SKL presenterade idag rapporten Från sjukhussäng till e-hälsa. Budskapet är bland annat att sjukvården omfamnar IT och den aktiva, initierade patienten.

I relation till den belåtenhet som SKL utstrålar är det extra intressant att följa Astmalivs försök att hitta en vårdcentral som kan ta hand om hennes astma. Astma är en av de absolut vanligaste kroniska sjukdomarna. Tidigare var astma ett påtagligt handikapp men tack vare medicinsk utveckling går det idag att leva bra med en välinställd astma. Det kräver dock kontinuitet och kompetens hos vårdcentralen för att patienten ska kunna nå dit.

Astmaliv tidigare, mycket bra läkare har gått i pension. Nu är hon på jakt efter en ny vårdcentral som kan erbjuda den vård hon behöver. Hon är precis den aktiva, initierade patient som både SKL säger sig uppskatta. Hon vill dra nytta av det vårdval som sägs vara till för henne.

Hittills har sökandet varit fruktlöst. Försök att få information via mail från vårdcentralerna gav resultatet: av 15 vårdcentraler hade 7 mailadresser, av dessa svarade 3 på mail, bara 1 av svaren var relevant för frågan. Nu har Astmaliv gått vidare med att fråga landstingspolitikerna hur tanken är att vårdval egentligen ska gå till för en astmatiker som hon. Svaret hittills har varit ungefär ”Alla mottagningar ska erbjuda astma-vård, men titta gärna på resultatet från den nationella patientenkäten för att se vilka vårdcentraler som är populära”. Ingenting om att det faktiskt kan finnas medicinsk skillnad mellan vårdcentraler. Inget konkret stöd för hur vårdvalet egentligen ska gå till.

Det är mycket bra om man som patient kan hitta den vård som passar ens behov, men det måste finnas information att utgå ifrån. Om vårdcentralerna inte använder Vårdguiden, 1177 eller OmVård till att beskriva sin kompetens måste de öppna upp för kommunikation med medborgarna. Det ska gå att ställa frågor till vårdcentralerna via kanaler som är praktiskt möjliga att använda, till exempel mail. Mina vårdkontakter är naturligtvis en möjlighet, men de säkerhetskrav Datainspektionen sätter upp skapar extra hinder för medborgare att enkelt använda tjänsten.

Astmalivs problem är inte unika. Vi får ofta in frågor till OmVård som visar att det är fler än hon som letar efter rätt vård, efter mailadresser, efter hjälp på vägen. SKL:s visioner är fina, men mycket går att förverkliga redan idag. Vi välkomnar alla vårdcentraler och sjukhus som vill berätta mer om sig själva och som vill lägga upp mailadresser som en kontaktväg.

Karolinska Institutets första utvärdering av Vårdval Stockholm har ju väckt en enorm debatt bland politiker och bloggare. Alliansens sjukvårdsgrupp är jublande glada, medan Socialdemokraternas Ilija Batjlan tycker att rapporten bekräftar hans bild av att vårdval Stockholm är dålig, framför allt för socioekonomiskt utsatta.

Alliansens mål har uppfyllts: det har blivit fler vårdbesök, vårdtunga patienters besök har ökat mer än snittet, patienterna ger bättre och bättre betyg i patientenkäter och antibiotikaförskrivningen har gått ner. Kanske mest hypat är också att logoped-marknaden har blivit oändligt mycket bättre.

Alldeles säkert kommer de röd-gröna målen att uppfyllas om de vinner valet i höst: det kommer att gå att flytta resurser från privata vårdföretag till intreprenadaktörer, det kommer att gå att flytta besök från läkare till distriktssköterskor, det kommer vara möjligt att öppna upp vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden.

Mål, belöningar och bestraffningar är kraftfulla metoder, som kan påverka det mesta. Därför är det synd att både alliansen och de röd-gröna missar  vilket målet borde vara: hur lyckad behandlingen eller undersökningarna har varit för patienternas hälsa. Istället mäts antal utförda besök, patienternas belåtenhet och resursfördelning efter områdets socioekonomiska status.

Det finns ingen belöning vikt för vårdcentraler som håller sina patienter friska, eller så friska som det går. Helst ska man till och med som läkare heller inte framhålla sin egen kvalitet på bekostnad av andra läkares kompetens, eftersom det undergräver patientens ”helt nödvändiga förtroendet för vården och vårdgivarna” enligt Läkarförbundets etik- och ansvarsråd.

