Efterfrågan på fetmaoperationer ökar stadigt, berättar Ingmar Näslund, vid Örebros universitetssjukhus för SR. Han berättar också att det är mycket positivt. Fetmaoperationer är säkra och ger gott resultat. Fetma ger många följdsjukdomar som värk, diabetes och högt blodtryck. Operationerna kan därför avlasta övriga vården.

Tyvärr har inte alla landsting samma inställning till operationerna. Värmland, Örebro och Stockholm genomför många, medan Dalarna, Kalmar och Östergötland är det få som opereras för fetma. Det gör att siffrorna för väntetider för betyder lite olika i olika landsting. Sjukhusen i Dalarna, Kalmar och Värmland har kortast väntetider i Sverige. Att väntetiderna är korta i Dalarna och Kalmar beror på att det är mycket svårt att få remiss till fetmaoperation i dessa landsting.

Nu funderar SKL på att samordna riktlinjer och resurser för fetmavården. Det skulle innebära att kriterierna för att få operationen skulle vara samma över hela landet, och att de resurser som finns skulle kunna utnyttjas bättre.

Det är rimligt, det ska inte hänga på vilket landsting man bor i om man får den vård man behöver. Det ska heller inte gå att få fina väntetidssiffror genom att undanhålla människor vård.

Också Sydsvenskan skriver om kirurgernas önskan att skapa fetmacentrum.

Läkarna ska lättare kunna kommunicera med Försäkringskassan i sjukskrivningsärenden. Idag står pappersblanketter och en servicetelefon för kommunikationen där emellan. Nu ska det ersättas med e-sjukintyg och en mailfunktion mellan läkare och handläggare, skriver Läkartidningen.

Tyvärr kommer nog inte de största problemen att lösas. Idag är 75 % av alla blanketter ofullständiga eller felaktiga. Läkarna tycker att blanketterna är krångliga, till exempel att  skilja på rutan för arbetsförmåga och rutan för funktionsförmåga. En del läkare skulle också vilja kunna klistra in färdiga texter för vissa diagnoser. Försäkringskassan säger nej. Det går inte att göra om blanketterna och det är inte okej att ha automatiska texter. Varje patient måste ha sin egen bedömning, hur rutinartat ärendet än är. Istället kommer hjälptexter att läggas till, och en del rubriker kommer att byta namn.

Att göra ett e-sjukintyg är strålande bra, fast det är förvånande att det inte har gjorts tidigare. Risken med projektet, liksom med många av myndigheternas projekt, är att lösningen blir oflexibel och svår att vidareutveckla i efterhand. Fler kloka idéer finns, som skulle kunna underlätta för både Försäkringskassan, läkarna och patienterna. Men om lösningen byggs som så många tidigare kommer dessa inte komma med inom överskådlig tid. Risken för det är stor, eftersom projektet har en snäv tidsram.

Frågan är också vilken insyn patienten har. Har patienten möjlighet att se att sjukvårdsintyget är ivägskickat, mottaget och var i bedömningsprocessen det är? Annars är det kanske dags att börja tänka på patienten även här.

Göran Hägglund presenterade idag lagrådsremissen för den nya patientsäkerhetsutredningen. Förhoppningen är att de nya reglerna ska höja säkerheten och minska onödiga vårdskador och dödsfall i vården. I förslaget ingår att Socialstyrelsen ska utreda anmälningar, och då främst titta på organisatoriska problem. Det ska alltså bli mindre fokus på enstaka personer misstag eller fel och mer på organisationen.

Vilket inte alls är den bild Göran Hägglund målar upp i intervjuer och presentation. Han pratar om hårdare tag mot olämpliga yrkesutövare och att det ska bli lättare att dra in legitimationer och använda prövotidspåföljd. Han tror att det kommer bli många fler läkare som förlorar legitimationen till att börja med, men att det kommer att bli mindre så småningom, när systemförändringarna har trätt i kraft.

Reglerna ska alltså på något sätt kombinera ett ökat ansvar för organisation och ledning med ökade möjligheter att straffa dålig vårdpersonal.

