För några veckor sen publicerade vi intervjuer med Thérèse och Sofia i artiklarna Sjukpensionär vid nitton och Stöd på nätet. Både Thérèse och Sofia har tidigare lidit av självskadebeteende och ätstörningar, och arbetar idag i organisationen SHEDO för att hjälpa andra med samma problem. En av de frågor de jobbar mycket med hur Rättspsykiatrin i Sundsvall vårdar personer med självskadebeteende som är tvångsinlagda där.

SHEDO har kritiserat Rättspsykiatrin bland annat för hur de använder tvångsmetoder, med tvångshandskar, tvångsinjektioner och bältesläggning. Rättspsykiatrin i Sundsvall  använder också metoderna Aktivt ointresse och Kärleksfull cynism, vilket SHEDO ifrågasätter. Rättspsykiatrin upplever att de med sina metoder har uppnått mycket bra resultat. Flera kvinnor upplever tvärtom att de möjligen slutar att skada sig så länge de är inlagda, främst för att undkomma bestraffning, men att de mår psykiskt sämre och att de återfaller i skadebeteende när de är kommer ut igen.

För ungefär ett år sen gjorde SVT flera inslag om kritiken mot Rättspsykiatrin i Sundsvall och behandlingen av unga självskadande kvinnor. Det handlade dels om vilka metoder som användes, dels om att kvinnorna satt på samma avdelning som dömda brottslingar, bland annat våldtäktsmän och mördare. Socialstyrelsen granskade efter detta avdelningen och riktade kritik mot den.

En av följderna blev att en särskild avdelning för kvinnor med den här problematiken skapades och att tvångshandskarna förbjöds. Nu är Rättspsykiatrin i Sundsvall åter aktuell. Representanter för rättspsyk anser att de har goda behandlingar, men att läget försämrades av de förändringar som gjordes. Sofia från SHEDO anser att vården som ges på rättspsyk är mycket dåligt för patienterna.

Sofia från SHEDO intervjuas i en uppföljningsintervju.

Vad som är givet är att att vård bara kan bli bättre om den är validerad och evidensbaserad. Det förutsätter att vårdgivarna dokumenterar och följer upp behandlingar som görs, inklusive tvångsmetoder. Det räcker inte med att vårdgivarna känner eller tror att vården de ger är bra. Om de tycker sig se goda resultat av tvångshandskar, aktivt ointresse och isolering borde de kunna visa det i behandlingsresultat. Kan de inte göra det borde de troligen omvärdera sina behandlingsmetoder.

Det här är särskilt angeläget då allt fler unga människor skadar sig och fler behandlas i slutenvården. Det visar en studie från KI, vilket går att läsa i Läkartidningen. SR har också intervjuat Karin Beckman, en av författarna till rapporten, och Gunilla Wagersten, från barnpsykiatrin i Göteborg, om unga kvinnor som skadar sig.

Anna Berglund, Josephine Jansson och Hannafia Spånberg förlöstes med kejsarsnitt utan bedövning, vilket har uppmärksammats av bland annat SVT, Sydsvenskan och SvD. Kvinnorna beskriver smärtan, hur de kämpar emot, fäktar och skriker. Josephines berättar i intervjun att hon inte tänker skaffa några fler barn, aldrig någonsin mer. Som så många andra som har felbehandlats i vården säger hon också att hon inte vill att det ska hända någon annan. Ingen annan ska behöva utsättas för det hon var med om.

Gemensamt för de tre kvinnorna är att felbehandlingen inte följdes upp. Egentligen skulle sjukhusen ha gjort en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen. De bör också göra en intern genomgång för att se vad som gick fel och hur de kan undvika samma fel igen. Istället har de lagt händelsen åt sidan. Varken sjukhusen eller kvinnorna vet varför bedövningen inte tog eller vad som hade kunnat göras annorlunda.

Det finns ingen statistik över hur många kvinnor som är otillräckligt bedövade vid kejsarsnitt, eftersom det inte finns med i Socialstyrelsens statistik över förlossningar. Det finns inte heller någon sammanställning av eventuella Lex Maria- eller HSAN-anmälningar. Problemet kan helt enkelt vara förskräckande stort eller försvinnande litet. För de drabbade kvinnornas skull och för framtida förlossningar måste vården följa upp händelser som de här.

