En stor del av alla allergologer kommer att gå i pension de närmaste åren. Personer med riktigt svåra allergier eller astma kommer att få det tuffare, skriver DN. Felaktig och otillräcklig behandling gör att de drabbade är sjuka oftare, får sämre lungfunktion och att de i värsta fall kan avlida av sin sjukdom.

MS-vården är otillräcklig i stora delar av landet. Vårdgarantin, som gör att nybesök värderas högre än återbesök, brist på neurologer och prioriteringar av andra grupper gör att sjukdomsförloppet hos många MS-sjuka blir långt mer skadligt än det hade behövt bli. SVT berättar om Charlotta Sundqvist som var tvungen att flytta från Östersund till Stockholm för att få tillräcklig vård för sin sjukdom. Den vård Charlotta fick i Östersund, eller snarare inte fick, gjorde att hon var tvungen att sitta i permobil och hade förlorat talförmågan. Nu kan Charlotta tala och gå igen, tack vare behandlingen i Stockholm.

Både MS, allergier och astma är kroniska sjukdomar som bryter ut rätt tidigt i livet. En fungerande behandling innebär att de som har sjukdomen kan leva relativt besvärsfritt i många år.

Tyvärr är kroniska sjukdomar inte särskilt heta i sjukvårdspolitiken. En sökning på partiernas webbplatser ger ynkligt få resultat. Inom vårdområdet dyker ”kronisk” främst upp i samband med att HIV och cancer i många fall är kroniska sjukdomar snarare än dödliga sjukdomar.

Att skillnaderna i vård är så stora i landet som beskrivs i SVT-reportaget är förfärligt. Att personer, som med rätt behandling hade kunnat klara sig själva, tvingas in i rörelsehinder är skandalöst. Röd-gröna efterlyser en Lex Gulli, en Lex Maria för felbehandlingar av läkemedel. Alliansen förespråkar en samlad patienträttighetslagstiftning.

Kommer något av förslagen hjälpa de som får otillräcklig vård och medicinering? Kommer de hjälpa de som hade kunnat ha fungerande liv, men som inte får det på grund av brist på kunskap eller brist på resurser? Som är tvungna att flytta till ett annat landsting för att få den vård de behöver?

Ett av de konstigaste förslagen som diskuterades i Almedalen var Göran Hägglund och Kristdemokraternas tidsgräns på akuten: varje patient ska vänta max fyra timmar innan de blir omhändertagna. Nu hittar jag ingenstans hur de definierar omhändertagna, om det är att bli undersökt av en läkare eller om det kan vara att man får träffa en triagesjuksköterska som hänvisar patienten till rätt vårdnivå.

Alla som väntar på akuten borde inte vara där. En del borde gå till primärvården istället, andra borde vänta och se om det inte blir bättre. Ytterligare andra borde redan ha fått så bra vård att de inte ska behöva gå till akuten. Lösningen är inte tidsgräns på akuten. Lösningen är att ge rätt vård i rätt tid, vilket inbegriper många andra steg.

Några exempel:

- Primärvården ska vara tillgänglig. Sju dagars väntan till primärvården är alldeles för lång tid. (Fem dagars väntan är också för lång tid, särskilt om man vet att man bara behöver vänta fyra timmar på akuten). Dessutom behövs det tillgång till jourtider på kvällar och helger, så att patienter har någonstans att vända sig om akuten inte är rätt plats.

- Patienter med kroniska sjukdomar ska få hjälp att inte behöva uppsöka akuten. Ett exempel är det amerikanske sjukvårdsföretaget Kaiser Permanente. De har ett fokus på patienter med kroniska sjukdomar, och arbetar främst med att hålla sina patienter friska.

- Göran Hägglund tar ofta upp gruppen äldre som en prioriterad grupp. Ett intressant projekt som de borde titta på istället för att bestämma tidgränser håller på att starta upp i Uppsala. Ett team läkare och sjuksköterskor ska åka till de äldre för att bedöma vilken vård de behöver, istället för att de äldre ska behöva vänta på akuten. Dessutom ska det finnas en direktvårdsenhet på geriatriken där äldre kan läggas in direkt.

