Anna Berglund, Josephine Jansson och Hannafia Spånberg förlöstes med kejsarsnitt utan bedövning, vilket har uppmärksammats av bland annat SVT, Sydsvenskan och SvD. Kvinnorna beskriver smärtan, hur de kämpar emot, fäktar och skriker. Josephines berättar i intervjun att hon inte tänker skaffa några fler barn, aldrig någonsin mer. Som så många andra som har felbehandlats i vården säger hon också att hon inte vill att det ska hända någon annan. Ingen annan ska behöva utsättas för det hon var med om.

Gemensamt för de tre kvinnorna är att felbehandlingen inte följdes upp. Egentligen skulle sjukhusen ha gjort en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen. De bör också göra en intern genomgång för att se vad som gick fel och hur de kan undvika samma fel igen. Istället har de lagt händelsen åt sidan. Varken sjukhusen eller kvinnorna vet varför bedövningen inte tog eller vad som hade kunnat göras annorlunda.

Det finns ingen statistik över hur många kvinnor som är otillräckligt bedövade vid kejsarsnitt, eftersom det inte finns med i Socialstyrelsens statistik över förlossningar. Det finns inte heller någon sammanställning av eventuella Lex Maria- eller HSAN-anmälningar. Problemet kan helt enkelt vara förskräckande stort eller försvinnande litet. För de drabbade kvinnornas skull och för framtida förlossningar måste vården följa upp händelser som de här.

En blivande mamma har också rätt att få veta hur det ser ut på det sjukhus där hon ska föda. Om ett sjukhus gör ett misstag av den här omfattningen måste blivande mammor kunna få veta det och få veta vad som görs för att det ska undvikas i framtiden. Vi har rätt att kräva god vård.

För att kunna göra ett bra val måste man veta vad man väljer mellan, det är ju en självklarhet för de flesta. I Stockholm ingår förlossningsvården i vårdvalet och de blivande föräldrarna väljer gärna. En viktig pusselbit i valet är dock inte tillgängligt för föräldrarna, nämligen andelen förlossningar som slutar med akut kejsarsnitt. Andel akuta kejsarsnitt är en kvalitetsstämpel, förlossningsklinikerna bör sträva efter en så låg andel som möjligt. Siffrorna på det finns i det slutna MHV-registret.

I helgen skrev DN en stor artikel i pappersupplagan om just andelen akuta förlossningar. Danderyds sjukhus ligger på absolut topp, med 14 % akuta kejsarsnitt. Rikssnittet ligger på 8 %, de bästa sjukhusen har ungefär 5 % akuta kejsarsnitt.

Chefsbarnmorskan på Danderyds sjukhus, Nicola Silverstolpe, berättar att det höga antalet akuta kejsarsnitt delvis beror på att arbetsbelastningen är mycket hög. Och att arbetsbelastningen är så hög beror på att många blivande mammor väljer Danderyds sjukhus för sin förlossning, utan att förlossningskliniken expanderar. En av de faktorer som lockar med sjukhuset är att alla föderskor har eget rum med extrasäng för medföljande person. En annan är att sjukhuset erbjuder den välfungerande Danderyds-modellen, som bland annat innebär att varje blivande mamma har en barnmorska hos sig under hela förlossningen.

Problemet är att det höga trycket har gjort att

a) mammor som väljer Danderyd inte kan räkna med att få föda där när det väl är dags och

b) Danderyd är så överbelagt att de vanligtvis inte kan genomföra Danderydsmodellen. Istället möter de blivande mammorna stressad personal och onödigt ofta akuta kejsarsnitt.

Det här är inga nyheter för de inblandade, men troligtvis för de flesta föräldrar. Ett öppet Mödrahälsovårds-register skulle vara ett steg på vägen. Öppna siffror om antalet förlossningar/anställd skulle vara ytterligare ett.

Om de siffrorna blir tillgängliga lägger vi upp dem på OmVård.se, så att blivande föräldrar i alla fall får en chans att välja på riktigt.

Tack för alla svar! Nu har vi stängt enkäten, och kommer snart med resultatet från den!

Vi skriver just nu om förlossningar och vill veta mer om hur du upplevde din! Svara gärna på enkäten här nedan. Och om du vill lägga in den på din egen blogg eller länka till den finns kod och länk längst ner på sidan.