Självklart är det viktigt att diskutera hur pengarna ska fördelas, men någonstans måste det finnas en diskussion kring varför vården finns och vad vården borde göra.

Ett mycket tydligt exempel på vad som är problemet för patienterna i vården idag kan följas i bloggen Astmaliv, där en astmatiker beskriver hur hon försöker hitta en vårdcentral som är intresserade av att ta hand om henne och hennes sjukdom. En hittills fruktlös jakt.

En stor mängd bloggare har skrivit om rapporten och debatten, bland annat Peter Andersson, Birgitta Rydberg, Filippa Reinfeldts pressekreterare Cherine Khalil, Helene Sigfridsson, Raymond Svensson, HBT-sossen och Catharina Elmsäter Svärd.

God vård definieras av att den ska vara säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik, kunskapsbaserad och hälsoinriktad samt ges i rimlig tid. Det verkar som att alliansen har sneglat på detta inför sin debattartikel i dagens SvD. Till skillnad från Socialdemokraternas debattartikel igår om skola, vård, omsorg, personalpolitik och att företag inte ska ha valfrihet handlar alliansens enbart om vård, vilket gör den tydligare och relevantare.

De tar i stort sett upp alla punkterna om god vård. De vill förbättra vårdgarantin, bland annat med kortade tider för start av besök och behandling. Det ska också bli kortare väntetider på akuten, enligt planen. Dessutom vill de börja mäta jämlikheten i vården, hur mycket till exempel kön, ålder, inkomst och utbildning påverkar. Slutligen vill de införa sanktioner mot de landsting som inte gör ett tillräckligt bra jobb med vårdvalet. Viktiga saker, allesammans, om de lyckas genomföra dem. Hittills har det ju till exempel inte gått så bra med vårdgarantin.

Några konstiga saker påstås i debattartikeln, till exempel att de röd-gröna vill ta bort kömiljarden och sänka ambitionen för vårdgarantin, vilket inte verkar stämma.

Men det som framför allt saknas i debattartikeln är hur det ska gå till att säkerställa att vården är rättvis och jämlik. Att mäta är en bra början, men sen då? Kommer det att finnas en jämlikhetsmiljard på samma sätt som kömiljarden? Vilket stöd kommer det att finnas för vårdgivare som jobbar med till exempel multisjuka äldre eller kroniskt sjuka patienter? Finns det en plan för att komma till rätta med att psykiskt sjuka och funktionshindrade får sämre somatisk vård än andra?

Allt ryms inte i en debattartikel, men förhoppningsvis kommer det att komma mer allt eftersom. Det finns mycket att göra med vården.

I Stockholms läns landsting måste vårdcentraler hänvisa alla som misstänker bröstcancer till två privata vårdbolag, Aleris och Medicinsk Röntgen AB, för mammografi och utredning. Redan när det beslutet fattades var patientföreningarna oroliga för effekterna på kvaliteten, berättade TV4. Nu visar ett uppföljande reportage i TV4 sig att de troligen hade rätt i sina farhågor. Det ena företaget har tolkat röntgenbilderna fel i upp till en tredjedel av fallen. Flera kvinnor har till exempel haft fler tumörer än de vårdföretaget har hittat.

Att lägga ut specifika undersökningar på specialiserade enheter behöver självklart inte vara dåligt. Om de har en expertis inom området och kan erbjuda undersökningar snabbt och enkelt kan det till och med vara bra. För att det ska fungera måste det finnas krav på kvaliteten, en kontroll av resultaten, en återkoppling till dem och en plan för vad som ska hända om de inte levererar det de ska. I det här fallet verkar det ha brustit på de flesta punkter.

Som det lät i reportaget har personalen på de sjukhus som behandlar de cancersjuka kvinnorna uppmärksammat problemen internt. Även om Karolinska har uppmärksammat 80 felaktiga undersökningar verkar inte klagomålen ha nått fram till Aleris. Och Aleris verkar heller inte ha någon uppföljning på hur det gått för de som undersöks, om deras resultat stämmer med vad som kommer fram senare. Vilket begränsar all vidareutveckling, förbättring och förändring.

