Efterfrågan på fetmaoperationer ökar stadigt, berättar Ingmar Näslund, vid Örebros universitetssjukhus för SR. Han berättar också att det är mycket positivt. Fetmaoperationer är säkra och ger gott resultat. Fetma ger många följdsjukdomar som värk, diabetes och högt blodtryck. Operationerna kan därför avlasta övriga vården.

Tyvärr har inte alla landsting samma inställning till operationerna. Värmland, Örebro och Stockholm genomför många, medan Dalarna, Kalmar och Östergötland är det få som opereras för fetma. Det gör att siffrorna för väntetider för betyder lite olika i olika landsting. Sjukhusen i Dalarna, Kalmar och Värmland har kortast väntetider i Sverige. Att väntetiderna är korta i Dalarna och Kalmar beror på att det är mycket svårt att få remiss till fetmaoperation i dessa landsting.

Nu funderar SKL på att samordna riktlinjer och resurser för fetmavården. Det skulle innebära att kriterierna för att få operationen skulle vara samma över hela landet, och att de resurser som finns skulle kunna utnyttjas bättre.

Det är rimligt, det ska inte hänga på vilket landsting man bor i om man får den vård man behöver. Det ska heller inte gå att få fina väntetidssiffror genom att undanhålla människor vård.

Också Sydsvenskan skriver om kirurgernas önskan att skapa fetmacentrum.

För några veckor sen publicerade vi intervjuer med Thérèse och Sofia i artiklarna Sjukpensionär vid nitton och Stöd på nätet. Både Thérèse och Sofia har tidigare lidit av självskadebeteende och ätstörningar, och arbetar idag i organisationen SHEDO för att hjälpa andra med samma problem. En av de frågor de jobbar mycket med hur Rättspsykiatrin i Sundsvall vårdar personer med självskadebeteende som är tvångsinlagda där.

SHEDO har kritiserat Rättspsykiatrin bland annat för hur de använder tvångsmetoder, med tvångshandskar, tvångsinjektioner och bältesläggning. Rättspsykiatrin i Sundsvall  använder också metoderna Aktivt ointresse och Kärleksfull cynism, vilket SHEDO ifrågasätter. Rättspsykiatrin upplever att de med sina metoder har uppnått mycket bra resultat. Flera kvinnor upplever tvärtom att de möjligen slutar att skada sig så länge de är inlagda, främst för att undkomma bestraffning, men att de mår psykiskt sämre och att de återfaller i skadebeteende när de är kommer ut igen.

För ungefär ett år sen gjorde SVT flera inslag om kritiken mot Rättspsykiatrin i Sundsvall och behandlingen av unga självskadande kvinnor. Det handlade dels om vilka metoder som användes, dels om att kvinnorna satt på samma avdelning som dömda brottslingar, bland annat våldtäktsmän och mördare. Socialstyrelsen granskade efter detta avdelningen och riktade kritik mot den.

En av följderna blev att en särskild avdelning för kvinnor med den här problematiken skapades och att tvångshandskarna förbjöds. Nu är Rättspsykiatrin i Sundsvall åter aktuell. Representanter för rättspsyk anser att de har goda behandlingar, men att läget försämrades av de förändringar som gjordes. Sofia från SHEDO anser att vården som ges på rättspsyk är mycket dåligt för patienterna.

Sofia från SHEDO intervjuas i en uppföljningsintervju.

Vad som är givet är att att vård bara kan bli bättre om den är validerad och evidensbaserad. Det förutsätter att vårdgivarna dokumenterar och följer upp behandlingar som görs, inklusive tvångsmetoder. Det räcker inte med att vårdgivarna känner eller tror att vården de ger är bra. Om de tycker sig se goda resultat av tvångshandskar, aktivt ointresse och isolering borde de kunna visa det i behandlingsresultat. Kan de inte göra det borde de troligen omvärdera sina behandlingsmetoder.

Det här är särskilt angeläget då allt fler unga människor skadar sig och fler behandlas i slutenvården. Det visar en studie från KI, vilket går att läsa i Läkartidningen. SR har också intervjuat Karin Beckman, en av författarna till rapporten, och Gunilla Wagersten, från barnpsykiatrin i Göteborg, om unga kvinnor som skadar sig.

