En stor del av alla allergologer kommer att gå i pension de närmaste åren. Personer med riktigt svåra allergier eller astma kommer att få det tuffare, skriver DN. Felaktig och otillräcklig behandling gör att de drabbade är sjuka oftare, får sämre lungfunktion och att de i värsta fall kan avlida av sin sjukdom.

MS-vården är otillräcklig i stora delar av landet. Vårdgarantin, som gör att nybesök värderas högre än återbesök, brist på neurologer och prioriteringar av andra grupper gör att sjukdomsförloppet hos många MS-sjuka blir långt mer skadligt än det hade behövt bli. SVT berättar om Charlotta Sundqvist som var tvungen att flytta från Östersund till Stockholm för att få tillräcklig vård för sin sjukdom. Den vård Charlotta fick i Östersund, eller snarare inte fick, gjorde att hon var tvungen att sitta i permobil och hade förlorat talförmågan. Nu kan Charlotta tala och gå igen, tack vare behandlingen i Stockholm.

Både MS, allergier och astma är kroniska sjukdomar som bryter ut rätt tidigt i livet. En fungerande behandling innebär att de som har sjukdomen kan leva relativt besvärsfritt i många år.

Tyvärr är kroniska sjukdomar inte särskilt heta i sjukvårdspolitiken. En sökning på partiernas webbplatser ger ynkligt få resultat. Inom vårdområdet dyker ”kronisk” främst upp i samband med att HIV och cancer i många fall är kroniska sjukdomar snarare än dödliga sjukdomar.

Att skillnaderna i vård är så stora i landet som beskrivs i SVT-reportaget är förfärligt. Att personer, som med rätt behandling hade kunnat klara sig själva, tvingas in i rörelsehinder är skandalöst. Röd-gröna efterlyser en Lex Gulli, en Lex Maria för felbehandlingar av läkemedel. Alliansen förespråkar en samlad patienträttighetslagstiftning.

Kommer något av förslagen hjälpa de som får otillräcklig vård och medicinering? Kommer de hjälpa de som hade kunnat ha fungerande liv, men som inte får det på grund av brist på kunskap eller brist på resurser? Som är tvungna att flytta till ett annat landsting för att få den vård de behöver?

SKL presenterade idag rapporten Från sjukhussäng till e-hälsa. Budskapet är bland annat att sjukvården omfamnar IT och den aktiva, initierade patienten.

I relation till den belåtenhet som SKL utstrålar är det extra intressant att följa Astmalivs försök att hitta en vårdcentral som kan ta hand om hennes astma. Astma är en av de absolut vanligaste kroniska sjukdomarna. Tidigare var astma ett påtagligt handikapp men tack vare medicinsk utveckling går det idag att leva bra med en välinställd astma. Det kräver dock kontinuitet och kompetens hos vårdcentralen för att patienten ska kunna nå dit.

Astmaliv tidigare, mycket bra läkare har gått i pension. Nu är hon på jakt efter en ny vårdcentral som kan erbjuda den vård hon behöver. Hon är precis den aktiva, initierade patient som både SKL säger sig uppskatta. Hon vill dra nytta av det vårdval som sägs vara till för henne.

Hittills har sökandet varit fruktlöst. Försök att få information via mail från vårdcentralerna gav resultatet: av 15 vårdcentraler hade 7 mailadresser, av dessa svarade 3 på mail, bara 1 av svaren var relevant för frågan. Nu har Astmaliv gått vidare med att fråga landstingspolitikerna hur tanken är att vårdval egentligen ska gå till för en astmatiker som hon. Svaret hittills har varit ungefär ”Alla mottagningar ska erbjuda astma-vård, men titta gärna på resultatet från den nationella patientenkäten för att se vilka vårdcentraler som är populära”. Ingenting om att det faktiskt kan finnas medicinsk skillnad mellan vårdcentraler. Inget konkret stöd för hur vårdvalet egentligen ska gå till.

