För några veckor sen publicerade vi intervjuer med Thérèse och Sofia i artiklarna Sjukpensionär vid nitton och Stöd på nätet. Både Thérèse och Sofia har tidigare lidit av självskadebeteende och ätstörningar, och arbetar idag i organisationen SHEDO för att hjälpa andra med samma problem. En av de frågor de jobbar mycket med hur Rättspsykiatrin i Sundsvall vårdar personer med självskadebeteende som är tvångsinlagda där.

SHEDO har kritiserat Rättspsykiatrin bland annat för hur de använder tvångsmetoder, med tvångshandskar, tvångsinjektioner och bältesläggning. Rättspsykiatrin i Sundsvall  använder också metoderna Aktivt ointresse och Kärleksfull cynism, vilket SHEDO ifrågasätter. Rättspsykiatrin upplever att de med sina metoder har uppnått mycket bra resultat. Flera kvinnor upplever tvärtom att de möjligen slutar att skada sig så länge de är inlagda, främst för att undkomma bestraffning, men att de mår psykiskt sämre och att de återfaller i skadebeteende när de är kommer ut igen.

För ungefär ett år sen gjorde SVT flera inslag om kritiken mot Rättspsykiatrin i Sundsvall och behandlingen av unga självskadande kvinnor. Det handlade dels om vilka metoder som användes, dels om att kvinnorna satt på samma avdelning som dömda brottslingar, bland annat våldtäktsmän och mördare. Socialstyrelsen granskade efter detta avdelningen och riktade kritik mot den.

En av följderna blev att en särskild avdelning för kvinnor med den här problematiken skapades och att tvångshandskarna förbjöds. Nu är Rättspsykiatrin i Sundsvall åter aktuell. Representanter för rättspsyk anser att de har goda behandlingar, men att läget försämrades av de förändringar som gjordes. Sofia från SHEDO anser att vården som ges på rättspsyk är mycket dåligt för patienterna.

Sofia från SHEDO intervjuas i en uppföljningsintervju.

Vad som är givet är att att vård bara kan bli bättre om den är validerad och evidensbaserad. Det förutsätter att vårdgivarna dokumenterar och följer upp behandlingar som görs, inklusive tvångsmetoder. Det räcker inte med att vårdgivarna känner eller tror att vården de ger är bra. Om de tycker sig se goda resultat av tvångshandskar, aktivt ointresse och isolering borde de kunna visa det i behandlingsresultat. Kan de inte göra det borde de troligen omvärdera sina behandlingsmetoder.

Det här är särskilt angeläget då allt fler unga människor skadar sig och fler behandlas i slutenvården. Det visar en studie från KI, vilket går att läsa i Läkartidningen. SR har också intervjuat Karin Beckman, en av författarna till rapporten, och Gunilla Wagersten, från barnpsykiatrin i Göteborg, om unga kvinnor som skadar sig.

Förra veckan hölls konferensen HIV in Europe, som anordnades av en organisation med samma namn. Ämnet var Progress Towards Optimal Testing and Earlier Care. Här kan du se på föredragen från dagen. Tyvärr är det av filmerna och organisationens hemsida svårt att få överblick över vilka de är, vad de gör eller vad konferensen kom fram till.

SvD:s Inger Atterstam gick till hårt angrepp mot organisationen i en artikel strax innan konferensen. Enligt Atterstam var hela konferensen ett PR-jippo köpt av läkemedelsföretag, där Sveriges handelsminister, framstående forskare samt det svenska ordförandeskapet i EU har utnyttjats för att ge trovärdighet till en lobbyverksamhet.

Inger Atterstam har i flera tidigare artiklar varit misstänksam mot läkemedelsindustrins lobbyverksamhet, något vi har tagit upp i inlägget Gemensam cancerstrategi. Det verkar som att hon tycker att läkemedelsindustrin ska hålla sig borta från politiker, forskning och patientföreningar. Hon har dock en poäng i att vi alla ska kunna kräva öppenhet av samtliga inblandade.

Samverkan är bra. Det är givande om till exempel läkemedelsindustrin samarbetar med patientföreningar för att hitta vilka biverkningar som patienterna ser som mest allvarliga. Eller om läkemedelsföretag kan stötta konferenser och informationskampanjer för att samla och sprida kunskap. Det är också väldigt bra om fler med HIV/AIDS diagnostiseras tidigare eftersom de då blir mindre svårt sjuka, vilket är kostnadseffektivt för samhället.

