God vård definieras av att den ska vara säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik, kunskapsbaserad och hälsoinriktad samt ges i rimlig tid. Det verkar som att alliansen har sneglat på detta inför sin debattartikel i dagens SvD. Till skillnad från Socialdemokraternas debattartikel igår om skola, vård, omsorg, personalpolitik och att företag inte ska ha valfrihet handlar alliansens enbart om vård, vilket gör den tydligare och relevantare.

De tar i stort sett upp alla punkterna om god vård. De vill förbättra vårdgarantin, bland annat med kortade tider för start av besök och behandling. Det ska också bli kortare väntetider på akuten, enligt planen. Dessutom vill de börja mäta jämlikheten i vården, hur mycket till exempel kön, ålder, inkomst och utbildning påverkar. Slutligen vill de införa sanktioner mot de landsting som inte gör ett tillräckligt bra jobb med vårdvalet. Viktiga saker, allesammans, om de lyckas genomföra dem. Hittills har det ju till exempel inte gått så bra med vårdgarantin.

Några konstiga saker påstås i debattartikeln, till exempel att de röd-gröna vill ta bort kömiljarden och sänka ambitionen för vårdgarantin, vilket inte verkar stämma.

Men det som framför allt saknas i debattartikeln är hur det ska gå till att säkerställa att vården är rättvis och jämlik. Att mäta är en bra början, men sen då? Kommer det att finnas en jämlikhetsmiljard på samma sätt som kömiljarden? Vilket stöd kommer det att finnas för vårdgivare som jobbar med till exempel multisjuka äldre eller kroniskt sjuka patienter? Finns det en plan för att komma till rätta med att psykiskt sjuka och funktionshindrade får sämre somatisk vård än andra?

Allt ryms inte i en debattartikel, men förhoppningsvis kommer det att komma mer allt eftersom. Det finns mycket att göra med vården.

I Stockholms läns landsting måste vårdcentraler hänvisa alla som misstänker bröstcancer till två privata vårdbolag, Aleris och Medicinsk Röntgen AB, för mammografi och utredning. Redan när det beslutet fattades var patientföreningarna oroliga för effekterna på kvaliteten, berättade TV4. Nu visar ett uppföljande reportage i TV4 sig att de troligen hade rätt i sina farhågor. Det ena företaget har tolkat röntgenbilderna fel i upp till en tredjedel av fallen. Flera kvinnor har till exempel haft fler tumörer än de vårdföretaget har hittat.

Att lägga ut specifika undersökningar på specialiserade enheter behöver självklart inte vara dåligt. Om de har en expertis inom området och kan erbjuda undersökningar snabbt och enkelt kan det till och med vara bra. För att det ska fungera måste det finnas krav på kvaliteten, en kontroll av resultaten, en återkoppling till dem och en plan för vad som ska hända om de inte levererar det de ska. I det här fallet verkar det ha brustit på de flesta punkter.

Som det lät i reportaget har personalen på de sjukhus som behandlar de cancersjuka kvinnorna uppmärksammat problemen internt. Även om Karolinska har uppmärksammat 80 felaktiga undersökningar verkar inte klagomålen ha nått fram till Aleris. Och Aleris verkar heller inte ha någon uppföljning på hur det gått för de som undersöks, om deras resultat stämmer med vad som kommer fram senare. Vilket begränsar all vidareutveckling, förbättring och förändring.

Nu har landstinget tillsatt en medicinsk revision som ska kontrollera läget. Det är självklart bra nu, men det borde gå att göra kontinuerligt. De borde ha uppsatta kvalitetsmål, till exempel att de tumörfynd som görs i företagens undersökningar ska vara korrekta i en hög andel av fallen. Med en plan kring vad som ska hända om de upphandlade företagen inte håller måttet. Det är livsviktigt att det här fungerar.

UNT har också skrivit om händelserna.

Förra veckan berättade SVT om forumet Terapisnack, där diverse ”terapi-experter” ger råd till hjälpsökande människor. Förutom att ge vad de kallar allmänna råd på forumet hänvisar de också till de terapisessioner de tar bra betalt för.

