Sverige har en fantastisk sjukvård. Vi har till exempel den högsta canceröverlevnaden i Europa. Lite problem med tillgänglighet och köer, men löser man det, på ett sätt eller annat, så är det i princip bra. Det är i alla fall budskapet som SKL gärna matar ut.

Men hur bra är egentligen vården för de som är ganska sjuka? Eller har en sjukdom som är någorlunda under kontroll, som inte är direkt dödlig, men ändå knepig?

Ta till exempel de tjejer som lider av vestibulit, ”brinnande vulva”, som Uppdrag granskning berättade om i onsdags. Sjukdomen är svårdiagnostiserad och oprioriterad, men är mycket svår för de som är drabbade. Råden som ges av sjukvårdsrådgivningen är ofta felaktiga. Läkare erbjuder icke evidensbaserade behandlingar mot höga kostnader till tjejer desperata efter hjälp. DN berättar att Socialstyrelsen och SKL lägger ansvaret för att förbättra vården på varandra. Debatten om vestibulit har kommit och gått sedan åkomman började uppmärksammas för bortåt trettio år sen, men kunskap om diagnostisering och bot har inte nått ut till vårdgivare generellt.

Vestibulit är ett exempel på en sjukdom där de drabbade inte riktigt får den hjälp de behöver. Under året med OmVård har vi stött på andra exempel. Emma som lider av en reumatisk sjukdom, men som fick vänta 19 år på diagnos och hjälp. Astmaliv som letar med ljus och lykta efter att hitta bra vård, för att ta några exempel.

Vården har begränsade resurser, de svårast sjuka måste prioriteras och att det finns sjukdomar som är svåra att komma till rätta med utan att de är direkt livsfarliga. Men hur ärlig och tydlig är vården med sina begränsningar? Hur väl används resurserna till den stora massan av människor som inte är jättesjuka?

På Vestibulit.com kan du hitta mottagningar som är specialiserade på just vestibulit.

I Stockholms läns landsting måste vårdcentraler hänvisa alla som misstänker bröstcancer till två privata vårdbolag, Aleris och Medicinsk Röntgen AB, för mammografi och utredning. Redan när det beslutet fattades var patientföreningarna oroliga för effekterna på kvaliteten, berättade TV4. Nu visar ett uppföljande reportage i TV4 sig att de troligen hade rätt i sina farhågor. Det ena företaget har tolkat röntgenbilderna fel i upp till en tredjedel av fallen. Flera kvinnor har till exempel haft fler tumörer än de vårdföretaget har hittat.

Att lägga ut specifika undersökningar på specialiserade enheter behöver självklart inte vara dåligt. Om de har en expertis inom området och kan erbjuda undersökningar snabbt och enkelt kan det till och med vara bra. För att det ska fungera måste det finnas krav på kvaliteten, en kontroll av resultaten, en återkoppling till dem och en plan för vad som ska hända om de inte levererar det de ska. I det här fallet verkar det ha brustit på de flesta punkter.

Som det lät i reportaget har personalen på de sjukhus som behandlar de cancersjuka kvinnorna uppmärksammat problemen internt. Även om Karolinska har uppmärksammat 80 felaktiga undersökningar verkar inte klagomålen ha nått fram till Aleris. Och Aleris verkar heller inte ha någon uppföljning på hur det gått för de som undersöks, om deras resultat stämmer med vad som kommer fram senare. Vilket begränsar all vidareutveckling, förbättring och förändring.

Nu har landstinget tillsatt en medicinsk revision som ska kontrollera läget. Det är självklart bra nu, men det borde gå att göra kontinuerligt. De borde ha uppsatta kvalitetsmål, till exempel att de tumörfynd som görs i företagens undersökningar ska vara korrekta i en hög andel av fallen. Med en plan kring vad som ska hända om de upphandlade företagen inte håller måttet. Det är livsviktigt att det här fungerar.

UNT har också skrivit om händelserna.

IT i vården har testat 1177:s nya jämförelsetjänst under rubriken ”Svårt att jämföra vårdcentraler”. Informationen i tjänsten hjälper inte patienten i särskilt hög grad, eftersom de flesta vårdcentraler och hälsocentraler får ungefär samma betyg. Gensvaret har varit rätt dåligt också, endast 10 000 besök under den månad tjänsten har funnits.