En blivande mamma har också rätt att få veta hur det ser ut på det sjukhus där hon ska föda. Om ett sjukhus gör ett misstag av den här omfattningen måste blivande mammor kunna få veta det och få veta vad som görs för att det ska undvikas i framtiden. Vi har rätt att kräva god vård.

Debatten om patientsäkerhet har tagit fart i och med lagrådsremissen som bygger på patientsäkerhetsutredningen som Göran Hägglund lämnade in förra veckan. Göran Hägglund vill, som vi tidigare har skrivit om, få ner fel och misstag i vården och rensa bort olämplig vårdpersonal.

Något som det pratas om alldeles för lite är vikten av uppföljningar. Det finns ingen chans att systematiskt upptäcka fel, brister och misstag om det inte finns något sätt att sammanställa händelser. De måste också följas upp gemensamt och åtgärder måste genomföras. Oavsett om det är att ta ifrån läkare legitimationen eller lägga om rutinerna för vårdavdelningen.

Sydsvenskan skrev i torsdags om att sjukvården i region Skåne saknar ett gemensamt system för att sammanställa vilka misstag som sker. De har ingen strategi för patientsäkerhetsarbete och de har ingen överblick över hur många patienter som felbehandlas varje år. Det gör det lätt att missa sådant som är viktigt för patientsäkerheten.

Samtidigt får Stockholms Läns Landsting kritik av sina revisorer för att det inte finns något bra sätt att följa upp kvaliteten hos vårdgivarna i primärvården och framför allt för att det inte finns några rutiner för att avsluta samarbetet med vårdgivare som inte sköter sig eller håller tillräckligt hög kvalitet. För en patient är det svårt att bedöma kvaliteten på vårdcentralerna eftersom primärvården ytterst sällan deltar i kvalitetsuppföljningar. Revisorerna tycker att många fler kvalitetsindikatorer borde följas upp för primärvården och att konsekvenserna av otillräcklig kvalitet borde bli mycket tydligare.

För att kunna förbättra vården behövs ett öppet klimat där problem och misstag kan diskuteras och åtgärdas. Vårdgivarna måste våga stå för och diskutera misstagen med patienter som har råkat ut för dem. De allra flesta som råkar ut för fel i vården vill få bekräftelse på att det faktiskt var ett fel och få bekräftelse på att det inte kommer att hända igen. Uppdragsgivarna måste också ha en plan för vad som ska hända när en vårdgivare inte når upp till en tillräcklig kvalitetsnivå. Patientens säkerhet och hälsa måste vara det centrala, alltid, hela tiden.

Läs mer i Läkartidningen och Dagens medicin.

Göran Hägglund presenterade idag lagrådsremissen för den nya patientsäkerhetsutredningen. Förhoppningen är att de nya reglerna ska höja säkerheten och minska onödiga vårdskador och dödsfall i vården. I förslaget ingår att Socialstyrelsen ska utreda anmälningar, och då främst titta på organisatoriska problem. Det ska alltså bli mindre fokus på enstaka personer misstag eller fel och mer på organisationen.

Vilket inte alls är den bild Göran Hägglund målar upp i intervjuer och presentation. Han pratar om hårdare tag mot olämpliga yrkesutövare och att det ska bli lättare att dra in legitimationer och använda prövotidspåföljd. Han tror att det kommer bli många fler läkare som förlorar legitimationen till att börja med, men att det kommer att bli mindre så småningom, när systemförändringarna har trätt i kraft.

Reglerna ska alltså på något sätt kombinera ett ökat ansvar för organisation och ledning med ökade möjligheter att straffa dålig vårdpersonal.

Det finns en hel del bra med förslaget, bland annat att privatpersoner ska kunna rapportera en händelse istället för att rapportera specifika personer, vilket kan göra det lättare att anmäla. Det ska bli ännu tydligare att vårdgivare måste jobba med systematiskt förbättringsarbete. Vårgivare ska också bli skyldiga att berätta för patienter om de har råkat ut för en vårdskada.