Självklart kan det kännas lockande att fatta kraftfulla och lättköpta beslut om vården. Kaos och långa väntetider på akuten är ett problem. Lösningen heter inte väntetidsgaranti. Däremot måste planer finnas så att akutmottagningarna kan fortsätta ge den specialiserade och högkvalitativa vården de är bra på. Och inte få överbelastning som på SÖS i Stockholm, på Sahlgrenska i Göteborg eller på Akademiska i Uppsala.

Hanne Kjöller skriver en mycket bra ledare i DN om tidsgränser på akuten kontra hur vi överhuvudtaget ska ha råd med välfärden.

Veronika Palm påstår i ett märkligt blogginlägg att man kan köpa sig förbi köerna i Stockholm, apropå köerna på akuten. Det går inte att köpa sig förbi köer på akuten.

SKL presenterade idag rapporten Från sjukhussäng till e-hälsa. Budskapet är bland annat att sjukvården omfamnar IT och den aktiva, initierade patienten.

I relation till den belåtenhet som SKL utstrålar är det extra intressant att följa Astmalivs försök att hitta en vårdcentral som kan ta hand om hennes astma. Astma är en av de absolut vanligaste kroniska sjukdomarna. Tidigare var astma ett påtagligt handikapp men tack vare medicinsk utveckling går det idag att leva bra med en välinställd astma. Det kräver dock kontinuitet och kompetens hos vårdcentralen för att patienten ska kunna nå dit.

Astmaliv tidigare, mycket bra läkare har gått i pension. Nu är hon på jakt efter en ny vårdcentral som kan erbjuda den vård hon behöver. Hon är precis den aktiva, initierade patient som både SKL säger sig uppskatta. Hon vill dra nytta av det vårdval som sägs vara till för henne.

Hittills har sökandet varit fruktlöst. Försök att få information via mail från vårdcentralerna gav resultatet: av 15 vårdcentraler hade 7 mailadresser, av dessa svarade 3 på mail, bara 1 av svaren var relevant för frågan. Nu har Astmaliv gått vidare med att fråga landstingspolitikerna hur tanken är att vårdval egentligen ska gå till för en astmatiker som hon. Svaret hittills har varit ungefär ”Alla mottagningar ska erbjuda astma-vård, men titta gärna på resultatet från den nationella patientenkäten för att se vilka vårdcentraler som är populära”. Ingenting om att det faktiskt kan finnas medicinsk skillnad mellan vårdcentraler. Inget konkret stöd för hur vårdvalet egentligen ska gå till.

Det är mycket bra om man som patient kan hitta den vård som passar ens behov, men det måste finnas information att utgå ifrån. Om vårdcentralerna inte använder Vårdguiden, 1177 eller OmVård till att beskriva sin kompetens måste de öppna upp för kommunikation med medborgarna. Det ska gå att ställa frågor till vårdcentralerna via kanaler som är praktiskt möjliga att använda, till exempel mail. Mina vårdkontakter är naturligtvis en möjlighet, men de säkerhetskrav Datainspektionen sätter upp skapar extra hinder för medborgare att enkelt använda tjänsten.

Astmalivs problem är inte unika. Vi får ofta in frågor till OmVård som visar att det är fler än hon som letar efter rätt vård, efter mailadresser, efter hjälp på vägen. SKL:s visioner är fina, men mycket går att förverkliga redan idag. Vi välkomnar alla vårdcentraler och sjukhus som vill berätta mer om sig själva och som vill lägga upp mailadresser som en kontaktväg.

Karolinska Institutets första utvärdering av Vårdval Stockholm har ju väckt en enorm debatt bland politiker och bloggare. Alliansens sjukvårdsgrupp är jublande glada, medan Socialdemokraternas Ilija Batjlan tycker att rapporten bekräftar hans bild av att vårdval Stockholm är dålig, framför allt för socioekonomiskt utsatta.

Alliansens mål har uppfyllts: det har blivit fler vårdbesök, vårdtunga patienters besök har ökat mer än snittet, patienterna ger bättre och bättre betyg i patientenkäter och antibiotikaförskrivningen har gått ner. Kanske mest hypat är också att logoped-marknaden har blivit oändligt mycket bättre.

Alldeles säkert kommer de röd-gröna målen att uppfyllas om de vinner valet i höst: det kommer att gå att flytta resurser från privata vårdföretag till intreprenadaktörer, det kommer att gå att flytta besök från läkare till distriktssköterskor, det kommer vara möjligt att öppna upp vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden.