Det är inte alls bra däremot om Cancerfondens insamlade pengar inte går till forskning. Eller om människor överdiagnostiseras eller lockas att äta läkemedel utan att det egentligen är nödvändigt, som DN:s Hanne Kjöller tagit upp i flera artiklar, till exempel här och här.

Att misstänkliggöra all inblandning från läkemedelsföretag och lobbyorganisation kommer däremot att leda till mindre öppenhet vilket gör det svårare att få förståelse för vad som ligger bakom beslut och händelser. Därför hoppas jag att HIV in Europe berättar mer om sin verksamhet, och i ännu högre grad än i dag redovisar på vilket sätt läkemedelsföretagen bidrar till deras verksamhet. Och jag hoppas att de lyckas med sitt mål – att hjälpa fler HIV-sjuka till en tidig diagnos. Och jag hoppas att kritiska journalister fortsätter granska läkemedelsföretag och politiker och varnar när det sker verkliga felaktigheter och missgrepp.

Konferensen och Inger Atterstams artiklar hittade jag genom Prärietankars inlägg Journalist karaktärsmördar AIDS-forskare.

Oktober är årets mest rosa månad. Den inleds idag med den Internationella bröstcancerdagen. Rosa produkter och band (som Rosa rattar) säljs till förmån för bröstcancerforskningen. Information om bröstcancer sprids i tidningar och annan media.

Cancerfonden, som driver Rosa bandet-kampanjen, satsar bland annat stort på att få kvinnor att undersöka sina bröst regelbundet. En ny tjänst de tagit fram i samarbete med Amelia och Kellogg’s erbjuder kvinnor en SMS-påminnelse om bröstundersökning en gång i månaden.

De flesta kvinnor i Sverige har troligen sett självundersökningen som något som självklart ska göras, och antagligen har väl de flesta också någon gång haft dåligt samvete för att inte göra det eller göra det tillräckligt ofta. Idag utmanar DN idén med självundersökning. I artikeln ”Egen koll av brösten döms ut av forskare” skriver de att det inte finns något vetenskapligt belägg för att självundersökning av brösten leder till minskad dödlighet i bröstcancer. Forskaren Peter C Gøtzsche som är chefsöverläkare vid Rigshospitalet i Köpenham är upprörd över de svenska rekommendationerna. Enligt honom är det ”skadligt” med med uppmaningen att undersöka sig själv, det är ”skandal och chockerande att svenska kvinnor rekommenderas att göra något som är skadligt”.

Varför det skulle vara skadligt med självundersökning framgår inte, mer än att det kan oroa i onödan och att självundersökning kan leda till onödiga biopsier.

Något som är lite intressant i sammanhanget är att Gøtzsche tidigare har väckt stor uppmärksamhet genom  en metastudie kring mammografiundersökningar, där hans slutsats var att det inte är försvarbart att regelbundet kalla kvinnor på mammografi, bland annat på grund av risken för överdiagnosticering. Det här kan du läsa mer om i The New York Times och i The Lancet.

Cancerfondens forskningsnämnd ger i DN:s artikel den danska forskaren delvis rätt om självundersökningar. Nämndens ordförande Bengt Westermark tillstår att det inte finns någon evidens för att självundersökning bidrar till minskad dödlighet, och han håller med om att det är lite överdrivet att undersöka brösten en gång i månaden. Bengt Westermark ser självundersökningen främst som en inkörsport till mammografiundersökningar, som däremot är mycket viktiga för att upptäcka bröstcancer i tid.

Samtidigt finns det kvinnor som har upptäckt tumörer genom självundersökning, kvinnor som är för unga för att bli kallade till mammografiundersökningar eller som har haft tumörer som inte upptäckts av mammografin. Läs till exempel Pysans inlägg. Också Lisa skriver om att undersöka sig själv.

Har Gøtzsche en poäng? Är det skadligt och chockerande med rekommendationer att undersöka sina bröst själv? Är det ett bara sätt att skapa uppmärksamhet kring den årliga insamlingen för bröstcancerforskningen?