Annat är riktigt konstigt. Det kommer inte gå att överklaga Socialstyrelsens beslut, så länge det inte handlar om indragna legitimationer. Erinran och varning kommer att tas bort och ersättas av prövotid och indragen legitimation. Dessa ska däremot användas oftare.

Erinran och varning har tagits bort, eftersom utredaren tror att påföljderna får personalen att dra sig för att rapportera om fel och problem. Nu förväntas de bli aktivare i att rapportera fel och brister på arbetsplatsen, samtidigt som prövotid och indragen legitimation förväntas användas flitigare. På något sätt ska det här gå ihop sig.

HSAN har kritiserat patientsäkerhetsutredningen. Läkarförbundet är nöjda. DN, SvD, Dagens Medicin och SR Ekot har berättat om lagrådsremissen. Och här finns lagrådsremissen. Tankesmedjan allmänmedicin har också bloggat om förslaget.

Det är brist på blod i stora delar av Sverige. I Skåne har de varit tvungna att ställa in operationer för personer med blodgrupp A+, vilket är den allra vanligaste blodgruppen, på grund av det mycket dåliga blodläget.

I Sverige säger 70 % av befolkningen att de är positiva till tanken på att ge blod. I slutändan är det bara 5 % som verkligen ger blod. Det är så lätt att skjuta på blodgivning! Jag har gett blod några gånger förut, men de senaste ett och ett halvt åren har jag hittat på olika svepskäl till att inte ge blod, allt från känningar av förkylningar till tidsbrist, men nu får det vara slut på det. Om en halvtimme planerar jag att gå och lämna 4,5 dl blod på en av blodcentralerna här i Stockholm.

Jag har lite svårt för sprutor, så jag är mycket tacksam för att personalen på blodcentralerna är proffsig, trevlig och mycket bra på att sätta sprutor. Att ge blod har botat ganska mycket av min spruträdsla.

Mina decilitrar är en droppe i sammanhanget. 100 000 patienter får blod varje år. Minst en tredjedel får blodtransfusioner som är direkt livräddande i akuta situationer, enligt Socialstyrelsen. Många behöver stora mängder blod, bland annat vid större olyckor. Tur nog är jag inte ensam om att ge. Förra året gav 246271 personer blod i Sverige. Det tappades sammanlagt 497158 påsar blod. Varje droppe behövs och används! Statistiken kommer från GeBlod.nu.

På bliblodgivare.nu kan du se Stockholms blodlager just nu, och även anmäla dig för provtagning för att bli blodgivare.

Här är några frågor och svar från GeBlod.nu:

Fråga: Eftersom en del av ens immunförsvar försvinner efter att man givit blod undrar jag hur lång tid det tar tills det är helt ”fullt” igen? Undrar också om det är okej att vaccinera sig dagen efter att man givit blod eller om man bör vänta några dagar? I mitt fall är det Twinrix och TBE- vaccin som jag funderar på.

Svar: I dagsläget finns inga belägg för att immunförsvaret försvagas av blodgivning. Du kan vaccinera dig dagen efter du har givit blod.

Fråga: Kan jag träna en kort stund innan jag lämnar blod?

Svar: Det är mycket individuellt hur man reagerar efter ett träningspass och det beror också på hur långt ditt träningspass är. Viktigt är att du har druckit tillräckligt mycket, d.v.s. kompenserat din vätskeförlust innan du ger blod.

Fråga: Jag undrar om blodgivning på något vis är positivt för kroppen? Hur i så fall?

Svar:Det finns undersökningar som visar att risken för att insjukna i hjärtinfarkt är lägre hos blodgivare. I en stor svensk-dansk undersökning såg man att blodgivare är friskare än genomsnittsbefolkningen, men om det beror på blodgivningen kunde de ej uttala sig om.

Du gör stor nytta om du lämnar blod. Den främsta nyttan är att du hjälper många sjuka att överleva tuff behandling, då de inte själva kan producera till räckligt mycket.