Läkarna ska lättare kunna kommunicera med Försäkringskassan i sjukskrivningsärenden. Idag står pappersblanketter och en servicetelefon för kommunikationen där emellan. Nu ska det ersättas med e-sjukintyg och en mailfunktion mellan läkare och handläggare, skriver Läkartidningen.

Tyvärr kommer nog inte de största problemen att lösas. Idag är 75 % av alla blanketter ofullständiga eller felaktiga. Läkarna tycker att blanketterna är krångliga, till exempel att  skilja på rutan för arbetsförmåga och rutan för funktionsförmåga. En del läkare skulle också vilja kunna klistra in färdiga texter för vissa diagnoser. Försäkringskassan säger nej. Det går inte att göra om blanketterna och det är inte okej att ha automatiska texter. Varje patient måste ha sin egen bedömning, hur rutinartat ärendet än är. Istället kommer hjälptexter att läggas till, och en del rubriker kommer att byta namn.

Att göra ett e-sjukintyg är strålande bra, fast det är förvånande att det inte har gjorts tidigare. Risken med projektet, liksom med många av myndigheternas projekt, är att lösningen blir oflexibel och svår att vidareutveckla i efterhand. Fler kloka idéer finns, som skulle kunna underlätta för både Försäkringskassan, läkarna och patienterna. Men om lösningen byggs som så många tidigare kommer dessa inte komma med inom överskådlig tid. Risken för det är stor, eftersom projektet har en snäv tidsram.

Frågan är också vilken insyn patienten har. Har patienten möjlighet att se att sjukvårdsintyget är ivägskickat, mottaget och var i bedömningsprocessen det är? Annars är det kanske dags att börja tänka på patienten även här.

Anna Berglund, Josephine Jansson och Hannafia Spånberg förlöstes med kejsarsnitt utan bedövning, vilket har uppmärksammats av bland annat SVT, Sydsvenskan och SvD. Kvinnorna beskriver smärtan, hur de kämpar emot, fäktar och skriker. Josephines berättar i intervjun att hon inte tänker skaffa några fler barn, aldrig någonsin mer. Som så många andra som har felbehandlats i vården säger hon också att hon inte vill att det ska hända någon annan. Ingen annan ska behöva utsättas för det hon var med om.

Gemensamt för de tre kvinnorna är att felbehandlingen inte följdes upp. Egentligen skulle sjukhusen ha gjort en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen. De bör också göra en intern genomgång för att se vad som gick fel och hur de kan undvika samma fel igen. Istället har de lagt händelsen åt sidan. Varken sjukhusen eller kvinnorna vet varför bedövningen inte tog eller vad som hade kunnat göras annorlunda.

Det finns ingen statistik över hur många kvinnor som är otillräckligt bedövade vid kejsarsnitt, eftersom det inte finns med i Socialstyrelsens statistik över förlossningar. Det finns inte heller någon sammanställning av eventuella Lex Maria- eller HSAN-anmälningar. Problemet kan helt enkelt vara förskräckande stort eller försvinnande litet. För de drabbade kvinnornas skull och för framtida förlossningar måste vården följa upp händelser som de här.

En blivande mamma har också rätt att få veta hur det ser ut på det sjukhus där hon ska föda. Om ett sjukhus gör ett misstag av den här omfattningen måste blivande mammor kunna få veta det och få veta vad som görs för att det ska undvikas i framtiden. Vi har rätt att kräva god vård.

Nu finns resultatet från den Nationella Patientenkäten på OmVård.se! Sedan SKL igår släppte resultatet har vi arbetat idogt med att göra resultatet tillgängligt även hos oss.

Sök efter den Vårdcentral eller Hälsocentral som du är intresserad av och jämför med andra vårdgivare i ditt landsting. Du kan till exempel enkelt jämföra vårdgivare i din hemkommun med vårdgivare i kommunen där du arbetar!

Den Nationella Patientenkäten genomfördes hösten 2009 av företaget Indikator på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting. Ungefär 100 000 patienter fick svara på frågor om sitt senaste besök på vårdcentralen, och ungefär 830 av Sveriges vårdcentraler har blivit bedömda. På det stora hela blev resultatet gott, framför upplever patienterna att de har blivit bemötta med respekt och på ett hänsynsfullt sätt. Ett gott betyg för läkarna och sjuksköterskorna i primärvården!

