Idag är det Europeiska Antibiotikaresistensdagen. I samband med denna skriver Göran Hägglund i Sydsvenskan att ”Hotet från bakterier som utvecklat resistens mot antibiotika är i många avseenden jämförbart med klimathotet; det är en ödesfråga för mänskligheten – och det känner inga nationsgränser.”

Det är helt sant. Om inte antibiotikaanvändningen minskar kraftigt och om inte nya mediciner tas fram kommer möjligheterna för vård vi tar för given idag att bli omöjlig i framtiden. Det handlar bland annat om höftprotesoperationer och cancerbehandlingar. Risken vid förlossningar kommer att öka. Den förut så vanliga barnsängsfebern kommer återigen att bli ett hot.

Förutom att ta fram nya läkemedel måste också vårdhygienen förbättras. Det måste bli färre patienter som smittas i vården. Vården måste också ha möjligheter att ta hand om patienter med resistenta bakterier i den takt som detta blir vanligare.

Sverige ligger bra till, både vad gäller användningen av antibiotika och förekomst av resistenta bakterier. Som Göran Hägglund skriver jobbar vi hårt för att vara en förebild i området.

Trots det används fortfarande antibiotika i Sverige som produceras i fabriker i Indien med stora och farliga utsläpp. Koncentrationen av antibiotikarester i vattendragen nedanför fabrikerna är extremt högt. Förutom att det förorenade vattnet skadar lokalbefolkningen är det också en perfekt grogrund för bakterier att utveckla resistens mot all antibiotika.

Överanvändningen av antibiotika är också stor i Indien. Det finns småskaliga projekt för att minska antibiotikaanvändningen, vilket bland annat Vårdfokus skrivit om. För att arbetet ska bli riktigt effektivt måste det indiska hälsoministeriet och det internationella samfunden göra mer.

Även i USA finns en överanvändning av antibiotika. DN skriver om en studie som genomfördes mellan 2006 och 2008 visar att barnläkare skriver ut 10 miljoner fler doser av antibiotika än nödvändigt. De har bland annat förskrivit antibiotika mot både astma och influensor, vilket är helt verkningslöst.

Förutom att hålla på vår antibiotika och uppmuntra andra att göra det samma måste vi verka för bättre tillverkning av antibiotika. Sverige kan inte sätta begränsningar på tillverkningen av de läkemedel vi importerar. Därför måste vi arbeta ännu hårdare för att EU bestämmer sig för att ställa krav på tillverkarna och de indiska myndigheterna.

Läs mer i Läkartidningen 1, 2, Bloomberg och hos Strama

Homeopati har varit ett ovanligt aktuellt ämne i sommar. Diskussionen handlar bland annat om att Socialdepartementet ska utreda altenativa läkemetoder för att se om de ska integreras i hälso- och sjukvården.

Den jämtländska Länstidningen intervjuade i samband med detta den klassiska homeopaten Ann-Chatrine Strömlund, en intervju som säger mycket om homeopatins trovärdighet. Hon vill helst inte att det blir för mycket diskussion om homeopatin, eftersom risken är att de inte får hålla på alls. ”– Jag tror det blir svårt att få fram en forskning som gör oss rumsrena. Men i dag går vi under kvacksalverilagen vilket inte heller är så kul.” säger hon bland annat. En tröst för henne är dock att de läkemedel hon förskriver inte ger några biverkningar.

Det jämtländska landstingsrådet Robert Uitto vill däremot gå vidare med homeopatifrågan berättar Länstidningen, med en legitimation för homeopater och en utbildning fastställd av staten. Som ofta annars tas övriga Europa upp som ett exempel på att Sverige ligger i bakvattnet vad det gäller homeopati och annan alternativa medicin.

Synen på homeopati skiljer sig mycket åt i Europa, från den tyska inställningen där homeopati säljs bredvid riktiga läkemedel i apoteken, till Frankrike där homeopatiska läkemedel enbart får skrivas ut av läkare och slutligen Storbritannien där man slutade finansiera homeopati förra året, eftersom inget tyder på att det faktiskt är verksamt, skriver SvD.

Flera grupper lobbar för att homeopatika bör integreras i EU:s hälsopolitik. ”– Det är dags att se till att EU:s hälsopolitik reflekterar kraven och behoven från över 100 miljoner homeopatipatienter runtom i Europa”, sa Europaparlamentarikern Marian Harkin på EU-dagen för homeopati i år.