Det finns en hel del bra med förslaget, bland annat att privatpersoner ska kunna rapportera en händelse istället för att rapportera specifika personer, vilket kan göra det lättare att anmäla. Det ska bli ännu tydligare att vårdgivare måste jobba med systematiskt förbättringsarbete. Vårgivare ska också bli skyldiga att berätta för patienter om de har råkat ut för en vårdskada.

Annat är riktigt konstigt. Det kommer inte gå att överklaga Socialstyrelsens beslut, så länge det inte handlar om indragna legitimationer. Erinran och varning kommer att tas bort och ersättas av prövotid och indragen legitimation. Dessa ska däremot användas oftare.

Erinran och varning har tagits bort, eftersom utredaren tror att påföljderna får personalen att dra sig för att rapportera om fel och problem. Nu förväntas de bli aktivare i att rapportera fel och brister på arbetsplatsen, samtidigt som prövotid och indragen legitimation förväntas användas flitigare. På något sätt ska det här gå ihop sig.

HSAN har kritiserat patientsäkerhetsutredningen. Läkarförbundet är nöjda. DN, SvD, Dagens Medicin och SR Ekot har berättat om lagrådsremissen. Och här finns lagrådsremissen. Tankesmedjan allmänmedicin har också bloggat om förslaget.

En närstående som är läkare berättade att löpsedlar med varningar som ”Vanlig huvudvärk kan vara livsfarlig sjukdom” direkt påverkar hur många som söker vård på akutmottagningarna. Antagligen kan alla läkare berätta historier om patienter som läst eller hört något som får dem att ställa besvärliga frågor eller söka vård utan att egentligen behöva. 1 av 3 distriktsläkare tycker till och med att mediernas rapportering om medicin, sjukdomar och liknande försvårar deras kontakt och arbete med patienter, enligt en undersökning som genomförts av TNS Sifo. Distriktsläkarna tycker att det är besvärligt att patienterna blir oroliga, uppskrämda och ställer många frågor.

Resultatet från undersökningen väcker många frågor om vad läkarna egentligen tänker om patientmötet. Hur många frågor får patienten fråga utan att det stör tidsschemat? Hur rädd och orolig får en patient vara? Hur påstridig? Är det inte läkarens jobb att utifrån patientens hälsostatus svara på frågor och bemöta oro kring sjukdomar och hälsa?

Dessutom: Varifrån borde patienterna få sin information?

Läkarna har enligt undersökningen störst förtroende för rapporteringen från Läkartidningen, Dagens Medicin och webbplatsen Internetmedicin. Alla dessa riktar sig direkt till läkare och sjukvårdspersonal. Dagens Medicin har till och med som policy att plocka bort artikelkommentarer från annan än vårdpersonal eftersom ”kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet”. Läkartidningen skrivs av och för läkare. Här är ett citat från artikeln Hög förekomst av ICD-händelser speglar verkligheten även utanför Umeå:

Det är viktigt att förmedla en realistisk bild av komplikationsförekomsten när man beslutar om implantation eller policyfrågor. Projektgruppen menar att andelen komplikationer generellt är betydligt lägre än den av oss redovisade och åberopar data från Svenska ICD- och pacemakerregistret.

Säkert mycket bra för målgruppen, men inte särskilt givande för de flesta andra. Tidningen är helt enkelt inte till för patienterna.

Aftonbladets avdelning Kropp & hälsa når däremot en mycket stor grupp läsare. De har bland annat artiklar om blodbristen på sjukhusen – med information om hur man ger blod, riskerna med överanvändning av antibiotika samt många, många artiklar om att sluta röka, att komma i form, att komma ifrån ett stillasittande liv och annat hälsofrämjande. Helt enkelt sådant som vården kämpar med att förmedla.

Är det inte dags för läkarkåren att börja omfamna media istället för att bekymra sig över att patienterna blir besvärliga? Genom att följa med i vad som engagerar eller skrämmer i media kan de vara bättre rustade för frågor och funderingar från patienter. Och det är nog dags för läkare att se värdet med patienter som är intresserade av att vara delaktiga i sin egen hälsa.

Ibland bör dessutom patienter nog vara mer besvärliga än de är idag. Läs till exempel cancersjuke Georges blogg om sådant han och andra råkat ut för under sina svåra sjukdomar. Det är fruktansvärda exempel på frågor och funderingar som sopats undan av läkare som inte tagit sig tid att lyssna.