Det är mycket bra om man som patient kan hitta den vård som passar ens behov, men det måste finnas information att utgå ifrån. Om vårdcentralerna inte använder Vårdguiden, 1177 eller OmVård till att beskriva sin kompetens måste de öppna upp för kommunikation med medborgarna. Det ska gå att ställa frågor till vårdcentralerna via kanaler som är praktiskt möjliga att använda, till exempel mail. Mina vårdkontakter är naturligtvis en möjlighet, men de säkerhetskrav Datainspektionen sätter upp skapar extra hinder för medborgare att enkelt använda tjänsten.

Astmalivs problem är inte unika. Vi får ofta in frågor till OmVård som visar att det är fler än hon som letar efter rätt vård, efter mailadresser, efter hjälp på vägen. SKL:s visioner är fina, men mycket går att förverkliga redan idag. Vi välkomnar alla vårdcentraler och sjukhus som vill berätta mer om sig själva och som vill lägga upp mailadresser som en kontaktväg.

Igår skrev oppositionen en debattartikel i SvD om att vi har råd med jämlik vård, men att det pågår en ideologisk attack mot det solidariska sjukvårdssystemet. De tar upp tre områden de säger står för en oroade utveckling:

• Privatbetalande patienter som kan köpa sig förtur inom den offentligt finansierade vården utan att ha medicinska skäl
• Privata utförare som säljer tjänster inom ramen för den offentligt finansierade vården och omsorgen
• Vårdföretagare som etablerar sig där det är mest lönsamt.

Oppositionens lösning på problemen med vården är att fler jobbar, att hälsa främjas och att Sverige stödjer innovationer.

Alla partier säger idag att vård ska vara offentligt finansierade vården och ge förtur till de som är svårast sjuka. Men där dyker det genast upp ett problem, som illustreras av den första orospunkten – att patienter kan köpa sig förtur utan att ha medicinska skäl.

Problemet kan faktiskt illustreras med behovet hos en av Ylvas partikamrater – HBT-sossen. Hon berättar i ett blogginlägg kring debattartikeln att lesbiska som vill ha barn tillhör prio 3 i Stockholm vilket innebär lååååång väntetid på hjälp. Till skillnad från bland politikerna i Sörmland finns det ingen politisk vilja i Stockholm att prioritera upp hbt-personer som vill ha barn. Hon jobbar för att prioriteringarna ändras, och hoppas på att politikerna ”kastar lite valfläsk åt oss hbt-personer”.

Det röd-gröna förslaget hjälper inte de som är inte allvarligast sjuka. Och även om HBT-sossen gärna skulle vilja prioriteras upp tror jag inte att hon vill göra det på bekostnad av säg en kvinna med cancer i äggstockarna.

Idag betalar många lesbiska par ur egen ficka för inseminationsbehandling i Danmark. Det finns inget sånt alternativ i Sverige av flera olika skäl, bland annat ett knasigt regelverk kring lesbiska par som vill skaffa barn.

Men om till exempel privata BB Stockholm, som har sin förlossningsklinik på Danderyds sjukhus, skulle börja sälja tjänsten insemination av lesbiska, ensamstående eller andra barnsugna på sin klinik skulle de uppfylla alla tre punkterna i det röd-gröna skräckscenariet. Och vilka skulle drabbas av en sån tjänst? De kvinnor som inte har fertilitetsproblem men ändå måste stå i långa, långa köer?

I varje givet ögonblick kommer det att finnas personer som är sjukare och har större behov än andra, som måste prioriteras av den gemensamt finansierade vården. Även om vi har råd med en omfattande, högkvalitativ gemensam vård kommer en del att få vänta längre än de vill. Vad är lösningen på det?

Den tidigare utlovade myndigheten som ska granska vården kommer att bli verklighet vid nästa årsskifte, enligt Göran Hägglund i en intervju i Ekot. Myndigheten ska bli liten och spetsig, jaga fel i vården och hitta systemfel. Toivo Heinsoo, regeringens vårdvals-utredare, ska bli ny generaldirektör för myndigheten.