Mål, belöningar och bestraffningar är kraftfulla metoder, som kan påverka det mesta. Därför är det synd att både alliansen och de röd-gröna missar  vilket målet borde vara: hur lyckad behandlingen eller undersökningarna har varit för patienternas hälsa. Istället mäts antal utförda besök, patienternas belåtenhet och resursfördelning efter områdets socioekonomiska status.

Det finns ingen belöning vikt för vårdcentraler som håller sina patienter friska, eller så friska som det går. Helst ska man till och med som läkare heller inte framhålla sin egen kvalitet på bekostnad av andra läkares kompetens, eftersom det undergräver patientens ”helt nödvändiga förtroendet för vården och vårdgivarna” enligt Läkarförbundets etik- och ansvarsråd.

Självklart är det viktigt att diskutera hur pengarna ska fördelas, men någonstans måste det finnas en diskussion kring varför vården finns och vad vården borde göra.

Ett mycket tydligt exempel på vad som är problemet för patienterna i vården idag kan följas i bloggen Astmaliv, där en astmatiker beskriver hur hon försöker hitta en vårdcentral som är intresserade av att ta hand om henne och hennes sjukdom. En hittills fruktlös jakt.

En stor mängd bloggare har skrivit om rapporten och debatten, bland annat Peter Andersson, Birgitta Rydberg, Filippa Reinfeldts pressekreterare Cherine Khalil, Helene Sigfridsson, Raymond Svensson, HBT-sossen och Catharina Elmsäter Svärd.

God vård definieras av att den ska vara säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik, kunskapsbaserad och hälsoinriktad samt ges i rimlig tid. Det verkar som att alliansen har sneglat på detta inför sin debattartikel i dagens SvD. Till skillnad från Socialdemokraternas debattartikel igår om skola, vård, omsorg, personalpolitik och att företag inte ska ha valfrihet handlar alliansens enbart om vård, vilket gör den tydligare och relevantare.

De tar i stort sett upp alla punkterna om god vård. De vill förbättra vårdgarantin, bland annat med kortade tider för start av besök och behandling. Det ska också bli kortare väntetider på akuten, enligt planen. Dessutom vill de börja mäta jämlikheten i vården, hur mycket till exempel kön, ålder, inkomst och utbildning påverkar. Slutligen vill de införa sanktioner mot de landsting som inte gör ett tillräckligt bra jobb med vårdvalet. Viktiga saker, allesammans, om de lyckas genomföra dem. Hittills har det ju till exempel inte gått så bra med vårdgarantin.

Några konstiga saker påstås i debattartikeln, till exempel att de röd-gröna vill ta bort kömiljarden och sänka ambitionen för vårdgarantin, vilket inte verkar stämma.

Men det som framför allt saknas i debattartikeln är hur det ska gå till att säkerställa att vården är rättvis och jämlik. Att mäta är en bra början, men sen då? Kommer det att finnas en jämlikhetsmiljard på samma sätt som kömiljarden? Vilket stöd kommer det att finnas för vårdgivare som jobbar med till exempel multisjuka äldre eller kroniskt sjuka patienter? Finns det en plan för att komma till rätta med att psykiskt sjuka och funktionshindrade får sämre somatisk vård än andra?

Allt ryms inte i en debattartikel, men förhoppningsvis kommer det att komma mer allt eftersom. Det finns mycket att göra med vården.

KI-forskaren Maja Wessel har gjort en enkätstudie bland långtidssjukskrivna och upptäckt att så många var fjärde har haft negativa upplevelser i vården. Majoriteten av dem har upplevt sig kränkta, skriver både UNT och Dagens Medicin idag.

Maja Wessel vill med sin forskning undersöka vad hos personalen som patienterna reagerar negativt på, och utifrån det vidta åtgärder som kan motverka det. Hon vill utforska hur ett bra patientmöte ska se ut, eftersom det kan vara viktigt för patientens återgång till arbetslivet. Mer om studien finns i samband med den pågående etik-konferensen i Uppsala.

Som alltid är det intressant att läsa kommentarerna på de olika tidningarna. I UNT skriver kommentatorerna om hur tungt det är att leva med en sjukdom. I Dagens Medicin raljerar de över att folk envisas med att känna sig kränkta. Det är nog ett tag kvar innan de två grupperna möts på ett helt igenom positivt sätt.