Det är problematiskt hur resultatet av patientenkäten presenterats. Patientenkäten består av 58 frågor, men SKL har valt att endast redovisa svaren på åtta, ganska allmänt formulerade frågor. Det som skulle kunna bli ett intressant verktyg för patienten att välja vårdcentral är i sin nuvarande form rätt utvattnat.

Åke Rosandher, chef för Center för e-hälsa, lovar att jämförelsen kommer att bli spetsigare och kompletteras med mer uppgifter. Det ser vi fram emot. Framför allt hoppas vi på att Center för e-hälsa vågar visa upp resultat med större skillnader. Så likformad är inte vården som det här resultatet antyder.

På OmVård.se har vi underlättat lite för patienter som letar vårdcentral. Till exempel har vi skapat Patienttoppen för varje landsting, där vårdcentralernas sammanräknade resultat kan jämföras med varandra.

Vi redovisar också de väntetider som vårdcentralerna anger på samma plats som den väntetid patienterna upplevde att de hade, så att man enkelt kan se om det är stora skillnader mellan måtten. Ett exempel på det är Kungsbacka vårdcentral i Halland, där 57 % av patienterna upplever att tillgängligheten är dålig samtidigt som vårdcentralen anger att de tar emot 89 % av patienterna inom vårdgarantins sju dagar. (Tittar man närmare på Kungsbackas patientenkät ser man att 53 % av patienterna har fått vänta mer än sju dagar. Vi har fler exempel på sådana skillnader här.)

Vi välkomnar all utveckling på det här området, och bistår gärna med tips, idéer och förslag utifrån den kunskap som vi har samlat på oss under tiden med OmVård.

Det felaktiga följebrevet till Stockholm läns landstings patientenkät som kom i tisdags har fått en uppföljning. Igår kom ett nytt brev från SLL där de bad om ursäkt för att det blivit fel. De berättade också att om jag har fyllt i enkäten och postat den kommer den tyvärr att plockas bort från slutresultatet. Det är rimligt, som det är nu kan det ju vara osäkert vilken vårdcentral jag svarar på frågor om. Däremot är det fortfarande svårt att veta vad som händer med enkäter som har fyllts i på nätet.

Om man nu ändå vill svara på en enkät om vården kan man tills de har rett ut det hela fylla i vår enkät om politik&vård. Hur tycker du att vården ska fungera? Vilka frågor är viktiga för dig i valet?

Kent Persson har skickat ut ett ämne för veckans bloggdebatt som bara inte går att motstå: ”Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?”

Vi på Sanocore drivs av frågan hur vi kan bidra till att göra sjukvården bättre. Därför diskuterar vi ständigt de brister som finns och vad vi skulle kunna göra för att förändra dem. Eftersom vi har den bakgrund vi har (civilingenjörer) är det inte vården i sig som är fokus i våra diskussioner. Det finns inte mycket vi kan säga om behandlingar, mediciner eller åtgärder. Vi brinner snarare för kommunikation och effektivitet, områden där det finns stora och påtagliga brister i den svenska vården. Bristerna kostar dessutom pengar, både för vårdgivarna och patienterna.

Naturligtvis är frågorna stora och komplexa, men här är några funderingar.

1. Hur får vi högre kvalitet?

Vården som ges måste vara möjlig att följa upp. Både vårdgivare och patienter ska kunna ge sin bild av hur lyckad vården har varit, och resultatet av mätningarna ska redovisas öppet. Det ska spela roll vilket jobb som görs och vilket resultatet blir.

Att ställa krav och följa upp har ibland visat sig framgångsrikt. Genom att till exempel sätta en strålkastare på problemet vårdrelaterade infektioner har andelen minskat på de flesta sjukhus. Den inte så lyckade satsningen på kömiljarden pekar på att det inte alltid räcker att fråga vårdgivaren eller huvudmannen om de gör ett bra jobb, patienten måste också bli tillfrågad. Genom att konsekvent fråga både vårdgivare och patienter om upplevelsen av vården blir bilden långt mer komplett än om man endast frågar den ena gruppen.

Oavsett om det handlar om behandlingsresultat eller väntetider måste det vara enkelt att redovisa informationen. Om det är för omständligt kommer inte personalen att lägga tid på det, så enkelt är det.

2. Hur får vi högre tillgänglighet?

Det är långa köer till vård i Sverige, som egentligen varken växer eller krymper. Samtidigt utnyttjas absolut inte alla operations- och besökstider, bland annat eftersom många patienter inte dyker upp.