Experterna på Terapisnack har utbildning som ”Master Powerthinking” och ”Marital Therapy Powerlove”, vilket är företagets egna utbildningar, framtagna av grundaren Jonas Gåde.

Förutom forumet har Terapisnack slarvigt skrivna texter om olika problemområden:

Apropå depression hos kvinnor:

Denna frihet att anförtro kan utsläpp och bidrar till att minska uppkomst av negativa känslor och spänningar innan de har möjlighet att utvecklas till en stämning sjukdom. Denna ytterligare kostnader som depression hos kvinnor.

Apropå alkoholproblem:

Kvinnor blir alkoholhalt på grund av deras fysiska och känslomässiga grym man.

Apropå depression hos unga:

Att ditt barn är i tonåren reducera  alkohol om det förekommer.

Titeln terapeut är tyvärr inte kopplad till en yrkeslegitimation, som till exempel titeln läkare är. Vem som helst får idag behandla personer med psykiska sjukdomar, berättar SVT. Men experterna på Terapisnack har också behandlat barn yngre än åtta år för bland annat tvångstankar och beteendestörningar. Det är inte tillåtet, och Socialstyrelsen har öppnat ett tillsynsärende som troligen kommer att leda till en polisanmälan enligt kvacksalverilagen, skriver Dagens Medicin.

Psykologförbundet vill ha en ny lagstiftning, där endast legitimerad personal ska få behandla psykisk ohälsa. En förändring i lagstiftningen är under utredning, där det i alla fall ska skapas register över personer som arbetar med olika former av terapi och alternativa behandlingar. Det är viktigt att underlätta för människor som söker hjälp att enkelt utvärdera vilka de vänder sig till.

För de som söker hjälp för psykiska problem finns bland annat Sjukvårdsrådgivningen 1177, dit du kan ringa för hjälp. På phir.se går det att söka efter verksamheter runt om i landet. Där finns också telefonnummer till Nationella hjälplinjen. Det ska också gå att få hjälp på den vårdcentral där man är listad.

På kort tid ställdes radiologen Isabelita Berlin Kärnsjukhuset i Skövde inför två mammografibilder som inte gick att tolka. Skälet är att kvinnorna har förstorat sina bröst med gelen Macrolane, skriver GP. Ämnet syntes som ett vitt moln eller vita bollar på röntgenbilderna, och gjorde det omöjligt att tolka bilderna. Inte heller ultraljudet som gjordes sen gick att tolka. Båda kvinnorna hade sökt vård eftersom de hade känt knölar i bröstet.

Också i Stockholm har problemet att Macrolane förstör mammografiundersökningar uppmärksammats, både vid de fyra mammografienheterna och vid Onkologiskt centrum. Så vitt det går att förstå från artikeln kan enheterna inte göra mer än att förklara för de kvinnor som blir berörda att deras resultat inte går att tolka på grund av Macrolane.

Problemet är att kliniker som erbjuder Macrolane-behandling inte informerar om riskerna, skriver GP vidare. De säger till exempel att ”Det inte är några problem”, att det ”kan vara svårt vid en röntgenundersökning om det är en ovan radiolog”, att ”det är en jämn skugga på röntgen men hindrar inte bedömning av brösten” och liknande lugnande men felaktig information.

Att underlåta att berätta om riskerna är självklart inte okej. Det måste vara enkelt att ta del av både för- och nackdelar med en behandling, oavsett om man betalar för den själv eller den ingår i den gemensamt finansierade vården. Först då kan man fatta ett väl underbyggt beslut om man ska gå vidare med behandling.

Sen kan det ju naturligtvis vara ett tips att fråga någon kunnig inom området och inte bara lita på informationen från de som tillhandahåller tjänsten (och tjänar pengarna). Till exempel prata med läkare som jobbar med mammografi eller bröstcancer om det handlar just om bröstförstöring.

Antibiotikaresistens är ett växande problem, både i Sverige och globalt. I Sverige jobbar STRAMA hårt med att stoppa onödig användning av antibiotika. Halsfluss står högt på listan över sjukdomar där antibiotika-förskrivningen bör begränsas. Bara för några dagar sen kom en rapport att en enda pencillinkur kan påverka resistensen i kroppen i upp till ett år, skriver DN.