Om du vill ha enkäten på din egen blogg kan du lägga in den här koden (i HTML-läge):

<iframe height=”1289″ allowTransparency=”true” frameborder=”0″ scrolling=”no” style=”width:100%;border:none”  src=”http://omvard.wufoo.com/embed/m7×4a3/”><a href=”http://omvard.wufoo.com/forms/m7×4a3/” title=”Förlossningar” rel=”nofollow”>Svara på frågor om din förlossning!</a></iframe>

Du kan också länka direkt till enkäten:

http://omvard.wufoo.com/forms/farlossningar/

Den blogg som samlar in flest svarande kommer att vinna ett pris, så se till att de fyller i ditt bloggnamn i sista frågan.

Förlossningar är ett hett ämne på OmVård.se just nu, och idag kom vi in på förlossningsvård i världen. På eftermiddagen snubblade jag över att WebaidShop.se erbjuder möjligheten att sponsra förlossningar på Panzisjukhuset i Kongo. Därför började jag titta på hur det ser ut i världen och vad man kan göra från Sverige.

Sverige har bland den lägsta barnadödligheten i världen, tillsammans med Singapore, San Marino, Liechtenstein och Island. 3 av 1000 levande födda barn dör före fem års ålder i Sverige. I Sierra Leone dör 270 av 1000 barn före fem års ålder, alltså mer än ett av fyra barn. (Källa Globalis, 2006) Två tredjedelar av all barnadödlighet sker i 10 länder. (Källa Unicef)

Det är också farligt att vara gravid i många länder. Varje dag, varje minut dör en kvinna som är gravid eller när hon föder barn, skriver RFSU i samband med sin kampanj Mammakampen. Sierra Leone är också det farligaste landet för gravida, 2,1 % av graviditeter och förlossningar slutar med att modern dör. I Sverige är motsvarande siffra 0,03 promille. (Källa Globalis, 2005)

I Kongo-Kinshasa används grova våldtäkter som vapen mot civilbefolkningen. Över en miljon kvinnor har drabbats. Gynekologen Denis Mukwege som driver Panzisjukhuset i området fick årets Olof Palme-pris för sin kamp för att ta hand om de drabbade kvinnorna, skriver DN. Han talade också på årets Läkarstämma, vilket du kan läsa mer om i Dagens Medicin och i Läkartidningen.

Årets Right Livelihood-pris gick bland annat till gynekologen och obstretikern Catherine Hamlin, som i 50 år har arbetat med att gratis behandla kvinnor i Etiopien med obstretisk fistula, en förlossningsskada som kan drabba kvinnor vid långdragna och svåra förlossningar. Det som händer är att det blir ett hål mellan slida och urinrör eller ändtarm, vilket leder till inkontinens. Catherine har dels tagit fram operationsmetoder, dels startat sex regionala sjukhus och ett rehabiliteringscenter i Etiopien. Läs mer i DN och på stiftelsens hemsida.

Och vad kan man göra här i Sverige för att hjälpa gravida kvinnor och barn?

Genom WebaidShop.se kan du stödja Panzisjukhuset i Kongo-Kinshasa. Också Läkare utan gränser arbetar i Kongo-Kinshasa.

Diakonia samlar in pengar till engångsutrustning för förlossningar i Paraguay.

Du kan stödja Catherine Hamlins sjukhus via deras hemsida.

RFSU har sin Mammakampen, men det är svårt att utläsa vad som händer inom den idag eller om de fortfarande samlar in pengar till den.

På Amnestys hemsida kan du skriva på ett vädjande till Sierra Leones regering att förbättra säkerheten för mödrar och barn.

Sharon Camp på Guttmacher-institutet har räknat ut att antalet kvinnor som dör i barnsäng eller graviditet kan minska med 70 % med enkla medel. Det behövs förstås pengar för att rädda alla dessa liv, ungefär så mycket pengar som finansdistriktet på Manhattan lägger på bonusar nu i december i år. Läs mer på SR.

Kvinnor i Sverige är allt äldre när de skaffar barn, vilket medför en allt högre risk för att fostret har Downs syndrom. Trots det har antalet födda barn med Downs syndrom legat rätt konstant sedan 1978, ungefär 1 barn av 700-800 födslar, skriver Socialstyrelsen i rapporten Fosterskador och kromosomavvikelser 2008.

Ungefär två av tre landsting erbjuder KUB-test till gravida kvinnor, rapporterar SR P4 Radio Väst. KUB-testet är ett kombinationstest för att värdera risken att fostret har Downs syndrom. Enligt SBU är kombinationstestet den absolut bästa grunden för att bestämma om man ska gå vidare med utredning för Downs syndrom. Alternativet har ofta varit att främst utifrån kvinnans ålder erbjuda fostervattensprov eller prov på moderkakan. Båda proverna är riskfyllda, ett av hundra prover leder till missfall.