Det är också föredömligt att SKL genomför den här typen av undersökningar. Att låta patienterna själva berätta om sin upplevelse av vården är en förutsättning för att vården ska kunna utvecklas på rätt sätt. Förhoppningsvis tar nu landsting och vårdgivare till sig av både goda och mindre goda resultat.

Nästa steg är att presentera informationen på ett lättåtkomligt och förståeligt sätt för patienterna, som ju i allra högsta grad påverkas av vårdgivarens kvalitet. Oavsett vårdval är det viktigt att veta hur den egna vårdgivaren är jämfört med andra. Är den vård och det bemötande jag får rimligt? Borde jag kunna ställa andra krav på min vårdgivare?

För tillfället presenteras informationen på undersökningsinstitutet Indikators webbplats i en tillfällig lösning. Så småningom vill SKL själva erbjuda en jämförelsefunktion på sin webbplats 1177.se. Vi har tidigt uttryckt intresse för att visa upp datat på OmVård.se, eftersom vi har en färdigutvecklad webbplats med i princip samtliga vårdcentraler i Sverige och ett gränssnitt som är utvecklat för enkla och lättförståeliga jämförelser.

Tyvärr har inte SKL utnyttjat den möjligheten på det sätt de hade kunnat göra. I december stoppades utvecklingen av 1177.se upp när Logica hoppade av samarbetet. Redan då borde det ha varit tydligt att resultatet från patientenkäten skulle komma så mycket snabbare än de själva skulle kunna ta fram en väl fungerande lösning.

Att SKL inte har hoppat på ett samarbete med oss har naturligtvis inte hindrat oss från att presentera datat på OmVård.se. Bara ett drygt dygn efter att siffrorna blev tillgängliga hos Indikator kan vi nu stolt visa upp patientomdömen om knappt 1000 vårdcentraler. Se om du hittar din!

Läs SKL:s pressmeddelande och titta på deras vd Håkan Sörman. Du kan också läsa om patientenkäten i DN, SvD, Läkartidningen och hos SR. I Dagens Medicin kan du läsa om hur Indikators hemsida kraschade på grund av det hårda trycket. Vårdföretagarnas Hans Dahlgren har skrivit en debattartikel i Newsmill. Du kan också läsa hur det ser ut ur en läkares perspektiv hos Tankesmedja Allmänmedicin.

Debatten om patientsäkerhet har tagit fart i och med lagrådsremissen som bygger på patientsäkerhetsutredningen som Göran Hägglund lämnade in förra veckan. Göran Hägglund vill, som vi tidigare har skrivit om, få ner fel och misstag i vården och rensa bort olämplig vårdpersonal.

Något som det pratas om alldeles för lite är vikten av uppföljningar. Det finns ingen chans att systematiskt upptäcka fel, brister och misstag om det inte finns något sätt att sammanställa händelser. De måste också följas upp gemensamt och åtgärder måste genomföras. Oavsett om det är att ta ifrån läkare legitimationen eller lägga om rutinerna för vårdavdelningen.

Sydsvenskan skrev i torsdags om att sjukvården i region Skåne saknar ett gemensamt system för att sammanställa vilka misstag som sker. De har ingen strategi för patientsäkerhetsarbete och de har ingen överblick över hur många patienter som felbehandlas varje år. Det gör det lätt att missa sådant som är viktigt för patientsäkerheten.

Samtidigt får Stockholms Läns Landsting kritik av sina revisorer för att det inte finns något bra sätt att följa upp kvaliteten hos vårdgivarna i primärvården och framför allt för att det inte finns några rutiner för att avsluta samarbetet med vårdgivare som inte sköter sig eller håller tillräckligt hög kvalitet. För en patient är det svårt att bedöma kvaliteten på vårdcentralerna eftersom primärvården ytterst sällan deltar i kvalitetsuppföljningar. Revisorerna tycker att många fler kvalitetsindikatorer borde följas upp för primärvården och att konsekvenserna av otillräcklig kvalitet borde bli mycket tydligare.