Fråga: Finns det några skäl till att jag inte ska lämna blod?

Svar: Om du är frisk finns inga skäl. Men om du till exempel lever på ett sådant sätt att du utsätter dig för blodsmitta ska du avstå. Om du varit utomlands måste du ibland också avstå för en kortare eller längre tid. Vissa läkemedel är olämpliga vid blodgivning.

Fråga: Blir jag blodfattig av att ge blod?

Svar: Nej, en frisk människa ger av sitt överskott. Kontroll av blodvärdet görs vid varje blodgivning.

Netdoktorbloggen har bloggat om blodbristen.

Igår deltog vi på konferensen Cutting Edge Healthcare Quality for a Competitive Europe, som Västra Götalands-regionen anordnade i Bryssel. Dagen handlade om europeisk vård, om vårdens framtid och om att involvera patienter i högre utsträckning i vården.

Under dagen återkom gång på gång att det finns stora skillnader inom Europa och att det är problematiskt med kommunikation mellan länderna. Vårdsystemen ser olika ut i de olika länderna, det finns inget gemensamt vårdspråk, olika länder lägger olika vikt vid till exempel vårdkvalitet och kvalitetsutveckling. Dessutom är skillnaderna stora också inom länderna. Generellt är hälsoläget sämre för personer med lägre utbildningsnivå.

Samtidigt börjar det finnas en önskan hos befolkningen i Europa att kunna få vård på andra platser än i hemlandet och att vården ska vara rättvis igenom Europa. Cross border health care är ett begrepp som verkar vara stort i EU. Människor i Europas gränsområden söker sig gärna till närliggande länder, det börjar finnas ett intresse att få riktigt specialiserad vård i andra länder än i hemlandet.

Det var den problembeskrivning som målades upp, tyvärr närmade sig inte dagen någon direkt lösning. EU kan inte göra så mycket i dessa frågor, men de vill, verkade vara slutsatsen.

Ett annat tema under dagen var att involvera patienten i högre grad i vården. Det finns en del EU-projekt, som EU:s hälsoportal, som samlar hälsoinformation, både på EU-nivå och nationell nivå. Någonstans i portalen ska invånare också kunna ge feedback, annars handlar den mycket om att informera invånarna. Det finns också en övergripande patientorganisation, European Patients Forum, som ägnar sig mycket åt patientsäkerhetsfrågor.

Mest konkret var ett norskt projekt, Learning and Mastery Centres, som handlar om patientutbildning. Norska sjukhus ska erbjuda sina patienter utbildning och information på ett strukturerat sätt, för att därigenom involvera dem i högre grad i vård och rehabilitering. Projektet har hållit på i flera år, och resultatet är generellt positivt. Det var skönt att få höra ett konkret exempel, med påvisbara resultat, efter en dag av generaliseringar och policy-förslag. Ann Britt Sandvin Olsson, som berättade om projektet, var också den som fick mest frågor under frågestunden.

Mats Olsson från Kairos Future International pratade om vårdens framtid. Han pratade mycket om patienternas ökade krav på information och kommunikation, och olika sätt för vården att bemöta detta. Några spännande exempel var Mayo Clinic där patienter kan dela med sig av sina berättelser på en blogg och webbplatsen Patients like me, där du kan hitta andra patienter med samma sjukdom och profil som du själv. Patienten blir i allt högre grad aktiv och engagerad. För vårdgivare är det därför av allra största vikt att ta till sig de nya kommunikationsvägar som finns, för att var där patienterna är.

Konferensen var intressant, men den gav också en känsla att om vård på nationell nivå är svårt är det riktigt knepigt att göra något på EU-nivå. Även om det finns goda intentioner känns det som att projekt och initiativ blir för abstrakta eller för generella för att kunna göra någon verklig skillnad. Särskilt problemen med kommunikation återkom gång på gång, vilket kändes ganska hopplöst. Kanske är det bättre att uppmuntra småskaliga projekt än att försöka lösa allting, överallt, på en gång?