Internationellt är antibiotikaresistens inte en lika prioriterad fråga. WHO, som borde vara en naturlig part i arbetet, har bara en halvtidstjänst vikt för frågan. Inga pengar är öronmärkta för området. Folkhälsominister Maria Larsson kritiserade Världshälsoförsamlingen skarpt för dess handlingsförlamning, skriver SvD.

Ytterligare ett problem lyfter Läkemedelsverket fram. Läkemedelsefabrikernas utsläpp innehåller stora mängder av bland annat antibiotika, även efter rening, skriver UNT. Det gäller framför allt fabriker i Indien och Kina. Som EU-lagstiftningen ser ut idag kan Läkemedelseverket inte stoppa godkännandet av ett läkemedel för att miljöpåverkan är för stor, vilket Läkemedelsverket vill ändra på. EU kan göra skillnad, om lagstiftningen ändras. Det ska vara värt att tänka på miljön vid läkemedelsfabrikerna.

Både för den egna säkerhetens skull och för den globala antibiotikaresistensen skull är det klokt att försöka avstå från antibiotika. Men förutom att vara restriktiv, hur ser forskningsläget ut kring andra behandlingsmetoder? I Sverige behandlas till exempel 350 000 kvinnor varje år för minst en urinvägsinfektion. Det är drygt 10 % av alla infektioner i primärvården. Är det någon som tittar på hur de skulle kunna bli friska utan antibiotika? Eller kanske aldrig bli sjuka?

Uppdatering: SVT har tittat vidare på frågan. Förutom antibiotikaresistensen skadas och dör människor runt läkemedelsfabrikerna på grund av utsläppen. Bland annat cancer och missfall är vanligare i de här regionerna än på andra platser.

Sverige har ingen lag om patienters rättigheter. Det går inte att kräva vård i Sverige. Däremot har landstingen skyldigheter att erbjuda god vård. De måste också prioritera de svårast sjuka. Ofta fungerar det här rätt bra. Sjuka får den vård de behöver, i stort sett, och blir så friska som det går. Till exempel har Sverige högst överlevnad i cancer av alla länder i Europa.

Men ibland blir det krockar, som för Samuel och hans föräldrar, vilket skildras i senaste Uppdrag granskning. Sebastian hade ovanlig cancer. Trots upprepade operationer kom cancern hela tiden tillbaka. Hans föräldrar gjorde allt de kunde för sin son, och letade bland annat rätt på en försöksbehandling från USA. Samuels värden blev något bättre, men när han blev akut dålig nekades han respiratorbehandling och avled. Hans läkare hade beslutat om behandlingsbegränsning, vilket innebär att de till exempel inte genomför livsuppehållande behandling.

Samuels föräldrar, Miriam och Jan, ser det som att sjukhuset avsiktligt lät deras son dö. De har polisanmält sjukhuset. De berättar att de kände sig omyndigförklarade och att de ville överklaga beslutet om behandlingsbegränsning, vilket inte är möjligt som lagstiftningen ser ut. De kände sig utestängda från besluten. Miriam är arg för att det inte finns lagar utan bara ”luddiga riktlinjer”.

När Dagens Medicin skriver om händelsen är flera kommentarer fyllda av irritation över att vårdpersonal ifrågasätts och polisanmäls. Det märks en stor förståelse för vårdpersonalen medan föräldrarna snarare är besvärliga som förväntar sig för mycket.

Det här problemet, att vårdpersonalens syn på vården skiljer sig från patienters och deras närståendes förväntningar, kommer inte att minska. Patienter och närstående kommer att bli allt mer vana vid att ställa krav och vid att ifrågasätta vad läkarna säger. Samtidigt kan och vill läkare inte lämna ifrån sig de medicinska besluten. Någonstans måste  vårdpersonal och patienter mötas.

Därför måste det finnas större öppenhet kring vilken vård man har rätt till och på vilka grunder behandlingsbeslut fattas. Att inte ge livsuppehållande insatser kan i många fall vara rätt beslut, medicinskt sett. Om patienten är alltför dåligt kan det vara för plågsamt och medföra stort lidande att ge dem det. Men när besluten upplevs godtyckliga och slumpartade kommer klyftan mellan vård och patienter att öka. Att nå fram till förtvivlade föräldrar till ett svårt sjukt barn är naturligtvis en utmaning, men det måste göras.