Det ska bli mycket spännande att se var myndigheten kommer att ta vägen, om den nu kommer att få vara kvar. Ylva Johansson (S) sågar snabbt förslaget, enligt DN. Hon lovar att om de vinner valet kommer den inte att vara kvar i den här formen.

Hur mycket allmänheten kommer att få ta del av utredningsresultat och kvalitetsinformation från myndigheten är fortfarande inte klart. Enligt Göran Hägglund ska myndigheten i alla fall ”undersöka vilket behov av information som olika patientgrupper har för att själva kunna välja vårdgivare och behandling”. Om det betyder att myndigheten också ska tillgodose behovet är inte lika klart.

Vi hoppas att allmänhetens behov inte blir bortglömda när myndigheten väl blir verklighet. Vi bidrar mer än gärna med vår kunskap om kvalitetsinformation till patienter.

Sverige har ingen lag om patienters rättigheter. Det går inte att kräva vård i Sverige. Däremot har landstingen skyldigheter att erbjuda god vård. De måste också prioritera de svårast sjuka. Ofta fungerar det här rätt bra. Sjuka får den vård de behöver, i stort sett, och blir så friska som det går. Till exempel har Sverige högst överlevnad i cancer av alla länder i Europa.

Men ibland blir det krockar, som för Samuel och hans föräldrar, vilket skildras i senaste Uppdrag granskning. Sebastian hade ovanlig cancer. Trots upprepade operationer kom cancern hela tiden tillbaka. Hans föräldrar gjorde allt de kunde för sin son, och letade bland annat rätt på en försöksbehandling från USA. Samuels värden blev något bättre, men när han blev akut dålig nekades han respiratorbehandling och avled. Hans läkare hade beslutat om behandlingsbegränsning, vilket innebär att de till exempel inte genomför livsuppehållande behandling.

Samuels föräldrar, Miriam och Jan, ser det som att sjukhuset avsiktligt lät deras son dö. De har polisanmält sjukhuset. De berättar att de kände sig omyndigförklarade och att de ville överklaga beslutet om behandlingsbegränsning, vilket inte är möjligt som lagstiftningen ser ut. De kände sig utestängda från besluten. Miriam är arg för att det inte finns lagar utan bara ”luddiga riktlinjer”.

När Dagens Medicin skriver om händelsen är flera kommentarer fyllda av irritation över att vårdpersonal ifrågasätts och polisanmäls. Det märks en stor förståelse för vårdpersonalen medan föräldrarna snarare är besvärliga som förväntar sig för mycket.

Det här problemet, att vårdpersonalens syn på vården skiljer sig från patienters och deras närståendes förväntningar, kommer inte att minska. Patienter och närstående kommer att bli allt mer vana vid att ställa krav och vid att ifrågasätta vad läkarna säger. Samtidigt kan och vill läkare inte lämna ifrån sig de medicinska besluten. Någonstans måste  vårdpersonal och patienter mötas.

Därför måste det finnas större öppenhet kring vilken vård man har rätt till och på vilka grunder behandlingsbeslut fattas. Att inte ge livsuppehållande insatser kan i många fall vara rätt beslut, medicinskt sett. Om patienten är alltför dåligt kan det vara för plågsamt och medföra stort lidande att ge dem det. Men när besluten upplevs godtyckliga och slumpartade kommer klyftan mellan vård och patienter att öka. Att nå fram till förtvivlade föräldrar till ett svårt sjukt barn är naturligtvis en utmaning, men det måste göras.

Se programmet, inslaget börjar ungefär 13 minuter in i programmet. En intressant artikel i Läkartidningen om etik i vården. Experter kräver skärpta regler enligt artikel i SvD.

Indy och Helenes samhällsblogg bloggar om programmet, med lite olika perspektiv. Om man vill få lite läkarreaktioner är Underläkare en bra plats att titta.

UPPDATERING: George från Himlen kan vänta varnar för den behandling som föräldrarna lät Samuel testa. Han berättar att de studier som har gjorts av ämnet visar att det är farligt för cancersjuka.