Nu har landstinget tillsatt en medicinsk revision som ska kontrollera läget. Det är självklart bra nu, men det borde gå att göra kontinuerligt. De borde ha uppsatta kvalitetsmål, till exempel att de tumörfynd som görs i företagens undersökningar ska vara korrekta i en hög andel av fallen. Med en plan kring vad som ska hända om de upphandlade företagen inte håller måttet. Det är livsviktigt att det här fungerar.

UNT har också skrivit om händelserna.

IT i vården har testat 1177:s nya jämförelsetjänst under rubriken ”Svårt att jämföra vårdcentraler”. Informationen i tjänsten hjälper inte patienten i särskilt hög grad, eftersom de flesta vårdcentraler och hälsocentraler får ungefär samma betyg. Gensvaret har varit rätt dåligt också, endast 10 000 besök under den månad tjänsten har funnits.

Det är problematiskt hur resultatet av patientenkäten presenterats. Patientenkäten består av 58 frågor, men SKL har valt att endast redovisa svaren på åtta, ganska allmänt formulerade frågor. Det som skulle kunna bli ett intressant verktyg för patienten att välja vårdcentral är i sin nuvarande form rätt utvattnat.

Åke Rosandher, chef för Center för e-hälsa, lovar att jämförelsen kommer att bli spetsigare och kompletteras med mer uppgifter. Det ser vi fram emot. Framför allt hoppas vi på att Center för e-hälsa vågar visa upp resultat med större skillnader. Så likformad är inte vården som det här resultatet antyder.

På OmVård.se har vi underlättat lite för patienter som letar vårdcentral. Till exempel har vi skapat Patienttoppen för varje landsting, där vårdcentralernas sammanräknade resultat kan jämföras med varandra.

Vi redovisar också de väntetider som vårdcentralerna anger på samma plats som den väntetid patienterna upplevde att de hade, så att man enkelt kan se om det är stora skillnader mellan måtten. Ett exempel på det är Kungsbacka vårdcentral i Halland, där 57 % av patienterna upplever att tillgängligheten är dålig samtidigt som vårdcentralen anger att de tar emot 89 % av patienterna inom vårdgarantins sju dagar. (Tittar man närmare på Kungsbackas patientenkät ser man att 53 % av patienterna har fått vänta mer än sju dagar. Vi har fler exempel på sådana skillnader här.)

Vi välkomnar all utveckling på det här området, och bistår gärna med tips, idéer och förslag utifrån den kunskap som vi har samlat på oss under tiden med OmVård.

Den tidigare utlovade myndigheten som ska granska vården kommer att bli verklighet vid nästa årsskifte, enligt Göran Hägglund i en intervju i Ekot. Myndigheten ska bli liten och spetsig, jaga fel i vården och hitta systemfel. Toivo Heinsoo, regeringens vårdvals-utredare, ska bli ny generaldirektör för myndigheten.

Det ska bli mycket spännande att se var myndigheten kommer att ta vägen, om den nu kommer att få vara kvar. Ylva Johansson (S) sågar snabbt förslaget, enligt DN. Hon lovar att om de vinner valet kommer den inte att vara kvar i den här formen.

Hur mycket allmänheten kommer att få ta del av utredningsresultat och kvalitetsinformation från myndigheten är fortfarande inte klart. Enligt Göran Hägglund ska myndigheten i alla fall ”undersöka vilket behov av information som olika patientgrupper har för att själva kunna välja vårdgivare och behandling”. Om det betyder att myndigheten också ska tillgodose behovet är inte lika klart.

Vi hoppas att allmänhetens behov inte blir bortglömda när myndigheten väl blir verklighet. Vi bidrar mer än gärna med vår kunskap om kvalitetsinformation till patienter.

Igår väntade en patientenkät på mig när jag kom hem från jobbet. Det var glädjande, jag tycker självklart att det är utmärkt med patientutvärderingar av vården. Tyvärr hade jag, liksom bloggaren Peter Karlberg, fått följebrev om att jag skulle svara på frågor om mitt besök på Djurö Vårdcentral ute på Värmdö. Liksom Peter har jag aldrig satt min fot på vårdcentralen. Jag skickade ett mail till Indikator som har hand om undersökningen med frågor om hur det gått till och vad jag kan göra för att svara, men har inte fått svar från dem än. Antagligen eftersom det är många som har råkat ut för samma sak, vilket man bland annat kan läsa på SLL:s hemsida. Som Peter påpekar står det inte något om vad som händer om man svarar på enkäten.