En enkel start på det problemet är att vårdgivaren öppnar sina tidböcker. Idag skickas fortfarande ofta kallelser, där tanken är att patienten ska rensa sitt schema och dyka upp på beordrad tid och plats. Alltför ofta händer det att patienten bara inte kommer, vilket innebär att operationssalar står tomma och värdefull personal står sysslolös. Låt istället patienten välja tid – och se till att det är enkelt att få tag på rätt person om tiden behöver ändras. Att fylla på med SMS-påminnelser gör det ännu troligare att patienten faktiskt kommer.

Låt också patienten välja vårdgivare i högre grad än i dag. Idag är en del sjukhus är för små för att vårdpersonalen ska få ordentlig träning på vissa behandlingar och operationer. Istället för att hålla vården inom landstingen borde patienterna kunna få möjlighet att söka sig till sjukhus som är skickliga på de mer komplicerade behandlingarna. Eller kunna få hjälp med enklare ingrepp på mindre högspecialiserade sjukhus som har tid snabbt, beroende på behovet. Rätt vård till rätt person, helt enkelt. Det kräver den tidigare nämnda kvalitetsgranskningen kombinerat med vårdgivarens utbud och kompetens.

3. Hur får vi då bättre vård i Sverige?

Det ovanstående är några förslag på vad som kan göras för att förbättra vården. Genom att bygga IT-stöd som a) sätter patienten i centrum, b) är verkligt användarvänliga, och c) gör det lätt att göra rätt, går det att komma långt med förbättringsarbetet.

Sen är det ju naturligtvis massa jobb som återstår att genomföras, men det går!

Socialstyrelsens nya (och första) riktlinjer för behandling av ångest och depression har precis presenterats. Liksom i det utkast som kom för ett år sen anges KBT som primär behandling vid mild depression. De poängterar dock mycket noga i riktlinjerna att behandlingsform ska väljas i samråd mellan läkare och patient.

Depression och ångestsyndrom är bland de vanligaste sjukdomarna i Sverige. 25 % av alla kvinnor kommer någon gång i sitt liv behandlas för depression liksom 15 % av alla män. 25 % av alla i Sverige kommer drabbas av ångestsyndrom någon gång i livet. Första kontakten med vården sker främst med primärvården, och mycket av behandlingen görs också i primärvården.

Trots att det här är så vanliga sjukdomar, med risk för funktionsnedsättning, långvarig sjukdom, återinsjuknande och självmord, finns ingen nationell uppföljning av behandling och resultat. Bara en bråkdel av de som får antidepressiv medicin har en depressionsdiagnos visar Socialstyrelsen i en fördjupad genomgång av medicin och journaler i Skåne.

Uppföljning och utvärdering måste bli bättre, både för den enskilda patientens skull och för vården i stort. Eftersom så mycket av vården sker i primärvården blir det därför nödvändigt att allmänläkarna börjar registrera behandlingar och resultat. Hittills har ingen lyckats få läkare i vare sig primärvård eller psykiatri att samlas i gemensamma uppföljningsregister. Att få både primärvården OCH psykiatrin att jobba med gemensamma nationella uppföljningar känns i det perspektivet som en ouppnåelig utopi. Men vem vet, kanske de nya rekommendationerna kan föra med sig en ny insikt i värdet av nationell uppföljning?

Här kan du hitta Socialstyrelsens riktlinjer. Dagens medicin, Läkartidningen och Sveriges Radio har skrivit mer om själva behandlingsförslaget. Intressanta bloggar om förslaget är bland annat Wemind-bloggen.

Från och med i fredags är det obligatoriskt för alla landsting att erbjuda vårdval, vilket också har skett. Vad som nästan genomgående saknas är tillgänglig och god information om vilka valmöjligheter som finns. Vi tror att öppna jämförelser är viktiga för vårdens utveckling.

I samband med vår internationella konferens i höstas gjorde Sveriges Radio ett inslag om öppna jämförelser som nu går att lyssna på på SR.se. Adams Dudley har grundat Cal Hospital Compare där man kan jämföra 246 sjukhus i Kalifornien. Han berättar att jämförelserna leder till att patienterna blir frågvisare och ställer högre krav på sina sjukhus, snarare än att de byter sjukhus. Johan Calltorp, ordförande i OmVård.se medicinska råd, lyfter fram en annan positiv aspekt med öppna jämförelser. Han påpekar att öppenheten i sig leder till förbättrad kvalitet i vården, både därför att det sporrar vårdgivarna att förbättra sina resultat och för att patienterna blir mer engagerade.