För att kunna förbättra vården behövs ett öppet klimat där problem och misstag kan diskuteras och åtgärdas. Vårdgivarna måste våga stå för och diskutera misstagen med patienter som har råkat ut för dem. De allra flesta som råkar ut för fel i vården vill få bekräftelse på att det faktiskt var ett fel och få bekräftelse på att det inte kommer att hända igen. Uppdragsgivarna måste också ha en plan för vad som ska hända när en vårdgivare inte når upp till en tillräcklig kvalitetsnivå. Patientens säkerhet och hälsa måste vara det centrala, alltid, hela tiden.

Läs mer i Läkartidningen och Dagens medicin.

En av de grundläggande faktorerna i ett jämlikt förhållande är att båda parter har tillgång till samma information. Förhållande mellan vårdgivare och vårdtagare är absolut inte särskilt jämlikt. Vården har för det mesta ett övertag när det gäller kunskap, friskhet och rutin. Och vården äger också din journal.

Så här skriver Vårdguiden:

Journalen är i första hand ett arbetsredskap för dem som arbetar med och ansvarar för din hälso- och sjukvård, men du har i regel rätt att ta del av vad som står i den.

Den är alltså inte din, och det är upp till vårdgivaren att avgöra om du ska få den, i alla fall till att börja med. Det som kan hindra dig att se den är om innehållet kan skada din fortsatta behandling eller någon annan person.

Jag ville idag få ut min journal från min vårdcentral. Jag har ganska nyss flyttat, och tänkte hitta en vårdcentral i området. (Naturligtvis har jag använt OmVård.se för att jämfört de olika alternativen där jag bor. Det finns tre VC på hyfsat avstånd, där en är överlägsen i patientomdömen och tillgänglighet. Jag tänkte sikta på den.)

Att få tag på rätt person som kunde ge mig journalen var trassligt till att börja med. En läkare måste godkänna att jag ska få tillgång till journalen. De läkare jag har varit i kontakt med har slutat eller är föräldralediga. Så jag skickades runt mellan olika personer på vårdcentralen tills jag till slut hamnade hos en trevlig och hjälpsam läkare.

Hon skrev ut journalen åt mig efter att ha gått igenom den. Jag frågade hur ofta det händer att man inte får ta del av sin journal. Mycket sällan, berättade hon. Hon hade aldrig varit med om det. Det är en oerhört sällsynt och ganska trasslig procedur.

Vore det inte rimligt att man som patient har tillgång till sin journal hela tiden? Utan massa trassel? Vad händer till exempel med journalen om vårdcentralen har lagts ner eller bytt ägare?

Det är naturligtvis viktigt att kunna få tillgång till hjälp för att tolka journalen. Och naturligtvis ska de undantagsfall som nämns ovan gälla även i fortsättningen.

Men är det inte en förutsättning för en i alla fall jämlikare vård att patienter enkelt ska kunna ta del av informationen om sig själv? Att grundläget är att man kan se sin journal, via till exempel ett webbgränssnitt, och att begränsningar av tillgången endast görs i undantagsfall?

Vi har tidigare diskuterat journaler i inlägget Ge oss rätten till våra egna journaler.

En närstående som är läkare berättade att löpsedlar med varningar som ”Vanlig huvudvärk kan vara livsfarlig sjukdom” direkt påverkar hur många som söker vård på akutmottagningarna. Antagligen kan alla läkare berätta historier om patienter som läst eller hört något som får dem att ställa besvärliga frågor eller söka vård utan att egentligen behöva. 1 av 3 distriktsläkare tycker till och med att mediernas rapportering om medicin, sjukdomar och liknande försvårar deras kontakt och arbete med patienter, enligt en undersökning som genomförts av TNS Sifo. Distriktsläkarna tycker att det är besvärligt att patienterna blir oroliga, uppskrämda och ställer många frågor.

Resultatet från undersökningen väcker många frågor om vad läkarna egentligen tänker om patientmötet. Hur många frågor får patienten fråga utan att det stör tidsschemat? Hur rädd och orolig får en patient vara? Hur påstridig? Är det inte läkarens jobb att utifrån patientens hälsostatus svara på frågor och bemöta oro kring sjukdomar och hälsa?