Det är naturligtvis lätt att göra misstag. Men för täckningsgradens skull vore det mycket bra om SLL och Indikator la upp tydlig information om hur man vet vilken vårdcentral man svarar på frågor om och hur man går till väga för att svara. För patientenkäten är viktig! Ju fler som svarar, desto bättre blir resultatet.

Om du har fått enkäten kan jag berätta att om du loggar in med din mycket långa kod på Indikators hemsida kommer du att se vilken vårdcentral du ska svara på frågor om. I mitt fall stämde det alldeles utmärkt. Det går fort att svara på enkäten på nätet, och det är värdefullt om du gör det!

Kent Persson har skickat ut ett ämne för veckans bloggdebatt som bara inte går att motstå: ”Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?”

Vi på Sanocore drivs av frågan hur vi kan bidra till att göra sjukvården bättre. Därför diskuterar vi ständigt de brister som finns och vad vi skulle kunna göra för att förändra dem. Eftersom vi har den bakgrund vi har (civilingenjörer) är det inte vården i sig som är fokus i våra diskussioner. Det finns inte mycket vi kan säga om behandlingar, mediciner eller åtgärder. Vi brinner snarare för kommunikation och effektivitet, områden där det finns stora och påtagliga brister i den svenska vården. Bristerna kostar dessutom pengar, både för vårdgivarna och patienterna.

Naturligtvis är frågorna stora och komplexa, men här är några funderingar.

1. Hur får vi högre kvalitet?

Vården som ges måste vara möjlig att följa upp. Både vårdgivare och patienter ska kunna ge sin bild av hur lyckad vården har varit, och resultatet av mätningarna ska redovisas öppet. Det ska spela roll vilket jobb som görs och vilket resultatet blir.

Att ställa krav och följa upp har ibland visat sig framgångsrikt. Genom att till exempel sätta en strålkastare på problemet vårdrelaterade infektioner har andelen minskat på de flesta sjukhus. Den inte så lyckade satsningen på kömiljarden pekar på att det inte alltid räcker att fråga vårdgivaren eller huvudmannen om de gör ett bra jobb, patienten måste också bli tillfrågad. Genom att konsekvent fråga både vårdgivare och patienter om upplevelsen av vården blir bilden långt mer komplett än om man endast frågar den ena gruppen.

Oavsett om det handlar om behandlingsresultat eller väntetider måste det vara enkelt att redovisa informationen. Om det är för omständligt kommer inte personalen att lägga tid på det, så enkelt är det.

2. Hur får vi högre tillgänglighet?

Det är långa köer till vård i Sverige, som egentligen varken växer eller krymper. Samtidigt utnyttjas absolut inte alla operations- och besökstider, bland annat eftersom många patienter inte dyker upp.

En enkel start på det problemet är att vårdgivaren öppnar sina tidböcker. Idag skickas fortfarande ofta kallelser, där tanken är att patienten ska rensa sitt schema och dyka upp på beordrad tid och plats. Alltför ofta händer det att patienten bara inte kommer, vilket innebär att operationssalar står tomma och värdefull personal står sysslolös. Låt istället patienten välja tid – och se till att det är enkelt att få tag på rätt person om tiden behöver ändras. Att fylla på med SMS-påminnelser gör det ännu troligare att patienten faktiskt kommer.

Låt också patienten välja vårdgivare i högre grad än i dag. Idag är en del sjukhus är för små för att vårdpersonalen ska få ordentlig träning på vissa behandlingar och operationer. Istället för att hålla vården inom landstingen borde patienterna kunna få möjlighet att söka sig till sjukhus som är skickliga på de mer komplicerade behandlingarna. Eller kunna få hjälp med enklare ingrepp på mindre högspecialiserade sjukhus som har tid snabbt, beroende på behovet. Rätt vård till rätt person, helt enkelt. Det kräver den tidigare nämnda kvalitetsgranskningen kombinerat med vårdgivarens utbud och kompetens.