I Socialstyrelsens rapport visar det sig att andelen avbrutna graviditeter på grund av kromosomavvikelser är högre i de landsting som erbjuder KUB-test, men att andelen barn som föds med Downs syndrom är lika i alla landsting. De drar slutsatsen att en del av de graviditeter som avbröts troligen hade slutat i missfall annars.

Fosterdiagnostik är en svår fråga. Det måste vara upp till föräldrarna att välja att både genomgå fosterdiagnostiska tester och att besluta vad de vill göra med resultatet. Däremot är det värdefullt om alla landsting ändå erbjuder blivande mödrar KUB-test istället för att bara ge möjlighet till ett riskfyllt fostervattenprov.

Göran Hägglund säger i en intervju i Dagen att han vill ställa etiska krav på nya metoder i vården, apropå bland annat KUB-test. Det känns rimligt om man också tittar på följderna av att inte använda nya metoder i vården. Är det bra att neka KUB-test om det leder till att kvinnor med graviditeter med låg risk för kromosomavvikelser går igenom ett riskfyllt fostervattenprov? Är det bättre att leva i ovisshet om sitt barns kromosomavvikelse än att ha en möjlighet att förbereda sig mentalt på risker och problem?

Läs också en intressant artikel i Sydöstran om att Blekinge inte erbjuder KUB-test till gravida kvinnor.

Helena Eriksson är en av tre som har fått igenom ansökan om att få starta privat vårdmottagning i Uppsala län, skriver UNT. Hon är barnmorska, idag gruppchef på förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. I en artikel i UNT berättar hon om sina planer för sin mödravårdscentral , bland annat ska hon erbjuda spädbarnsmassage och vattengymnastik om efterfrågan finns. Hon ser fram emot möjligheten att prova de idéer och tankar det inte riktigt har funnits utrymme för tidigare i hennes karriär.

Det är roligt att läsa om Helena mitt i den pågående debatten om vinstuttag i vården. Så vitt man kan läsa sig till har hon en klar bild av sitt motiv – hon vill skapa en bra mödravårdscentral i Uppsala. Vilket hon bland annat vill göra genom att behålla en kontinuitet i vårdkedjen – hennes barnmorskor ska också jobba på förlossningsavdelningen på Akademiska, för att mödrarna ska träffa samma personal på båda ställena och för att personalen ska upprätthålla sin kompetens. Det kan helt enkelt bli ett spännande samarbete mellan privat och offentlig vård.

Dagens Medicin berättar också att sjuksköterskorna kan bli de stora vinnarna i vårdvalet i Västra Götalandsregionen. Eftersom antalet vårdcentraler ökar finns det också flera arbetsgivare att välja mellan för sjuksköterskorna, vilket ger effekt i form av högre löner och andra förmåner.

Debatten om  för- och nackdelar med vinster i vården rullar på, senast idag i en kolumn i DN av Göran Rosenberg. Robert Noord skriver ett intressant inlägg om kvalitet som den viktigaste drivkraften, vilket också Kent Persson tar upp.  Peter Andersson kommenterar också Rosenbergs kolumn.

På Karolinska sjukhuset har tre barn mycket för tidigt födda barn dött efter att ha smittats av en resistent bakterie skriver SvD idag. Även SVT visar ett inslag om händelsen och Socialstyrelsens hårda kritik mot sjukhuset.

Totalt smittades femton för tidigt födda barn. Socialstyrelsen har undersökt händelsen och visat på stora brister. Karolinska brast i journalföring och rutiner. De smittade barnen hölls inte isolerade, de hade inte särskild personal som vårdade bara dem. Provtagning av barnen kom igång sent, när barnen redan var på väg att flyttas till andra sjukhus. Universitetssjukhuset har tagit till sig av kritiken. De försvarar sig ändå med att under den aktuella perioden var 416 barn inlagda, och bara femton smittades.

Det är sant att femton barn av 416 är en rätt liten andel. Men på en avdelningen med så sköra patienter som neonatalavdelningen är det definitivt femton för många. Problemet är kanske att ha så många patienter på en sådan avdelning. Karolinska Universitetssjukhuset är Sveriges näst-största sjukhus, bara Sahlgrenska är större. Karolinska är också ett av de sjukhus där störst andel av patienterna drabbas av infektioner i samband med vård.

Världshälsoorganisationen har tittat på kopplingen mellan storlek på sjukhus, ekonomi och kvalitet. Deras slutsats är att det inte finns någon koppling mellan sjukhusen storlek, ekonomiska vinster och vårdens kvalitet. Slutsatserna kommer från en rapport skriven av European Observatory on Health Care System.