Eller är självundersökning en värdefull extra säkerhetsåtgärd för att tidigt upptäcka bröstcancer?

I DN finns också en uppföljande artikel och en plats att debattera frågan.

Brittiska forskare har gjort en stor tvärstudie på sammanlagt 50 000 patienter, vilket rapporteras i the Lancet. Deras slutsatser är att av 100 patienter har 20 stycken en depression, men bara hälften av dessa får diagnosen depression. Däremot får 15 andra patienter felaktigt diagnosen depression. Studien visar också diagnosen blir bättre när läkaren träffar patienten vid upprepade tillfällen än diagnosen sätts efter bara ett möte.

Resultatet är allvarliga, det är många patienter inte får den hjälp de behöver. Följderna kan bli mycket svåra för de som felaktigt diagnostiseras med psykisk sjukdom. Bara tidigare i somras avled en 27-årig kvinna som fick diagnosen panikångest vid sin vårdcentral i Göteborg när hon egentligen hade svår blodbrist. I Surahammar blev en kvinna 2006 diagnostiserad med depression och järnbrist, men hade egentligen en cancertumör i grovtarmen.

Det är också mycket allvarligt för de personer som lider av depression men inte får den hjälp de behöver. Socialstyrelsen kritiserade bland annat Västmanlands läns landsting för att två män som haft kontakt med psykiatrin tog sina liv. I de här fallen låg bristen hos psykiatrin snarare än hos primärvården, men visar riskerna med en bristfällig psykiatrisk vård.

Det som förhoppningsvis är positivt i Sverige är att nya riktlinjer är på väg från Socialstyrelsen som ska hjälpa läkare i primärvården att ställa mer korrekta diagnoser. Dessutom har svenska specialister inom allmänmedicin större kunskap om psykiska sjukdomar än många av deras kollegor i Europa. Allmänläkaren Settergren berättar i sin blogg att svenska allmänläkare har fem års specialistutbildning efter grundutbildning där psykiatri är obligatoriskt, vilket är relativt unikt för Sverige.

Så det som spelar roll för att patienterna ska få rätt hjälp är en god kunskap hos vårdpersonalen, kontinuitet i mötet med patienterna, rätt provtagning och att det finns en psykiatrisk vård som kan ta över vården av deprimerade patienter. Hur ser det ut i Sverige?

Artiklar som refererats: VLT 1, VLT 2, AB 1, AB 2, GP, DN, Dagens Medicin, the Lancet

I dagens ledare i DN skrivs att privatiseringen av sjukvården riskerar att urholka möjligheterna till forskning framöver, då privata vårdgivare inte behöver behålla sina journaler mer än 10 år, till skillnad från de offentligt drivna som ofta sparar dem mycket längre än så. Detta eftersom journalen är en offentlig handling och därmed faller under arkivlagen. Författarna framhåller ett bra exempel på hur arkiveringen har möjliggjort upprättelse genom en officiell ursäkt från statens sida för de personer som tvångssteriliserades under 1900-talet. Utan tvekan hade inte detta varit möjligt om journalerna inte funnits kvar.

Men att därifrån dra slutsatsen att hela den medicinska forskningen äventyras om vi inte sparar journaler i mer än 10 år känns minst sagt långsökt. Det presenteras inga siffror på hur mycket forskning som görs på journaler äldre än 10 år, men det kan väl i alla fall inte vara så stor andel av den totala forskningen?

Viktigare då är väl frågan om upprättelse för eventuella begångna felbehandlingar eller journaluppgifter som styrker skada vid försäkringsärenden. Detta framhåller också debattörerna. Någonting man inte ska ha för stor tilltro till är dock uppgifter om felbehandlingar. I dag är det fortfarande så att det är sjukvårdspersonalen själv som skriver journalen, utan att patienten har speciellt mycket att säga till om. Det som den som skriver journalen tycker är en adekvat behandling behöver ju inte alls upplevas som detta av en annan läkare eller sjuksköterska, eller hör och häpna, av patienten själv. Detta är just en av de frågor som brukar finnas med i de fina visioner som framtidens journalsystem – att patienterna själva får möjligheten att läsa och kommentera (men inte radera!) uppgifter i sin egen journal.