Problemet är att det än så länge inte finns särskilt mycket information om primärvården, där ändå den mesta vården sker. Håkan Sörman, vd på SKL, bekräftar i en annan SR-intervju att det främst finns information om sjukhusvård. Någon lösning på det problemet är inte i sikte, vilket kritiseras i annan media.

Norrans Mikael Bengtsson kritiserar de Öppna Jämförelserna i en ledare, det måste finnas enklare och tydligare sätt att jämföra. DN:s Malin Siwe lyfter fram behovet av rättvisa ersättningssystem, och vill samtidigt avdramatisera det kvalfyllda med valfriheten. Stina Morian, ledarskribent på Liberala nyhetsbyrån, vill också avdramatisera de fruktade effekterna av vårdvalet, där sjukhus skulle vara tvungna att lägga ner på grund av patientflykt. Det viktiga är att ökade krav från patienterna leder till högre kvalitet i vården, skriver hon i bland annat Sundsvalls tidningar.

Förhoppningsvis kan OmVård.se kan stödja patienter som letar efter god vård i Sverige, både för patienternas skull och för att kvaliteten på vården i Sverige ska höjas ytterligare. Det förutsätter att det finns information att tillgängliggöra, och förhoppningsvis kommer vårdcentralerna vara delaktiga i att dela med sig av sina vårdresultat. Det är till godo för alla!

Nu kan du titta på Dagens medicins privatvårdsdagar på SVT24. Dagen behandlade vårdvalet ur många olika aspekter, vilket gör det intressant för alla som är nyfikna på privat vård och vårdval.

Klippen är ganska långa, men sevärda.

Klipp 1 – Dagens medicins nya chefredaktör Mikael Nestius hälsar välkomna

Regeringens utredare Toivo Heinsoo som berättar om slutbetänkandet i vårdvalsutredningen.

Klipp 2 - Fyra landstings berättar om sina erfarenhet av att införa vårdval

Filippa Reinfeldt – Stockholms läns landsting

Mats Eriksson – Landstinget Halland

Jonas Andersson – Västra Götalandsregionen

Ingrid Lennerwald – Region Skåne

Klipp 3 - Lagen om valfrihetssytem – Magnus Ehn, konkurrensverket

Strategier för en långsiktig hållbar utveckling av vårdvalssystem – Dag Fagerholm och Roine Gillingsjö, Öhrling PricewaterhouseCoopers

Klipp 4 – En kavalkad av talare om kvalitetsredovisning, verksamhetsperspektiv och hur man kan bedriva vård utan vinstintresse. Klippet inleds med Johan Calltorp, ordförande i vård medicinska råd som berättar om internationella erfarenheter av kvalitetsredovisning.

Övriga talare: Bo Nyström, Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, Björn Zackrisson, Praktikertjänst, Leif Karnström, Stockholms läns landsting, Elisabeth Wennlund, Stockholms sjukhem.

Tyvärr finns inte hela eftermiddagen på SVT24, bland annat filmades inte politikerdebatten som avrundade privatvårdsdagen. Den som vill veta mer om partiernas syn på vården och vad de vill göra efter nästa val får än så länge vända sig till respektive parti.

Mätning efter mätning visar att vård och hälsa ser olika ut för olika grupper, din chans att överleva till exempel cancer och hjärtinfarkt beror på var du bor i landet, eller som i denna nya rapport: att en del kommuner lyckas med folkhälsoarbete medan andra ligger långt efter. Därför känns kritiken mot öppna jämförelser rätt tomma. Det är smart att mäta, det är smart att jämföra och det är smart att satsa på förbättringar där man är som sämst – skriver vi idag på Newsmill.

Idag presenterade SKL, Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet den första rapporten om Öppna jämförelser på folkhälsoområdet. Ett lovvärt initiativ som kan stimulera smart utveckling inom folkhälsoområdet, om mottagarna kan se möjligheterna med jämförelserna och inte tar dem som något hotfullt eller orättvist.

Rapporten går igenom tre olika områden som är möjliga för kommuner och landsting att påverka: levnadsvillkor, levnadsvanor och hälsoeffekter, fördelat på kön och utbildningsnivå. Rapporten kan vara en guldgruva för kommuner som vill använda sina resurser smart och satsa på områden där de har lägre resultat än andra kommuner och landsting.

