underläkare en bra plats att titta.

UPPDATERING: George från Himlen kan vänta varnar för den behandling som föräldrarna lät Samuel testa. Han berättar att de studier som har gjorts av ämnet visar att det är farligt för cancersjuka.