Spännande är det att följa debatten i kommentarerna och på bloggar. Grovt kan de delas upp i två läger, där det ena ser detta som ytterligare ett bevis på att det är dåligt med privatisering, eftersom det uppenbarligen finns en poäng i att spara journalinformation, och kör vidare på de politiska motsättningarna. Flera ”vanliga människor” verkar vara mer bekymrade över att deras journaler faktiskt är offentliga handlingar och att de kan komma att användas i forskningssyfte framöver. Utan att vi som individer har gett vårt samtycke. Att väga kollektivets och kommande generationers bästa (det är ju de som tjänar på forskningen) mot den enskilde individens bästa (integritet för mig här och nu) kommer alltid att vara en fråga som berör. Helt klart är dock att vi patienter måste få större rättigheter vad gäller vår egen journal.

Dagens bästa nyhet kommer från Sahlgrenska akademin. Doktoranden Gustaf Rydell har undersökt viruset som orsakar vinterkräksjukan, tittat på hur den binder vid sockerkedjor och kanske, kanske kommit ett steg närmare en medicin! (Kortversion, lite mer detaljerat finns hos Sahlgrenska) Som alltid när det är forskningsnyheter är det mycket om och kanske, helt säkert är att det är flera års forskning kvar till att resultatet kan användas i praktiken. 

Förhoppningsvis går det fortare än de tror, för uppenbarligen är vi aldrig säkra för viruset. För bara någon månad sen blev till exempel hela Ericsson-kontoret i Borås, med 200 anställda, sjuka i vinterkräksjuka. Natten mellan 29 och 30 april insjuknade samtliga, skriver IT 24. 

Vi får helt enkelt hoppas att Gustafs upptäckt håller hela vägen!

Vissa yrkesgruppen löper större risk att få cancer, berättar Eero Pukkala och hans forskargrupp vid Finlands Cancerregister. Han har undersökt 15 miljoner människors personuppgifter i Norden utifrån deras yrken, vilket du kan läsa om i DN idag. 

Farligast är tobak, alkohol och asbest, särskilt i kombination. Bland män är det främsta riskyrket servitörer, de löper störst risk för sju olika cancerformer: struphuvuds-, mun-, lever-, tung-, lung-, urinrörs-, och ändtarmscancer. 

Bland kvinnor är det tobaksarbetare och transportarbetare som löper störst risk för cancer. Det finns också andra samband, till exempel är bröstcancer vanligare bland kvinnor som har en lång utbildning, troligen för att de skaffar få barn och får dem sent i livet. 

Präster och lärare har lägre risk för att få cancer än andra, vilket kan bero på att bland annat alkohol inte är en naturlig del av deras arbetsliv. Undantaget är att lärare har högre risk för hudcancer, kanske för att de under det långa sommarlovet är mer ute i solen än andra yrkesgrupper, spekulerar svenska YLE. 

DN har en lista med yrken med störst risk att drabbas av cancer. Du kan också titta direkt på undersökningen hos Finlands Cancerregister.

Förra onsdagen träffade var jag i Kungsträdgården på Forskningens och hälsans dag. Dagen firas över hela världen och handlar om hur viktig forskningen är för vår hälsa. Karolinska Trial Alliance, som arrangerade dagen, berättade att Sverige tidigare har legat på topp med medicinsk forskning, men att vi nu halkar allt längre ner. Ett av problemen är att för få ställer upp som försökspersoner. Det saknas också många organdonatorer och blodgivare.  

Flera patientföreningar var på plats och många besökare passade på att testa sin hälsa. Man kunde mäta handstyrka hos Reumatikerförbundet och sin insulinnivå hos Diabetesförbundet. Det var tråkigt nog ganska glest med besökare när jag var där, men jag hoppas att det passerade många människor under dagen som tänkte lite extra på att ta hand om sin egen och andras hälsa. 

Och är du intresserad av att vara med i medicinska försök, registrera dig i organregistret eller bli blodgivare, följ länkarna!

Uppdatering: Om du bor i Uppsala, ge blod! Idag, tisdag, skriver UNT att blodbristen på Akademiska sjukhuset är akut. Det som framför allt saknas är blodgrupp B och 0. Flera operationer får ställas in, för första gången på flera år. Sjukhuset kommer att få blod från andra delar av Sverige, men det täcker troligen inte behovet.