I torsdags höll vi tillsammans med Svenskt Forum för Vårdkvalitet och Svenskt Näringsliv konferensen Kvalitetsredovisning ur ett patientperspektiv på Polstjärnan i Stockholm. Till vår stora glädje kunde vi samla spännande talare från Storbritannien, Kalifornien, Nederländerna och Danmark samt från SKL, Vårdföretagarna och Socialdepartementet. Det perspektiv de gav på hur kvalitetsredovisning kan fungera var tankeväckande. Det finns mycket vi i Sverige kan lära oss av både goda och dåliga exempel runt om i världen.

I temat Vård i världen kan du utforska konferensen på alla möjliga sätt. Det finns intervjuer med talarna: Benno van Beek (European Society for Quality in Healthcare), Simon Jones (dr Foster), Adams Dudley (CalHospitalCompare) och Morten Freil (Danske patienter). Du kan också se de svenska talarnas och de internationella gästernas presentationer.

Några citat från dagarna var extra minnesvärda. Simon Jones är Chief Statistician vid dr Foster, en brittisk webbplats för vårdjämförelser. Dr Foster är en av de mest pedagogiska och genomarbetade jämförelsesidorna, som har kommit allra längst med att presentera svår data på ett förståeligt sätt. Det är ändå inte det Simon Jones är mest stolt över. Han berättade att det han var nöjdast med, det var att de låtit patienterna skriva kommentarer om vårdgivarna direkt på dr Foster. Vårdpersonalen och sjukhusledningarna hade naturligtvis blivit upprörda när de införde kommentarsfunktionen, men det visades sig att kommentarerna som kom in var kloka, konstruktiva och värdefulla. ”Ha förtroende för patienterna” var hans slutsats.

Simon Jones berättar om dr Foster

Morten Freil från Danske Patienter varnar för vad som händer om man inte involverar patienterna. De danska webbplatserna för att jämföra vård, Sundhed och Sundhedskvalitet, togs fram i all hast utan att patienterna tillfrågades. Resultatet blev webbplatser som å ena sidan var alldeles för förenklade, å andra sidan alldeles för komplicerade. Få patienter använder sidorna. Han hoppas därför på en vidareutveckling, där patienterna får en mycket större plats i utformningen av sidorna.

Morten Freil berättar om läget i Danmark

Konferensens gäster kom från alla möjliga vårdrelaterade områden, bland annat patientföreningar, Socialstyrelsen, landsting, vårdföretag och läkemedelsföretag. Tråkigt nog var de få av de som verkligen har möjlighet att påverka kvalitetsredovisning eller datainsamling där, vilka annars hade kunnat dra nytta av den information som gavs. Vi i Sverige har goda kvalitetsregister, och det finns planer på att från offentligt håll skapa offentliga redovisningar av sjukvårdsdata. Det finns ändå stora möjligheter att tänka annorlunda, och framför allt öppna upp för patienterna i mycket högra omfattning än vad som görs idag.

Ortopedkliniken på Södersjukhuset har arbetat med projektet Lean Ortopedi sedan 2008. Projektet handlar om att arbeta med ständiga förbättringar i verksamheten, i allt från hur höftfrakturpatienter tas om hand till hur korridorer och pärmar organiseras. Igår och idag presenterade kliniken sitt utvecklingsarbete genom föredrag och posterutställning. En sån här dag fokuserar naturligtvis främst på de positiva effekterna och de goda exemplen, det blir också mycket uppmuntrande att lyssna på vad som går att göra.

Förbättringsarbete på SöS-ortopedin

Resultaten är goda, bland annat för höftfrakturpatienter. För tre år sen lyckades de operera 29 % av dessa inom 24 timmar efter att de tagits emot av vården, nu är de uppe i 79 %. Då har de dessutom gått från den enklare metoden att använda skruvar till proteser, som kräver mycket mer av vårdgivaren. Eftersom höftfrakturpatienter ofta är gamla och bräckliga betyder det snabbare omhändertagandet att fler överlever och kan komma tillbaka i rörlighet. Att de har kunnat få ner tiderna så mycket beror mycket på att de har utgått från patientens perspektiv, följt dennes väg från ambulans till färdigopererad, och gjort förbättringar som underlättar den resan.