Det är orimligt att homeopati skulle jämställas med läkemedel på apotek och i sjukvården utan att ha de krav på sig som läkemedel har idag. Att många vill ha homeopatika betyder inte att det fungerar. Stora studier som kan bevisa effekt av homeopatika verkar inte finnas. Att de saknar biverkningar smäller inte särskilt högt. Det gör inte kranvatten heller (om man räknar bort Östersund i vintras).

Om patientrörligheten i Europa ska fungera måste patienter få tillgång till mer information om risker med vården. Idag är det omöjligt i nästan hela EU att ta reda på nivån av vårdrelaterade infektioner eller förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier.

Förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier mycket hög i delar av Europa, vilket Anne Brynolf skriver om i DN i dag. I Spanien är till exempel MRSA långt vanligare än i Sverige. I Grekland förekommer det bakterier som är helt resistenta mot all antibiotika.

Ingen vill drabbas av infektioner till följd av sin vård, allra minst av antibiotika-resistenta bakterier. Förhoppningsvis skulle fler välja bort sjukhus som de visste hade dåliga resultat. Särskilt om man också får veta att 25000 personer dör i Europa varje år till följd av resistenta bakterier.

Storbritannien redovisar antal fall av MRSA på sjukhusen på den nationella jämförelsetjänsten NHS Choices. Det uppdateras kontinuerligt, där du kan se hur det har sett ut de senaste 12 veckorna, och om sjukhuset ligger över eller under medel. Tyvärr är Storbritannien relativt drabbat av antibiotikaresistens, så jämfört med till exempel Sverige är läget sämre.

I Sverige görs mätningar av vårdrelaterade infektioner två gånger om året. Det går att hitta statistisk över samtliga infektioner för alla sjukhus i landet, bland annat här på OmVård. Om du är nyfiken på olika antibiotikaresistenta bakterier får du däremot gå till Smittskyddsinstitutet. Där finns statistik över antal drabbade fördelat på typ av bakterie och landsting, dock ingenting om var de drabbade har smittats.

Danmark redovisar infektion efter operation, men precis som Sverige berättar de inte vilken typ av infektion det handlar om. För de flesta länder går det inte att hitta någon information alls.

Norge, Sverige och Holland är fortfarande relativt förskonade från resistenta bakterier. I Sverige finns STRAMA-grupperna som arbetar för att hindra spridning av bakterierna. Holland har mycket strikta regler kring behandling av drabbade, allt för att förhindra spridning.

Mätningar av vårdrelaterade infektioner och antibiotikaresistens måste börja göras i hela EU, på samma sätt över hela regionen. Resultatet måste också finnas tillgängligt för allmänheten, på ett sätt som går att förstå. Det ska gå att se bästa och sämsta sjukhus, och hitta varningar om något sjukhus utmärker sig extra.

Jämförelsesajterna för vård i Europa ligger fortfarande efter andra typer av jämförelsesajter. Det är lättare att jämföra kameror eller hotell än att få reda på något om vårdens kvalitet eller hur bemötandet är på olika sjukhus och vårdcentraler.

Det visar Health Consumer Powerhouse i en ny studie om vårdinformation och vårdjämförelser i Europa. De tjänster som finns idag brister alla på något sätt i innehåll eller användarvänlighet. Fortfarande är det bäst att fråga sin läkare för att få reda på något om vården, berättade Johan Hjertqvist, vd för HCP.

Han presenterade studien igår på OmVårds seminarium Patient Choice and Comparisons. På seminariet deltog representanter från vårdjämförelsetjänster i de nordiska länderna, Storbritannien och Sverige. Vi diskuterade hur sajterna ska kunna utvecklas och vad som är målet med dem.

De tjänster som finns idag har alla någon stark sida. Weisse list i Tyskland visar behandlingskvaliteten på ett bra sätt. Holländska Independer visar upp patientnöjdheten, brittiska NHS Choices har patientkommentarer och danska Sundhedskvalitet är toppen på att visa väntetider.

Sverige har däremot halkat efter de övriga länderna, trots att vi för det mesta tycker att vi är en stark IT-nation. Ett skäl är troligen att vår hälso- och sjukvård är differentierad. Till skillnad från hos de andra är besluten spridda på 21 större och mindre landsting och regioner. Det finns ingen sammanhållande kraft som kan fatta ett beslut om vad som ska finnas.

Avsaknaden av handlingskraft i de offentliga organisationerna är skälet till att vi drog igång OmVård.se. Det behövdes en plats att jämföra hela Sveriges vård, men det låg mycket långt bort. Nu, efter ett drygt år med OmVård, har nationella 1177 börjat sätta fart med information och jämförelser på sin sajt.

Nu behöver någon plocka upp initiativet i EU. Möjligheterna att söka vård i andra länder i EU blir större. Samtidigt ökar naturligtvis behovet att kunna jämföra både utbud och kvalitet på olika sjukhus.