Genomgången erbjuder också möjlighet att hitta de kommuner och landsting som kan föregå med gott exempel och som kan ha metoder värda att titta på. Ett exempel är Arjeplog som har extremt låg andel gravida kvinnor som röker. De har jobbat aktivt med frågan, och tagit fram en fungerande metodik, men en Skånekommun skulle troligen inte komma på att fråga dem om råd utan en jämförelse som den här. Västerbotten är det landsting högst sammanräknat betyg, vilket Västerbottens-kuriren uppmärksammar. De har Vision 2020 – världens bästa hälsa, världens friskaste befolkning, som kanske kan vara intressant för andra landsting att kasta en blick på.

Öppna och publika jämförelser kan ses som råd och stöd för utveckling, i det här fallet för kommuner och landsting, i andra fall kan det vara sjukhus och kliniker som kan hitta förbättringsområden med hjälp av jämförelser. Tyvärr verkar rädslan för att orättvist bli ”sämst i klassen” ta över insikten att först med jämförelser går det att se vad som vinner mest på att förbättras.

Öppna jämförelser får en hel del kritik, bland annat i artikeln ”Kvalitetsregister och styrningen av de professionella” på Newsmill. Artikeln tar upp risker med att göra professionella till ”vanliga anställda”, faran med att förlora mjuka värden och det skadliga med skapande av nya maktrelationer. Det är också många ansvariga som väljer att förklara bort resultatet: ”Vi har svåra patienter”, ”En del grupper är mer missnöjda än andra” och så vidare.

Mätning efter mätning visar att vård och hälsa ser olika ut för olika grupper, din chans att överleva till exempel cancer och hjärtinfarkt beror på var du bor i landet, eller som i denna nya rapport: att en del kommuner lyckas med folkhälsoarbete medan andra ligger långt efter. Därför känns kritiken mot öppna jämförelser rätt tomma. Det är smart att mäta, det är smart att jämföra och det är smart att satsa på förbättringar där man är som sämst.

Och för enskilda individer är det smart att utvärdera sin vårdcentrals, sjukhus, kommuns och landstings resultat och fundera över hur man själv vill ha det.

Kent Persson skriver om rapporten bland annat utifrån Örebro-perspektiv och Christer Jonsson om läget i Kalmar.

I några dagar håller de nationella kvalitetsregistren konferens med tema ”Patientupplevelse som grund för kvalitetsredovisning”.  Bakom namnen döljer sig idén att låta patientens upplevelse bli en del av registren. Utvecklingen är egentligen rätt enorm – från att bara titta på faktorer som ”Överlevde patienten eller inte” eller ”Höll protesen eller inte” börja lyssna på vad patienten egentligen tyckte om vården de fick.

Det har funnits en ganska stor skepsis mot att släppa in patienten i registren, de har setts representera ”mjuka, subjektiva” värden, till skillnad från läkarnas ”hårda, objektiva” bedömning. Därför ses patienternas berättelser inte som lika trovärdig.

Nu börjar allt fler inse att det ändå går att fråga patienter om deras uppfattning om vården och resultat på sätt som faktiskt gör det möjligt att dra vettiga slutsatser. Några eldsjälar går före, som Margareta Kristensson vid universitetssjukhuset i Linköping. Hon anser att självrapporterade utfall borde vara en självklarhet i de nationella kvalitetsregistren, att det är enda sättet att verkligen veta hur bra en behandling är.

OmVård.se har gjort avtryck i sjukvårdsvärlden. Håkan Sörman från SKL pratade om att det är dags att utnyttja kvalitetsregistren i högre grad. Han pratade också en del om OmVård.se, att han och andra delar vår ambition och att det måste matchas med en utveckling av datat.

En suddig bild på Håkan Sörman som pratar om OmVård

Annat som har hänt under dagen är att Socialstyrelsen har gjort färdigt sin undersökning av barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus och kommit fram till att inget fel i vården begåtts (se pressmeddelande). Åklagaren anser dock att Socialstyrelsens undersökning inte svarar på frågan som ligger till grund för brottsmisstanken, nämligen varför det lilla barnet hade så höga doser av narkosmedlet tiopental, och brottsmisstanken kvarstår. Socialstyrelsens utredning förklarar nämligen inte de höga doserna, skriver SvD. Någonstans har alltså något dåligt hänt, antingen det är en medveten överdos, en injektion efter det att flickan dött, eller en förorening av blodprovet innan det analyserades, och vad och hur måste ju förklaras. Särskilt som hela historien dragit med sig att läkare inte vågar ge tillräckligt smärtstillande till döende patienter, enligt en artikel i gårdagens DN. DN skriver också om Socialstyrelsens uttalande.