Sverige har en fantastisk sjukvård. Vi har till exempel den högsta canceröverlevnaden i Europa. Lite problem med tillgänglighet och köer, men löser man det, på ett sätt eller annat, så är det i princip bra. Det är i alla fall budskapet som SKL gärna matar ut.

Men hur bra är egentligen vården för de som är ganska sjuka? Eller har en sjukdom som är någorlunda under kontroll, som inte är direkt dödlig, men ändå knepig?

Ta till exempel de tjejer som lider av vestibulit, ”brinnande vulva”, som Uppdrag granskning berättade om i onsdags. Sjukdomen är svårdiagnostiserad och oprioriterad, men är mycket svår för de som är drabbade. Råden som ges av sjukvårdsrådgivningen är ofta felaktiga. Läkare erbjuder icke evidensbaserade behandlingar mot höga kostnader till tjejer desperata efter hjälp. DN berättar att Socialstyrelsen och SKL lägger ansvaret för att förbättra vården på varandra. Debatten om vestibulit har kommit och gått sedan åkomman började uppmärksammas för bortåt trettio år sen, men kunskap om diagnostisering och bot har inte nått ut till vårdgivare generellt.

Vestibulit är ett exempel på en sjukdom där de drabbade inte riktigt får den hjälp de behöver. Under året med OmVård har vi stött på andra exempel. Emma som lider av en reumatisk sjukdom, men som fick vänta 19 år på diagnos och hjälp. Astmaliv som letar med ljus och lykta efter att hitta bra vård, för att ta några exempel.

Vården har begränsade resurser, de svårast sjuka måste prioriteras och att det finns sjukdomar som är svåra att komma till rätta med utan att de är direkt livsfarliga. Men hur ärlig och tydlig är vården med sina begränsningar? Hur väl används resurserna till den stora massan av människor som inte är jättesjuka?

På Vestibulit.com kan du hitta mottagningar som är specialiserade på just vestibulit.

I Stockholms läns landsting måste vårdcentraler hänvisa alla som misstänker bröstcancer till två privata vårdbolag, Aleris och Medicinsk Röntgen AB, för mammografi och utredning. Redan när det beslutet fattades var patientföreningarna oroliga för effekterna på kvaliteten, berättade TV4. Nu visar ett uppföljande reportage i TV4 sig att de troligen hade rätt i sina farhågor. Det ena företaget har tolkat röntgenbilderna fel i upp till en tredjedel av fallen. Flera kvinnor har till exempel haft fler tumörer än de vårdföretaget har hittat.

Att lägga ut specifika undersökningar på specialiserade enheter behöver självklart inte vara dåligt. Om de har en expertis inom området och kan erbjuda undersökningar snabbt och enkelt kan det till och med vara bra. För att det ska fungera måste det finnas krav på kvaliteten, en kontroll av resultaten, en återkoppling till dem och en plan för vad som ska hända om de inte levererar det de ska. I det här fallet verkar det ha brustit på de flesta punkter.

Som det lät i reportaget har personalen på de sjukhus som behandlar de cancersjuka kvinnorna uppmärksammat problemen internt. Även om Karolinska har uppmärksammat 80 felaktiga undersökningar verkar inte klagomålen ha nått fram till Aleris. Och Aleris verkar heller inte ha någon uppföljning på hur det gått för de som undersöks, om deras resultat stämmer med vad som kommer fram senare. Vilket begränsar all vidareutveckling, förbättring och förändring.

Nu har landstinget tillsatt en medicinsk revision som ska kontrollera läget. Det är självklart bra nu, men det borde gå att göra kontinuerligt. De borde ha uppsatta kvalitetsmål, till exempel att de tumörfynd som görs i företagens undersökningar ska vara korrekta i en hög andel av fallen. Med en plan kring vad som ska hända om de upphandlade företagen inte håller måttet. Det är livsviktigt att det här fungerar.

UNT har också skrivit om händelserna.

Igår skrev oppositionen en debattartikel i SvD om att vi har råd med jämlik vård, men att det pågår en ideologisk attack mot det solidariska sjukvårdssystemet. De tar upp tre områden de säger står för en oroade utveckling:

• Privatbetalande patienter som kan köpa sig förtur inom den offentligt finansierade vården utan att ha medicinska skäl
• Privata utförare som säljer tjänster inom ramen för den offentligt finansierade vården och omsorgen
• Vårdföretagare som etablerar sig där det är mest lönsamt.