Förhoppningsvis blir seminariet ytterligare ett steg mot samarbete och nätverkande inom vårdjämförelser. Vi kan alla lära av varandra, och pusha varandra att ta ett steg till.

Christina Hedlund i Skåne skadades så allvarligt att hon vid en bröstoperation i Polen att hon troligen aldrig kommer att vakna igen. Hennes blivande man, Benny Håkanson, har gått ut med hennes berättelse i Sydsvenskan och Uppdrag granskning för att andra inte ska drabbas av samma sak.

Det som troligen hände var att Christina fick för mycket narkos vid operationen så att hennes hjärna skadades. Som det låter i artikeln har Benny inte fått några svar vare sig från kliniken eller den svenska kontaktmannen. Han vet inte vad som hände eller om kliniken kommer att förändra sitt sätt att arbeta.

Han berättar att han idag ångrar de beslut de tog. Han önskade att han hade tagit reda på mer om kliniken innan. Men det är inte helt säkert att det hade gått att få fram så mycket. I Sverige går det, efter lite ansträngning, att ta reda på om till exempel läkare har fått anmälningar eller blivit varnade. Det går också att ta reda på om många patienter fått ersättning för att det blivit skadade i vården från Landstingens försäkringsbolag. För en del operationer och åtgärder finns det kvalitetsregister där man kan jämföra resultat.

Jag känner inte till hur det ser ut i Polen. Det kanske går att anmäla felbehandlingar och hitta information om tidigare misstag i kliniker. Men det är viktigt att ta reda på för den som funderar på vård där. För Benny och Christina är det tragiskt för sent, men för alla andra som funderar på att göra samma sak finns fortfarande möjligheten.

Samma sak gäller naturligtvis vid operationer i Sverige också. Ta chansen att läsa på om sjukhuset eller kliniken innan. På OmVård.se finns en del information, annat kan du ta reda på via HSAN och Socialstyrelsen som granskar fel och brister i vården samt LÖF som ersätter patienter som skadats i vården. Gör det, och ta ställning till vilka risker du är beredd att ta.

Storbritannien har på många punkter en annorlunda vårdstruktur än Sverige, men delar idén med en stark offentlig finansiering. De har också en mångårig tradition av att vård ska vara gratis, lika för alla och med samma tillgänglighet för alla. Liksom Sverige har Storbritannien kämpat med långa vårdköer, och har genom åren provat olika grepp för att korta köerna, från att pumpa in mer pengar i vården till att erbjuda patienter valfrihet och släppa in fler privata aktörer.

Patienter i Storbritannien har idag rätt att få vård inom 18 veckor från de har fått remiss. I Sverige gäller behandling inom 90 dagar från remiss, vilket motsvarar nästan 13 veckor. Nu vill hälsoministern och den övriga labour-regeringen ge patienterna rätt att gå till en privat vårdgivare eller valfri annan NHS-klinik om det ursprungliga sjukhuset inte kan ge behandling inom rätt tid skriver BBC idag. NHS (National Health Service) är den offentligt finansierade vården i Storbritannien.

Förslaget påminner en del om alliansens förslag i Sverige, men i Storbritannien kommer protesterna från konservativt håll. De konservativas skugg-hälsominister tycker att förslaget är det senaste i en serie av ofinansierbara förslag som har mer med valrörelsen att göra än att förbättra NHS. De vill helst riva upp väntetidsmålen istället för att satsa ännu mer på dem.

Samtidigt med det här förslaget la hälsoministern ut en rad förslag på remiss hos allmänheten. De ska få berätta om de vill få laglig rätt att:

• Välja att dö i hemmet
• Få tillgång till NHS-tandläkare
• Ha en personlig hälsobudget
• Välja en allmänläkarmottagning med utökade öppettider på kvällar och helger
• Få diagnostiska test vid misstänkt cancer inom en vecka

Det blir intressant att följa det brittiska förslaget, om det går igenom och vad det i så fall kommer att innebära.

Det är inte bara i Sverige det är svårt för patienter att välja. I Storbritannien har man statsat hårt på att möjliggöra patienters val av vårdgivare, något man hoppas ska höja kvaliteten på sjukvården generellt. Vi har i månadens tema här på OmVård.se skrivit om en del av det system som finns till för att möjliggöra ett patientval i Storbritanninen. En färsk undersökning visar dock att det är få som faktiskt utnyttjar sin valmöjlighet att välja sjukhus. Om detta beror på att man som patient inte vill välja, eller inte vet att man har rätt att välja, eller hur man väljer ger undersökningen inte svar på. Däremot visar det sig att de viktigaste anledningarna till att man väljer ett visst sjukhus för sin behandling är egna tidigare erfarenheter samt rekommendation från sin husläkare.