SvD skriver idag om den ojämlika vården, med fokus på snedfördelning i mediciner i Stockholms län. En genomgång från Stockholms läns landsting visar bland annat att det skrivs ut mer antibiotika i Upplands-Väsby, Lidingö och Danderyd än i andra kommuner i länet. Dessutom hämtar personer i innerstan ut mycket mer medicin mot migrän, klimakteriebesvär och erektionsproblem än personer längre ut i staden.

Att vården i Sverige ser olika ut för olika personer är känt åtminstone sedan Socialstyrelsens första folkhälsorapport 1987. Studie efter studie visar att personer med högre utbildning lever längre, får kostsammare vård och är mindre sjuka än personer med låg utbildning. Det är för det mesta bättre att bo i en storstad och att vara född i Sverige än att bo på landet och att vara född utanför Sverige. Dessutom får yngre oftare modernare vård än äldre.

Artikeln är till stor del formulerad utifrån att innerstadsbor får för mycket vård, snarare än att förortsbor får för lite, bland annat med meningar som:

En höginkomsttagare ska inte få dyrare och bättre medicin än en låginkomsttagare. En jurist ska inte ha lättare att få remiss till specialist än en städare.

Är inte det rimligare att vända på det? En låginkomstagare borde inte få sämre och billigare medicin, en städare borde inte ha svårare att få remiss till specialist.

Istället läggs fokus på varför högutbildade får för mycket. Det ligger en stor fördel i att kunna beskriva sina symptom, ställa krav, skaffa kunskap om behandlingar och mediciner och utnyttja den. Det går inte att ta bort kunskapen eller sätta upp hinder för högutbildade att skaffa sig god vård.

Därför borde frågan vara hur läkare och vårdpersonal bättre kan ta emot patienterna och guida dem genom vården. Men också hur  lågutbildade, låginkomsttagare och förortsbor bättre ska kunna beskriva sina problem, skaffa kunskap, ställa krav och söka vård i tid. Helt enkelt bli mer delaktiga i sin hälsa och vård.

Nu håller nya, fräscha kömiljardpengar att delas ut till landstingen. 250 miljoner kronor delas ut för resultatet av årets första tre månader. Återigen får alla landsting ta del av pengarna, med undantagen Västernorrland och Dalarna. Dalarna har för många köande till operation/behandling, och går därmed miste om en del pengar till följd av det. Västernorrland blir helt utan pengar den här gången.

Precis som i höstas räknas de ”frivilligt köande” bort från antal som väntar. Enligt pressmeddelandet har gruppen som väntar frivilligt minskat, men tyvärr får man inte veta med hur mycket. Så minskningen kan vara betydlig eller bara marginell.

I höst träder nya skärpta regler äntligen i kraft. Då försvinner undantaget för frivilliga köer, så till dess måste landstingen ha fått ordning på köerna. Dessutom kommer köerna att beräknas på ett snitt av tre månader, inte bara på hur läget var en viss dag. Slutligen måste landstingen rapportera in 95 % av fallen, inte bara 90 % som det varit hittills.

Det är synd att det skulle ta 1250 miljoner kronor innan förändringarna gjordes. Det blir också intressant att se hur väl landstingen lever upp till de nya reglerna.

Dagens Medicin skriver om pengautdelningen. Läs också om de nya reglerna på regeringens hemsida.

Historien med den lilla flickan som dog på Astrid Lindgrens sjukhus har nu fått en sorglig fortsättning. Sjuksköterskan som råkade ge flickan en alldeles för hög dos av koksalt är nu avstängd eftersom hon stängde av en respirator för en dödssjuk pojke, berättar Aftonbladet.

Det som har hänt nu är att en för tidigt född pojke blev svårt sjuk. Hans organ la av, och det fanns ingen möjlighet att rädd honom. Läkarna hade informerat mamman, men ville ge henne tid att ta in informationen. Men efter ett samtal med mamman hade sjuksköterskan kopplat ur respiratorn och pojken avled.

Respiratorn skulle alltså komma att stängas av oavsett, så vitt det går att tolka informationen. Felet sjuksköterskan gjorde var att hon på egen hand kopplade ur den. Åtgärden ska sanktioneras av läkare och det måste vara minst två anställda med när respiratorn stängs av. Fallet är anmält både enligt Lex Maria och till polisen, sjuksköterskan är avstängd från arbetet tills vidare.