Patientsäkerhet är en oerhört viktig fråga för alla. Vården måste hela tiden sträva efter att försöka minimera infektioner, misstag och onödiga dödsfall. Därför måste organisationen också ifrågasätta sig själva. Ändrade rutiner är mycket viktigt, men ibland kan det behövas större, mer systematiska förändringar.

Patientsäkerhet är också skälet till att administrationen aldrig helt kan reduceras i vården.

Olika sjukhus har olika policy kring för tidigt födda barn. I Uppsala och Umeå räddas barn från vecka 22, medan på övriga universitetssjukhus gör de insatser vanligtvis först från vecka 23 eller 24, berättar Sveriges Radio idag.

I samband med rapporteringen hade SR en intressant debatt mellan Karin Strand Brodd, neonatalläkare vid akademiska sjukhuset i Uppsala, och Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor vid Stockholms Universitet.

Frågan de diskuterar är vem som ska få bestämma över att inte försöka rädda barnen, om det är läkarna eller föräldrarna. I Sverige har man inte rätt att kräva behandling, om läkarna anser att den är omotiverad, däremot att vägra behandling, understryker Torbjörn Tännsjö. Så vad händer om några föräldrar inte vill rädda sitt barn i vecka 22?

Karin Brodd Strands ståndpunkt verkar vara klar. Föräldrar i en sådan akutsituation har inte förmågan att fatta ett beslut, alltså måste läkarna gå in och fatta beslutet åt dem. Hon vill inte att de ska behöva ”leva med ett beslut” som de sedan kanske ångrar. Men hur är det att leva med en annans beslut? Om ditt barn överlever men med mycket svåra handikapp? Eller om ditt barn överlever några veckor under svår kamp, och sen dör? Är det då lättare att hantera att någon annan bestämde åt dig?

11.03 sänder P1 programmet Det svåra valet om extremt för tidigt födda barn. Det kan nog ge ännu fler tankeväckande vinklingar på den mycket svåra frågan.

Andra media som skriver om frågan är DN, SvD och UNT.

Barn kommer sällan när och på det sätt som det är planerat. Det kan bli som för min äldsta syster som gick över tiden med tretton långa dagar när hon väntade sitt första barn. Eller som för min bror vars bebis växer lite långsamt just nu, så mödravården håller stenkoll på utvecklingen och är beredda att sätta igång förlossningen om tillväxten skulle bli sämre, ungefär tre veckor före beräknad förlossning. Det är helt enkelt rätt svårt att ha kontroll över barnafödande.

SvD har undersökt förlossningsvården i Stockholm i två artiklar och sett att många kvinnor vill föda på Danderyd efter vårdvalsreformen. Danderyd kan inte ta emot alla kvinnorna, en del skickas till andra sjukhus i regionen när det är dags för förlossning. Att det är så här är stressande för de blivande mödrarna, vilket kan leda till komplikationer vid förlossningen, berättar Agneta Zellbi specialistsakkunnig för förlossningsvården inom landstinget i Stockholm.

I artikeln poängteras att den här situationen har uppstått efter Vårdvalsreformen, och flera bloggare tycker att det här är ett till bevis för att reformen leder till ofrihet. Jag ser att det är ett tecken på att föräldrarna inte får tillräcklig information för att fatta ett väl underbyggt beslut.

De blivande föräldrarna vet att Danderyds sjukhus kan erbjuda enkelrum – men att konsekvenserna blir att tiden på förlossning och BB förkortas och att det blir färre antal personal för varje kvinna är inte lika känt. Samtidigt har andra kliniker endast dubbelrum, men mer personal för varje kvinna och större möjligheter för föräldrarna att stanna kvar efter förlossningen.

Föräldrarna måste också få information att de senast graviditetsvecka 25 ska välja var de vill föda. En stor del av kvinnorna som ska få barn i juli och augusti har fortfarande inte valt – vilket också får konsekvenser på klinikernas planering och beredskap. Det här är mödravårdens uppgift, men någonstans på vägen går det snett.

Slutligen är förlossning något som är svårt att planera, precis som mina syskons, och det kan bli fullt på en klinik. De blivande föräldrarna måste få information om vad de gör om det blir fullt, vilken annan klinik som kan bli aktuell och hur de tar sig dit på bästa sätt.

För att fria val ska vara möjliga är det nödvändigt med god information som är saklig och ger en helhetsbild av situationen. För att de blivande föräldrarna är högst kompetenta att värdera information tvivlar jag inte på, så länge de får tillgång till den.