Att jämföra olika dimensioner av vårdkvalitet ligger fortfarande ganska långt bort för de allra flesta, trots att det engelska sjukvårdssystemet NHS har lagt ner mycket arbete på att möjliggöra jämförelser för patienter. Utredningen är en del av en större studie som kommer att presenteras under våren som också kommer att innefatta vård vid vårdcentraler. Vi ser med spänning fram emot resultatet.

Nu kan du titta på Dagens medicins privatvårdsdagar på SVT24. Dagen behandlade vårdvalet ur många olika aspekter, vilket gör det intressant för alla som är nyfikna på privat vård och vårdval.

Klippen är ganska långa, men sevärda.

Klipp 1 – Dagens medicins nya chefredaktör Mikael Nestius hälsar välkomna

Regeringens utredare Toivo Heinsoo som berättar om slutbetänkandet i vårdvalsutredningen.

Klipp 2 - Fyra landstings berättar om sina erfarenhet av att införa vårdval

Filippa Reinfeldt – Stockholms läns landsting

Mats Eriksson – Landstinget Halland

Jonas Andersson – Västra Götalandsregionen

Ingrid Lennerwald – Region Skåne

Klipp 3 - Lagen om valfrihetssytem – Magnus Ehn, konkurrensverket

Strategier för en långsiktig hållbar utveckling av vårdvalssystem – Dag Fagerholm och Roine Gillingsjö, Öhrling PricewaterhouseCoopers

Klipp 4 – En kavalkad av talare om kvalitetsredovisning, verksamhetsperspektiv och hur man kan bedriva vård utan vinstintresse. Klippet inleds med Johan Calltorp, ordförande i vård medicinska råd som berättar om internationella erfarenheter av kvalitetsredovisning.

Övriga talare: Bo Nyström, Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, Björn Zackrisson, Praktikertjänst, Leif Karnström, Stockholms läns landsting, Elisabeth Wennlund, Stockholms sjukhem.

Tyvärr finns inte hela eftermiddagen på SVT24, bland annat filmades inte politikerdebatten som avrundade privatvårdsdagen. Den som vill veta mer om partiernas syn på vården och vad de vill göra efter nästa val får än så länge vända sig till respektive parti.

Det brittiska sjukvårdssystemet, NHS, ligger ständigt i framkanten vad gäller att redovisa information om sina vårdenheter. Utöver att man driver sidan NHS Choices där patienter kan ta del av en mängd olika mått för att skaffa sig en bild av kvaliteten på enskilda vårdenheter, och att kunna jämföra dessa mot varandra, har två förslag på senaste tiden väckt viss uppmärksamhet. I augusti rapporterades det att Department of Health planerar att utöka patienters möjligheter att kommentera och dela med sig av sina erfarenheter inte bara om sjukhus, utan även om allmänläkarpraktiker (motsvarande svenska vårdcentraler). Förslaget har väckt uppmärksamhet då många allmänläkarpraktiker har få anställda doktorer, och att man menar att det är stor risk att enskilda doktorer kommer att kunna identifieras via patienternas feedback, vilket det brittiska läkarfacket British Medical Association inte tycker är en bra idé. Tjänsten ska lanseras i oktober.

Nu kommer nästa förslag kring information för jämförelser för patienter. Hälsominister Andy Burnham vill att läkare och övrig personal inom sjukvården ska få säga sitt om sin arbetsgivare och att detta data ska publiceras. Han menar att det behövs ett större fokus på medarbetartillfredsställelse, och att detta ska analyseras tillsammans med patienttillfredsställelsen för samma vårdenheter. Chefsekonomen vid King’s Fund, en organisation som arbetar med förbättringar av det brittiska sjukvårdssystemet, John Appleby, svarade ministern att han helst av allt skulle vilja se hur villiga anställda på sjukhus och vårdcentraler skulle vara att själva vårdas på den enhet där de arbetar. Snacka om dynamit.

Samtidigt berättade minister Burnham att man planerar att låta brittiska patienter fritt välja allmänläkare i hela landet. Vårdval är alltså långt ifrån enbart en svensk företeelse. Återstår att se vilket land som hittar den bästa modellen.

En priolista är på gång i Norge, skriver Dagens Medicin. Den handlar om vilka som ska få vård när/om influensaepidemin slår till med full kraft. Troligen kommer till exempel personer med lättare besvär inte få besöka vårdcentral. Det blir spännande att se hur den är utformad.