I fallet med flickan berättade sjuksköterskan om den oerhört stressiga situationen som rådde på avdelningen den natten då hon begick misstaget med koksaltlösningen. Hon berättade också att hon tidigare påpekat risken att förväxla förpackningar eftersom de var alltför lika.

Frågan är hur läget på sjukhuset var den här natten. Blev det någon faktisk skillnad för pojken eller hans mamma för att avstängningen gick till på det här sättet? Och de största frågorna – vilken information fick mamman? Hur mycket vet man som förälder om läget på avdelningen? Vad kan man göra om det känns otryggt eller stressigt? Kan man slå larm, säga ifrån, ifrågasätta? Eller gäller det att hoppas på det bästa?

SvD och Dagens Medicin skriver också om den avstängda sjuksköterskan.

Efterfrågan på fetmaoperationer ökar stadigt, berättar Ingmar Näslund, vid Örebros universitetssjukhus för SR. Han berättar också att det är mycket positivt. Fetmaoperationer är säkra och ger gott resultat. Fetma ger många följdsjukdomar som värk, diabetes och högt blodtryck. Operationerna kan därför avlasta övriga vården.

Tyvärr har inte alla landsting samma inställning till operationerna. Värmland, Örebro och Stockholm genomför många, medan Dalarna, Kalmar och Östergötland är det få som opereras för fetma. Det gör att siffrorna för väntetider för betyder lite olika i olika landsting. Sjukhusen i Dalarna, Kalmar och Värmland har kortast väntetider i Sverige. Att väntetiderna är korta i Dalarna och Kalmar beror på att det är mycket svårt att få remiss till fetmaoperation i dessa landsting.

Nu funderar SKL på att samordna riktlinjer och resurser för fetmavården. Det skulle innebära att kriterierna för att få operationen skulle vara samma över hela landet, och att de resurser som finns skulle kunna utnyttjas bättre.

Det är rimligt, det ska inte hänga på vilket landsting man bor i om man får den vård man behöver. Det ska heller inte gå att få fina väntetidssiffror genom att undanhålla människor vård.

Också Sydsvenskan skriver om kirurgernas önskan att skapa fetmacentrum.

Läkarna ska lättare kunna kommunicera med Försäkringskassan i sjukskrivningsärenden. Idag står pappersblanketter och en servicetelefon för kommunikationen där emellan. Nu ska det ersättas med e-sjukintyg och en mailfunktion mellan läkare och handläggare, skriver Läkartidningen.

Tyvärr kommer nog inte de största problemen att lösas. Idag är 75 % av alla blanketter ofullständiga eller felaktiga. Läkarna tycker att blanketterna är krångliga, till exempel att  skilja på rutan för arbetsförmåga och rutan för funktionsförmåga. En del läkare skulle också vilja kunna klistra in färdiga texter för vissa diagnoser. Försäkringskassan säger nej. Det går inte att göra om blanketterna och det är inte okej att ha automatiska texter. Varje patient måste ha sin egen bedömning, hur rutinartat ärendet än är. Istället kommer hjälptexter att läggas till, och en del rubriker kommer att byta namn.

Att göra ett e-sjukintyg är strålande bra, fast det är förvånande att det inte har gjorts tidigare. Risken med projektet, liksom med många av myndigheternas projekt, är att lösningen blir oflexibel och svår att vidareutveckla i efterhand. Fler kloka idéer finns, som skulle kunna underlätta för både Försäkringskassan, läkarna och patienterna. Men om lösningen byggs som så många tidigare kommer dessa inte komma med inom överskådlig tid. Risken för det är stor, eftersom projektet har en snäv tidsram.

Frågan är också vilken insyn patienten har. Har patienten möjlighet att se att sjukvårdsintyget är ivägskickat, mottaget och var i bedömningsprocessen det är? Annars är det kanske dags att börja tänka på patienten även här.