Se programmet, inslaget börjar ungefär 13 minuter in i programmet. En intressant artikel i Läkartidningen om etik i vården. Experter kräver skärpta regler enligt artikel i SvD.

Indy och Helenes samhällsblogg bloggar om programmet, med lite olika perspektiv. Om man vill få lite läkarreaktioner är Underläkare en bra plats att titta.

UPPDATERING: George från Himlen kan vänta varnar för den behandling som föräldrarna lät Samuel testa. Han berättar att de studier som har gjorts av ämnet visar att det är farligt för cancersjuka.

Astrid Lindgren-sjukhuset gör många Lex Maria-anmälningar och de gör de i tid. De anmäler alltså många allvarliga misstag i sin vård till Socialstyrelsen. Det låter skrämmande, vågar någon låta sjukhuset vårda deras barn?

Deras höga siffror kan vara följden av en god säkerhetskultur, berättade DN i helgen. De arbetar systematiskt med att uppmärksamma fel och misstag och snabbt anmäla dem till Socialstyrelsen. På så sätt kan de lära sig av sina misstag och sprida kunskapen till andra, vilket de får beröm för av Socialstyrelsen. DN:s granskning visar att så många som 2 av 3 anmälningar från andra sjukhus kommer för sent.

Lex Maria är en fantastisk idé. Misstag och felaktigheter händer, tyvärr, men öppenhet leder till att både det egna och andra sjukhus kan undvika att göra samma fel. Det är helt enkelt positivt att anmäla, men det kan straffa sig att ha höga siffror. Expressen gjorde till exempel stora nyheter av att Astrid Lindgren hade flest Lex Marior i samband med att en flicka gick bort i januari. De berättade om ”drömsjukhuset som blev en mardröm för barn och deras föräldrar”. Anna Bäsén skrev att ”Något är ruttet på Astrid Lindgrens barnsjukhus”.

Så länge det inte är säkert att alla sjukhus systematiskt anmäler misstag är det svårt att veta om det verkligen är mer problem på Astrid Lindgren än på andra ställen. Det är också svårt att få inblick i vad sjukhusen gör med kunskapen. Kommer den tillbaka till organisationen så att den ständigt förbättrar sig? Tar sjukhusen till sig kunskap från andras misstag?

Det är naturligtvis aldrig roligt att berätta att man har gjort fel. Organisation måste vara redo att ta emot kunskapen. Det krävs resurser som kan fånga upp fel i verksamheten, rapportera in dem och föra tillbaka kunskapen till organisationen.

Vi har funderat mycket om vi ska samla in och lägga ut information om antal Lex Maria-anmälningar och HSAN-anmälningar för sjukhusen. Det kan vara värdefull information. Men helst skulle vi lägga till den tillsammans med någon form av förbättringsindex. Det är dåligt att göra misstag Det är bättre att stå för misstagen än att mörka, glömma eller strunta i dem. Ännu bättre är att stå för sina misstag och jobba för att bli av med dem. Och allra bäst är naturligtvis att inte göra misstag alls.

Den informationen vore fantastisk att kunna lägga ut. För det är ju av största relevans för patienten – gör mitt sjukhus allt för att inte göra fel?

Historien med den lilla flickan som dog på Astrid Lindgrens sjukhus har nu fått en sorglig fortsättning. Sjuksköterskan som råkade ge flickan en alldeles för hög dos av koksalt är nu avstängd eftersom hon stängde av en respirator för en dödssjuk pojke, berättar Aftonbladet.

Det som har hänt nu är att en för tidigt född pojke blev svårt sjuk. Hans organ la av, och det fanns ingen möjlighet att rädd honom. Läkarna hade informerat mamman, men ville ge henne tid att ta in informationen. Men efter ett samtal med mamman hade sjuksköterskan kopplat ur respiratorn och pojken avled.