Det finns mycket mer att berätta, som till exempel hur de har lärt av andra, både sjukhus och företag. De har bland annat tittat på hur Clarion Hotel jobbar med bemötande och hur Scania alltid utgår från kunden och involverar medarbetaren, och tagit in element från dessa in i den egna verksamheten.

Postervisning på Lean Ortopedidagen

Lätt att göra rätt

Det som gör mig lite mörkrädd är att inse på hur det var på ortopedkliniken innan de började arbeta med förbättringar, och hur det antagligen ser ut idag på många andra sjukhus och kliniker runt om i Sverige. Det ska vara lätt att göra rätt, men så verkar det sällan vara.

Höftfrakturpatienterna som fick vänta farligt länge på vård var ett exempel. Ett annat exempel var möbleringen i korridorer. Tidigare hade vagnar och grejer stått på båda sidor i korridoren, vilket gjorde att sängar och rullstolar hade fått kryssa mellan hindren, till fara för patienten och besvär för personalen. Ytterligare ett är information till patienterna. Idag har de strukturerat upp vad personalen säger till patienterna, så att de vet att patienten får rätt information och får tillgång till informationen också när de är hemma igen. Tidigare var det ingen som säkert kunde veta vad patienten fått veta.

Ortopedkliniken på SöS verkar vara på rätt spår, men hur ser det ut på andra ställen? Har de ens kraft att börja lägga märke till sina brister? Hur många förstår att ta intryck av fordonstillverkare och hotell för att förbättra sin verksamhet. Jag tvivlar inte en sekund att vårdpersonal jobbar hårt, och med patientens bästa för ögonen. Men jag har inget större förtroende för en vårdgivare som inte jobbar med ständiga förbättringar, som inte ifrågasätter sin verksamhet och sina rutiner.

Mer av SöS-ortopedens inställning i vården!

Det pågår flera parallella vårddebatter idag. En initierades av Uppdrag granskning genom programmet om hyrläkare den 26:e augusti och läkarbristen den 2:a september.

I programmet den 26:e augusti gick de bland annat igenom antalet Lex Maria-beslut som involverat hyrläkare. Resultatet var 54 fall av skador eller dödsfall, i 27 fall hade människor dött till följd av felaktigheterna. Ofta är det brist på kontinuitet som är problemet – patienterna får träffa läkare efter läkare utan att någon gör en grundligare utredning av varför de mår dåligt. I några fall hinner sjukdomar gå så långt att patienterna inte överlever.

Det jag saknar i programmet är information om hur många Lex Maria-beslut som gjordes totalt under den här perioden.

På Socialstyrelsens hemsida kan jag hitta att Socialstyrelsen avslutade 1637 anmälningar 2008. Det går också att hitta en studie kring hur många som skadas inom den somatiska slutenvården. Varje år får 100 000 patienter en skada eller sjukdom på grund av brister i svensk hälso- och sjukvård. För 3000 av patienterna kan skadorna ha medfört eller bidragit till att de avlidit.

Siffrorna i Uppdrag Gransknings program säger helt enkelt frustrerande lite. Skadas fler människor av att träffa hyrläkare än av att träffa fast anställda läkare?

Något som återkommer är faran med bristen på kontinuitet – det är farligare att träffa olika läkare än att träffa samma läkare. Det är ju rimligt att det är bättre att träffa samma läkare flera gånger, läkare som kan följa upp det som påbörjats, som kan lägga märke till försämringar.

Men vad händer om läget inte tillåter att man träffar samma läkare varje gång. Om Sveg har svårt att få fast anställda läkare därför att ingen är beredd att flytta dit. Eller om du själv flyttar runt, och därför byter vårdgivare? Eller om du går till en stor vårdcentral med många olika läkare, och därför får träffa olika läkare varje gång?