Också Netdoktorbloggen och Dagens Media har skrivit om undersökningen. Journalisten har intervjuat Anna Bäsén, medicinreporter på Expressen.

Storbritannien har på många punkter en annorlunda vårdstruktur än Sverige, men delar idén med en stark offentlig finansiering. De har också en mångårig tradition av att vård ska vara gratis, lika för alla och med samma tillgänglighet för alla. Liksom Sverige har Storbritannien kämpat med långa vårdköer, och har genom åren provat olika grepp för att korta köerna, från att pumpa in mer pengar i vården till att erbjuda patienter valfrihet och släppa in fler privata aktörer.

Patienter i Storbritannien har idag rätt att få vård inom 18 veckor från de har fått remiss. I Sverige gäller behandling inom 90 dagar från remiss, vilket motsvarar nästan 13 veckor. Nu vill hälsoministern och den övriga labour-regeringen ge patienterna rätt att gå till en privat vårdgivare eller valfri annan NHS-klinik om det ursprungliga sjukhuset inte kan ge behandling inom rätt tid skriver BBC idag. NHS (National Health Service) är den offentligt finansierade vården i Storbritannien.

Förslaget påminner en del om alliansens förslag i Sverige, men i Storbritannien kommer protesterna från konservativt håll. De konservativas skugg-hälsominister tycker att förslaget är det senaste i en serie av ofinansierbara förslag som har mer med valrörelsen att göra än att förbättra NHS. De vill helst riva upp väntetidsmålen istället för att satsa ännu mer på dem.

Samtidigt med det här förslaget la hälsoministern ut en rad förslag på remiss hos allmänheten. De ska få berätta om de vill få laglig rätt att:

• Välja att dö i hemmet
• Få tillgång till NHS-tandläkare
• Ha en personlig hälsobudget
• Välja en allmänläkarmottagning med utökade öppettider på kvällar och helger
• Få diagnostiska test vid misstänkt cancer inom en vecka

Det blir intressant att följa det brittiska förslaget, om det går igenom och vad det i så fall kommer att innebära.

Igår kom till slut det fjärde och sista delbetänkandet i Socialdepartementes utredning Patientens rätt i vården. Utredning har letts av Toivo Heinsoo och har pågått nästan två och ett halvt år.

Det första delbetänkandet kom i april 2008 och handlade om vårdval i primärvården. Den delen av utredningen har redan blivit lag. Det andra delbetänkandet handlade om att stärka patientens ställning, och det tredje handlade om rehabiliteringsgarantin.

Det fjärde delbetänkandet tar upp frågan om etableringsfrihet inom specialiserad öppenvård, d.v.s. specialistkliniker som tar emot besökande patienter och utför dagkirurgi, men inte verksamhet där patienten ”läggs in” och spenderar natten på ett sjukhus/klinik. Utredningen är en nätt skrift på 261 sidor där det centrala förslaget är att införa en nationell etableringsplattform som delvis vänder på perspektivet. Istället för att landstingen ska gå ut med ett uppdrag som ska utföras ska det vara upp till vårdgivaren att föreslå en verksamhet som ska bedrivas, med förhoppningen om att detta ska stimulera innovationskraft och nya lösningar som bättre möter patienternas behov. Man lyfter också fram att ”sammanhållna vårdprocesser för patienterna” ska premieras.

Detta låter ju alldeles lysande, då det är många idag som berättar om trassliga vårdkedjor och om att man som patient skickas fram och tillbaka mellan olika läkare och behandlingar.

Frågan är väl bara om etableringsplattformen verkligen kommer att innebära ett större fokus på sammanhållna vårdprocesser. En vital del av plattformen är att både staten, i form av en tillsynsmyndighet, och landstinget ska godkänna nya vårdgivare som vill etablera sig. Dessutom lämnas det ganska stora möjligheter för de enskilda landstingen att påverka avtalens utformning samt ersättningsnivåer. Det kommer definitivt leda till en mängd olika lösningar, vissa bättre anpassade till patienterna än andra. Visionen om en jämlik vård oavsett var i landet man bor kommer knappast att kunna uppnås med den här modellen heller. Men att man åtminstone försöker reglera delar av systemet och möjliggör en etablering baserad på patientens behov är ju positivt.