Oppositionens lösning på problemen med vården är att fler jobbar, att hälsa främjas och att Sverige stödjer innovationer.

Alla partier säger idag att vård ska vara offentligt finansierade vården och ge förtur till de som är svårast sjuka. Men där dyker det genast upp ett problem, som illustreras av den första orospunkten – att patienter kan köpa sig förtur utan att ha medicinska skäl.

Problemet kan faktiskt illustreras med behovet hos en av Ylvas partikamrater – HBT-sossen. Hon berättar i ett blogginlägg kring debattartikeln att lesbiska som vill ha barn tillhör prio 3 i Stockholm vilket innebär lååååång väntetid på hjälp. Till skillnad från bland politikerna i Sörmland finns det ingen politisk vilja i Stockholm att prioritera upp hbt-personer som vill ha barn. Hon jobbar för att prioriteringarna ändras, och hoppas på att politikerna ”kastar lite valfläsk åt oss hbt-personer”.

Det röd-gröna förslaget hjälper inte de som är inte allvarligast sjuka. Och även om HBT-sossen gärna skulle vilja prioriteras upp tror jag inte att hon vill göra det på bekostnad av säg en kvinna med cancer i äggstockarna.

Idag betalar många lesbiska par ur egen ficka för inseminationsbehandling i Danmark. Det finns inget sånt alternativ i Sverige av flera olika skäl, bland annat ett knasigt regelverk kring lesbiska par som vill skaffa barn.

Men om till exempel privata BB Stockholm, som har sin förlossningsklinik på Danderyds sjukhus, skulle börja sälja tjänsten insemination av lesbiska, ensamstående eller andra barnsugna på sin klinik skulle de uppfylla alla tre punkterna i det röd-gröna skräckscenariet. Och vilka skulle drabbas av en sån tjänst? De kvinnor som inte har fertilitetsproblem men ändå måste stå i långa, långa köer?

I varje givet ögonblick kommer det att finnas personer som är sjukare och har större behov än andra, som måste prioriteras av den gemensamt finansierade vården. Även om vi har råd med en omfattande, högkvalitativ gemensam vård kommer en del att få vänta längre än de vill. Vad är lösningen på det?

IT i vården har testat 1177:s nya jämförelsetjänst under rubriken ”Svårt att jämföra vårdcentraler”. Informationen i tjänsten hjälper inte patienten i särskilt hög grad, eftersom de flesta vårdcentraler och hälsocentraler får ungefär samma betyg. Gensvaret har varit rätt dåligt också, endast 10 000 besök under den månad tjänsten har funnits.

Det är problematiskt hur resultatet av patientenkäten presenterats. Patientenkäten består av 58 frågor, men SKL har valt att endast redovisa svaren på åtta, ganska allmänt formulerade frågor. Det som skulle kunna bli ett intressant verktyg för patienten att välja vårdcentral är i sin nuvarande form rätt utvattnat.

Åke Rosandher, chef för Center för e-hälsa, lovar att jämförelsen kommer att bli spetsigare och kompletteras med mer uppgifter. Det ser vi fram emot. Framför allt hoppas vi på att Center för e-hälsa vågar visa upp resultat med större skillnader. Så likformad är inte vården som det här resultatet antyder.

På OmVård.se har vi underlättat lite för patienter som letar vårdcentral. Till exempel har vi skapat Patienttoppen för varje landsting, där vårdcentralernas sammanräknade resultat kan jämföras med varandra.

Vi redovisar också de väntetider som vårdcentralerna anger på samma plats som den väntetid patienterna upplevde att de hade, så att man enkelt kan se om det är stora skillnader mellan måtten. Ett exempel på det är Kungsbacka vårdcentral i Halland, där 57 % av patienterna upplever att tillgängligheten är dålig samtidigt som vårdcentralen anger att de tar emot 89 % av patienterna inom vårdgarantins sju dagar. (Tittar man närmare på Kungsbackas patientenkät ser man att 53 % av patienterna har fått vänta mer än sju dagar. Vi har fler exempel på sådana skillnader här.)

Vi välkomnar all utveckling på det här området, och bistår gärna med tips, idéer och förslag utifrån den kunskap som vi har samlat på oss under tiden med OmVård.