3. Hur får vi då bättre vård i Sverige?

Det ovanstående är några förslag på vad som kan göras för att förbättra vården. Genom att bygga IT-stöd som a) sätter patienten i centrum, b) är verkligt användarvänliga, och c) gör det lätt att göra rätt, går det att komma långt med förbättringsarbetet.

Sen är det ju naturligtvis massa jobb som återstår att genomföras, men det går!

Socialstyrelsens nya (och första) riktlinjer för behandling av ångest och depression har precis presenterats. Liksom i det utkast som kom för ett år sen anges KBT som primär behandling vid mild depression. De poängterar dock mycket noga i riktlinjerna att behandlingsform ska väljas i samråd mellan läkare och patient.

Depression och ångestsyndrom är bland de vanligaste sjukdomarna i Sverige. 25 % av alla kvinnor kommer någon gång i sitt liv behandlas för depression liksom 15 % av alla män. 25 % av alla i Sverige kommer drabbas av ångestsyndrom någon gång i livet. Första kontakten med vården sker främst med primärvården, och mycket av behandlingen görs också i primärvården.

Trots att det här är så vanliga sjukdomar, med risk för funktionsnedsättning, långvarig sjukdom, återinsjuknande och självmord, finns ingen nationell uppföljning av behandling och resultat. Bara en bråkdel av de som får antidepressiv medicin har en depressionsdiagnos visar Socialstyrelsen i en fördjupad genomgång av medicin och journaler i Skåne.

Uppföljning och utvärdering måste bli bättre, både för den enskilda patientens skull och för vården i stort. Eftersom så mycket av vården sker i primärvården blir det därför nödvändigt att allmänläkarna börjar registrera behandlingar och resultat. Hittills har ingen lyckats få läkare i vare sig primärvård eller psykiatri att samlas i gemensamma uppföljningsregister. Att få både primärvården OCH psykiatrin att jobba med gemensamma nationella uppföljningar känns i det perspektivet som en ouppnåelig utopi. Men vem vet, kanske de nya rekommendationerna kan föra med sig en ny insikt i värdet av nationell uppföljning?

Här kan du hitta Socialstyrelsens riktlinjer. Dagens medicin, Läkartidningen och Sveriges Radio har skrivit mer om själva behandlingsförslaget. Intressanta bloggar om förslaget är bland annat Wemind-bloggen.

Som vi har skrivit om, och använt oss av, har SKL genomfört en enkätundersökning bland landets patienter för att ta reda på vad de tycker om sin vårdcentral. Resultatet pekar på att det finns skillnader. En del patienter är toppnöjda med sin vårdcentral, medan andra har mycket att anmärka på.

När man jämför vård och läser andras omdömen är det naturligtvis viktigt att tänka på vad som är viktigt för en själv. En del människor tycker att det är mycket viktigt att få utförlig information om sin sjukdom och behandling, andra tycker att det är mycket viktigare att få ett gott bemötande. Därför går det inte att säga vad som är den bästa vården.

Men kanske är det värt att leta efter vårdcentraler med dåliga patientomdömen, om man får tro en kommentar i Läkartidningen. Under rubriken Kundtillfredsställelse; viktigt, men hur mycket? skriver Gustaf G:son Trolin, leg läkare, med dr, Median Ind. Com., Brasilien:

Till vilken grad skall man värdesätta patientens omdöme?
OK att patientens förtroende är mkt viktigt, men själv behandlas jag hellre av en kompetent knöl än av en sympatisk klåpare.
Och Du?
Hur bedömer patienten det?
Relevantare att se till resultaten?

Staffan på Tankesmedjan allmänmedicin håller inte med Gustaf G:son. Jag går på Staffans linje, jag föredrar alla gånger en kompetent sympatisk läkare, jag är rätt övertygad om en god patient-vårdteams-relation är förutsättningen för en god behandling. Det är inte helt lätt att prova sig fram till rätt läkare, om vi inte börjar med vårdcentrals-speeddejting. Där kan andra patienters omdöme vara en bra guide till en bra vårdcentral.

För ett par veckor sen skrev jag om att patienter borde få tillgång till sina egna journaler. I Östergötland har man i några år kört ett försök där patienter får se sina journaler via nätet. Läs den ansvarige Anders Bernholtz intressanta debattartikel i Dagens Medicin om hur försöket har fallit ut så här långt. Och läs också de rätt förutsägbara kommentarerna till artikeln.