Dessutom: Varifrån borde patienterna få sin information?

Läkarna har enligt undersökningen störst förtroende för rapporteringen från Läkartidningen, Dagens Medicin och webbplatsen Internetmedicin. Alla dessa riktar sig direkt till läkare och sjukvårdspersonal. Dagens Medicin har till och med som policy att plocka bort artikelkommentarer från annan än vårdpersonal eftersom ”kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet”. Läkartidningen skrivs av och för läkare. Här är ett citat från artikeln Hög förekomst av ICD-händelser speglar verkligheten även utanför Umeå:

Det är viktigt att förmedla en realistisk bild av komplikationsförekomsten när man beslutar om implantation eller policyfrågor. Projektgruppen menar att andelen komplikationer generellt är betydligt lägre än den av oss redovisade och åberopar data från Svenska ICD- och pacemakerregistret.

Säkert mycket bra för målgruppen, men inte särskilt givande för de flesta andra. Tidningen är helt enkelt inte till för patienterna.

Aftonbladets avdelning Kropp & hälsa når däremot en mycket stor grupp läsare. De har bland annat artiklar om blodbristen på sjukhusen – med information om hur man ger blod, riskerna med överanvändning av antibiotika samt många, många artiklar om att sluta röka, att komma i form, att komma ifrån ett stillasittande liv och annat hälsofrämjande. Helt enkelt sådant som vården kämpar med att förmedla.

Är det inte dags för läkarkåren att börja omfamna media istället för att bekymra sig över att patienterna blir besvärliga? Genom att följa med i vad som engagerar eller skrämmer i media kan de vara bättre rustade för frågor och funderingar från patienter. Och det är nog dags för läkare att se värdet med patienter som är intresserade av att vara delaktiga i sin egen hälsa.

Ibland bör dessutom patienter nog vara mer besvärliga än de är idag. Läs till exempel cancersjuke Georges blogg om sådant han och andra råkat ut för under sina svåra sjukdomar. Det är fruktansvärda exempel på frågor och funderingar som sopats undan av läkare som inte tagit sig tid att lyssna.

Också Netdoktorbloggen och Dagens Media har skrivit om undersökningen. Journalisten har intervjuat Anna Bäsén, medicinreporter på Expressen.

Lotta Gray och Ulla Eliason, båda med spridd tarmcancer, skrev igår en debattartikel i Aftonbladet där de beskrev tillvaron för en cancerpatient. Köande och väntande inför provsvar, på kallelser och behandlingar hör till vardagen och leder till oro och ångest. Lotta och Ulla skriver om att patienterna måste ställa krav på sitt sjukhus och våga fråga om väntetider och behandling och ifrågasätta de svar de får. Som de skriver behövs det att någon kräver förändring för att något ska hända.

Det som också behövs är att ledningarna på sjukhusen ser möjligheter till förändring och genomför dem. En förutsättning för förbättringar är att problem synliggörs. Problemen kan handla om att remisser som kommer in inte är fullständiga utan studsar fram och tillbaka genom systemet eller att provsvar inte plockas upp snabbt nog. Det kan också handla om hur man jobbar med tidbokning på klinikerna. Det som är allra viktigast att titta på är hur olika yrkesgrupper förhåller sig till varandra och hur de kan stödja varandra i stället för att bara fokusera på sin lilla del av arbetet.

På Universitetssjukhuset i Lund har de använt organisationsmodellen Lean för att få ner de långa ledtiderna bland annat i utredningen av livmoderhalscancer. Det tog tidigare fyra veckor, där endast några få timmar var verkligt värdeskapande. Genom att leta efter och åtgärda orsakerna till bortkastad tid kunde Universitetssjukhuset i Lund få ner totaltiden för utredningen till nio dagar. Lean bygger på att undvika slöseri, i det här fallet främst med tid, och att utgå från patientens behov.

Också S:t Görans sjukhus och Södersjukhuset har arbetat framgångsrikt med Lean för att förbättra för sina patienter. Förändringarna är ofta välkomna, både för patienterna och personalen. Det är inte rimligt för cancerpatienter, eller för den delen för andra patientgrupper, att behöva stå ut med långa, onödiga väntetider. Fler sjukhus borde ta efter de goda exemplen.