Respiratorn skulle alltså komma att stängas av oavsett, så vitt det går att tolka informationen. Felet sjuksköterskan gjorde var att hon på egen hand kopplade ur den. Åtgärden ska sanktioneras av läkare och det måste vara minst två anställda med när respiratorn stängs av. Fallet är anmält både enligt Lex Maria och till polisen, sjuksköterskan är avstängd från arbetet tills vidare.

I fallet med flickan berättade sjuksköterskan om den oerhört stressiga situationen som rådde på avdelningen den natten då hon begick misstaget med koksaltlösningen. Hon berättade också att hon tidigare påpekat risken att förväxla förpackningar eftersom de var alltför lika.

Frågan är hur läget på sjukhuset var den här natten. Blev det någon faktisk skillnad för pojken eller hans mamma för att avstängningen gick till på det här sättet? Och de största frågorna – vilken information fick mamman? Hur mycket vet man som förälder om läget på avdelningen? Vad kan man göra om det känns otryggt eller stressigt? Kan man slå larm, säga ifrån, ifrågasätta? Eller gäller det att hoppas på det bästa?

SvD och Dagens Medicin skriver också om den avstängda sjuksköterskan.

Svensk vård är inte lika för alla. Skillnaderna i hälsa är stora mellan olika grupper i befolkningen Den sjätte maj anordnar Svenskt Forum för Vårdkvalitet en workshop om jämlik och ojämlik vård.

Flera spännande personer deltar som talare, bland annat Ingrid Schmidt från Socialstyrelsen och Lars-Olof Jansson från KS/Huddinge och Angereds Närsjukhus. Några av de viktiga ämnena som kommer att diskuteras är vad som går att göras åt att olika sjukdomsgrupper prioriteras olika och om osynliga trösklar till vården för personer med annan etnisk bakgrund.

Svenskt Forum för Vårdkvalitet är ett nätverk för personer som arbetar med kvalitetsutveckling inom vård och omsorg. Mer information finns på föreningens hemsida.

Socialstyrelsen verkar ha uttalat sig i frågan om den 31-åriga, förlamade kvinnan som har bett om att få dö, enligt Dagens Medicin. Hon vill bli sövd och frånkopplad från respiratorn som håller henne vid liv, så att hon kan få dö värdigt.

Socialstyrelsen säger nej, berättar den behandlande läkaren. De anser inte att det finns något lagligt utrymme att följa patientens önskan. I Sverige har varje patient rätt att få avstå från behandling.

Så här står det i Socialstyrelsens allmänna riktlinjer:

Läkaren får inte ge en behandling som patienten inte vill ha. Om patienten vägrar att låta en livsuppehållande behandling fortgå skall denna avbrytas.

Problemet är att:

En grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna, inte ens om patienten själv begär det.

Så man får alltså vägra att ta emot behandling, även om man vet att man kommer dö, så länge det inte inbegriper en aktiv handling från vårdpersonalen. Kvinnan i det här fallet är förlamad och vill självklart vara sövd när respiratorn kopplas ifrån. Det verkar falla under det andra stycket, enligt Socialstyrelsens bedömning.

Många äldre som är döende kopplas ifrån sina livsuppehållande åtgärder och får gå bort i frid. Att i samband med det bli sövd, få smärtstillande, ångestdämpande eller kramplösande medel är så vitt jag inte ovanligt. Därför kan jag inte riktigt förstå skillnaden med den här kvinnan. Varför är det okej att avsluta andra livsuppehållande behandlingar men inte den här? Varför får andra patienter bli sövda i dödens närhet, men inte den här kvinnan?

Är det inte hög tid att se över hur reglerna för behandling och avstå behandling ser ut? Det finns många steg mellan patientens rätt att avstå behandling och aktiv dödshjälp som den som till exempel utförs på den schweiziska kliniken Dignitas som SvD har skrivit om. För patienternas och vårdpersonalens skulle måste de här stegen bli tydligare. Den här 31-åriga kvinnan måste få den hjälp hon behöver!

Andra tidningar som skriver om frågan: Läkartidningen, SvD 1, SvD 2, SVT, SR, Dagens Medicin. Tankestormar bloggar också om frågan i ett läsvärt inlägg.