Borde inte fokus i debatten ligga där – vid hur överlämningar och provtagningar kan fungera oavsett om du får träffa samma läkare hela tiden eller inte. Hur du kan ha förtroende för vården oavsett vem du träffar. Och vad du kan göra om du inte känner dig nöjd med den behandling eller diagnos du får.

Henrik Almkvist, som är överläkare på upphandlingen i Stockholm har kloka synpunkter på hur landsting kan ställa krav för att höja kvaliteten och patientsäkerheten – läs hela inlägget på Newsmill.

Idag är det en intervju i DN med Henrik Hallberg som är verksamhetschef för Liljeholmens vårdcentral i Stockholm. Liljeholmens vårdcentral har 26 000 listade patienter, vilket alltså innebär ungefär 50 000 vaccineringar (om alla skulle vaccinera sig) under några få månader. Han vill börja planera för detta, men är full av frågor, bland annat om det finns en prioriteringsordning, om det ska prioriteras inom de prioriterade grupperna, avgifter, tidsbokning, drop-in, personalresurser och mycket mer. Sammanfattningsvis verkar hans frågor handla om ansvarsfördelning – kommer han att få en stor extrauppgift som det är upp till honom att lösa på bästa sätt, eller kommer lanstinget eller någon annan instans att ta hand om planeringen?

Samtidigt pågår en diskussion mellan landstingen och staten vem som ska stå för kostnaderna: staten, landstingen eller de som väljer att vaccinera sig. Folkhälsominister Maria Larsson har sagt nej till att staten ska betala – Birgitta Rydberg och andra landstingspolitiker i Stockholm protesterar i bland annat DN och på Birgitta Rydbergs blogg.

Henrik Hallberg berättar att han dagligen går in på myndigheternas sidor och försöker hitta information och riktlinjer, men den mesta informationen har han ändå fått via media. Till exempel är det från tidningar som han har fått veta att vaccinet väntas komma i slutet av september.

Därför började jag titta på vilken information landstingen och Socialstyrelsen har lagt ut på sina webbsidor. Det jag hittade var att Socialstyrelsen har gjort en prioriteringslista över riskgrupper. Några landsting har lagt ut denna:

Till riskgrupper räknas personer med:

• kronisk lungsjukdom
• kronisk hjärt-kärlsjukdom
• svårinställd diabetes
• nedsatt immunförsvar (ärftliga immundefekter, pågående behandling, leukemi m.m.)
• neuromuskulära sjukdomar
• hiv
• gravida
• barn med vissa kroniska sjukdomar och utvecklingsstörningar
• barn under två år

Örebro läns landsting skriver:

Finns det prioriterade grupper som får vaccin först?
I ett första steg planerar landstinget för att vaccinera all sjukvårdspersonal, och personer med risk att få svår sjukdom p.g.a. kroniska sjukdomar. Det gäller främst sjukdom i hjärta-lungor enligt Socialstyrelsens riskbedömning.
Det är i dagsläget inte klart om också andra grupper ska vaccineras tidigt.

Landstinget i Västernorrland har lagt upp konkreta råd till sjuka och anhöriga på sin sida.

Annars är det inte helt lätt att hitta information om just ansvarsfördelningen. Så ska Henrik Hallberg börja planera in tider för vaccinering från och med slutet av september, eller är det någon annan som gör det?

Jag tittade också på Norge, som vi tidigare berättat har gjort upp en prioriteringslista. På Helsedirektoratets hemsida går det att hitta en Plan for massevaksinasjon som är framtagen av deras folkhelseinstitutt. I planen kan man bland annat hitta vad kommunerna respektive staten har ansvar för och ett antal olika strategier för vilka som ska vaccineras. Varje kommun ska ha en ansvarig person, som också är kontaktperson mellan myndigheter och vårdgivare. Förhoppningsvis kommer det gå att följa om planen används och fungerar bra.

Det vore intressant att se en liknande plan för Sverige, och att den gjordes lättillgänglig för vårdcentralerna. Och om den inte finns, borde det vara ett prioriterat område både inför massvaccineringen och andra större samordnade aktioner i Sverige.

Andra som har bloggat om statens nej till tillskjutna medel är Kent Persson och Peter Andersson.