Lotta och Ulla tar också upp oron för att den vård de får inte är den bästa för dem, att de inte får de behandlingar de skulle kunna få. De berättar att de självklart vill få vård på kliniker med stor erfarenhet av just deras typ av sjukdom. Idag har du som patient rätt att söka vård på andra platser än det sjukhus du remitteras till om de inte kan uppfylla vårdgarantin. Kanske är det också dags att lägga till rättigheter att söka vård på andra sjukhus, också i andra landsting, om du känner till att de är bättre på att utföra den behandling du ska få.

Läs mer om Lean på Skånes universitetssjukhuset i Lund:s hemsida, här finns särskilt om livmoderhalscancer, och i Läkartidningen 1 och 2. Och besök Lotta Grays mycket läsvärda blogg.

Igår deltog vi på konferensen Cutting Edge Healthcare Quality for a Competitive Europe, som Västra Götalands-regionen anordnade i Bryssel. Dagen handlade om europeisk vård, om vårdens framtid och om att involvera patienter i högre utsträckning i vården.

Under dagen återkom gång på gång att det finns stora skillnader inom Europa och att det är problematiskt med kommunikation mellan länderna. Vårdsystemen ser olika ut i de olika länderna, det finns inget gemensamt vårdspråk, olika länder lägger olika vikt vid till exempel vårdkvalitet och kvalitetsutveckling. Dessutom är skillnaderna stora också inom länderna. Generellt är hälsoläget sämre för personer med lägre utbildningsnivå.

Samtidigt börjar det finnas en önskan hos befolkningen i Europa att kunna få vård på andra platser än i hemlandet och att vården ska vara rättvis igenom Europa. Cross border health care är ett begrepp som verkar vara stort i EU. Människor i Europas gränsområden söker sig gärna till närliggande länder, det börjar finnas ett intresse att få riktigt specialiserad vård i andra länder än i hemlandet.

Det var den problembeskrivning som målades upp, tyvärr närmade sig inte dagen någon direkt lösning. EU kan inte göra så mycket i dessa frågor, men de vill, verkade vara slutsatsen.

Ett annat tema under dagen var att involvera patienten i högre grad i vården. Det finns en del EU-projekt, som EU:s hälsoportal, som samlar hälsoinformation, både på EU-nivå och nationell nivå. Någonstans i portalen ska invånare också kunna ge feedback, annars handlar den mycket om att informera invånarna. Det finns också en övergripande patientorganisation, European Patients Forum, som ägnar sig mycket åt patientsäkerhetsfrågor.

Mest konkret var ett norskt projekt, Learning and Mastery Centres, som handlar om patientutbildning. Norska sjukhus ska erbjuda sina patienter utbildning och information på ett strukturerat sätt, för att därigenom involvera dem i högre grad i vård och rehabilitering. Projektet har hållit på i flera år, och resultatet är generellt positivt. Det var skönt att få höra ett konkret exempel, med påvisbara resultat, efter en dag av generaliseringar och policy-förslag. Ann Britt Sandvin Olsson, som berättade om projektet, var också den som fick mest frågor under frågestunden.

Mats Olsson från Kairos Future International pratade om vårdens framtid. Han pratade mycket om patienternas ökade krav på information och kommunikation, och olika sätt för vården att bemöta detta. Några spännande exempel var Mayo Clinic där patienter kan dela med sig av sina berättelser på en blogg och webbplatsen Patients like me, där du kan hitta andra patienter med samma sjukdom och profil som du själv. Patienten blir i allt högre grad aktiv och engagerad. För vårdgivare är det därför av allra största vikt att ta till sig de nya kommunikationsvägar som finns, för att var där patienterna är.

Konferensen var intressant, men den gav också en känsla att om vård på nationell nivå är svårt är det riktigt knepigt att göra något på EU-nivå. Även om det finns goda intentioner känns det som att projekt och initiativ blir för abstrakta eller för generella för att kunna göra någon verklig skillnad. Särskilt problemen med kommunikation återkom gång på gång, vilket kändes ganska hopplöst. Kanske är det bättre att uppmuntra småskaliga projekt än att försöka lösa allting, överallt, på en gång?