I Stockholms läns landsting måste vårdcentraler hänvisa alla som misstänker bröstcancer till två privata vårdbolag, Aleris och Medicinsk Röntgen AB, för mammografi och utredning. Redan när det beslutet fattades var patientföreningarna oroliga för effekterna på kvaliteten, berättade TV4. Nu visar ett uppföljande reportage i TV4 sig att de troligen hade rätt i sina farhågor. Det ena företaget har tolkat röntgenbilderna fel i upp till en tredjedel av fallen. Flera kvinnor har till exempel haft fler tumörer än de vårdföretaget har hittat.

Att lägga ut specifika undersökningar på specialiserade enheter behöver självklart inte vara dåligt. Om de har en expertis inom området och kan erbjuda undersökningar snabbt och enkelt kan det till och med vara bra. För att det ska fungera måste det finnas krav på kvaliteten, en kontroll av resultaten, en återkoppling till dem och en plan för vad som ska hända om de inte levererar det de ska. I det här fallet verkar det ha brustit på de flesta punkter.

Som det lät i reportaget har personalen på de sjukhus som behandlar de cancersjuka kvinnorna uppmärksammat problemen internt. Även om Karolinska har uppmärksammat 80 felaktiga undersökningar verkar inte klagomålen ha nått fram till Aleris. Och Aleris verkar heller inte ha någon uppföljning på hur det gått för de som undersöks, om deras resultat stämmer med vad som kommer fram senare. Vilket begränsar all vidareutveckling, förbättring och förändring.

Nu har landstinget tillsatt en medicinsk revision som ska kontrollera läget. Det är självklart bra nu, men det borde gå att göra kontinuerligt. De borde ha uppsatta kvalitetsmål, till exempel att de tumörfynd som görs i företagens undersökningar ska vara korrekta i en hög andel av fallen. Med en plan kring vad som ska hända om de upphandlade företagen inte håller måttet. Det är livsviktigt att det här fungerar.

UNT har också skrivit om händelserna.

Hos Medicinsk Ordbok kan du läsa ett utdrag av boken Google-koden av Andreas Ekström. Boken kommer ut i dagarna handlar om hur Google arbetar med vårdprojekt och medicinvisioner. Googles projekt är oerhört spännande, bland annat hur de genom människors sökningar kan följa pandemier. Jag ser fram emot att läsa den!

För några år sen köpte Google upp det svenska projektet Gapminder, som utvecklats av Hans Rosling tillsammans med hans son Ola och sonhustru Anna. Om ni har missat Hans Rosling och Gapminder rekommenderar jag er att genast titta på någon av hans presentationer. Ola och Anna följde med Gapminder till Kalifornien och har sedan dess jobbat med att vidareutveckla projektet inom Google. Så här ser det ut idag.

Igår kom cancerfondens årliga rapport. De berättade bland annat att trots att cancer framför allt är en sjukdom som drabbar äldre är både forskning och behandling av gruppen långt sämre än för yngre ålderskategorier. Dessutom tar de upp riskerna med att Sverige halkar efter inom den kliniska forskning, trots att vi tidigare har legat i framkant i området. Den är läsvärd, och du hittar den här.

Rapporten pekar också på att vilken vård du får är olika beroende på var i landet du bor. Som i så många andra vårdområden följs inte de nationella riktlinjerna likadant överallt, beroende på ekonomi och kompetens i de olika landstingen. Det kommunala självstyret är oerhört omhuldat i Sverige, men när ska patienter få möjlighet att söka vård på platser som faktiskt är specialiserade på din sjukdom, även om det är i en annan del av landet?

Cancerfonden tar också upp i en debattartikel i SvD att högutbildade får vård snabbare vid lungcancer.

Du kan också läsa om rapporten i DN.

”Våga prata bajs med din läkare”, ”Ta din kropp på allvar”, ”Ta eget ansvar för din hälsa” och ”Stötta anhöriga till cancersjuka”. Det var några av uppmaningarna från debattörer under Världscancerdagen på Berns igår.

Världscancerdagen på Berns anordnades av Nätverket mot cancer. De arbetar för att förebygga cancer, få bort orättvisor i cancervården och införa en patienträttighetslag. Frågorna diskuterades i föredrag och två paneldebatter.

Tobak och kost/motion står bakom en tredjedel vardera av alla cancerfall i Sverige, berättade Mef Nilbert som är överläkare i onkologi vid Skånes universitetssjukhus. Det är alltså faktorer som vi själva kan påverka. Det är också större chans att överleva cancer än rökning. Hälften av alla rökare kommer att dö i förtid av rökrelaterade sjukdomar, medan färre cancerdrabbade dör av sin cancer.

Hur cancer ska förebyggas diskuterades i en debatt med kända debattörer. Amelia Adamo ställdes till försvar för media som inte informerar tillräckligt om hur cancer kan förebyggas. Men som Amelia påpekade, det är ingen brist på information i samhället. De tidningar som hon är ansvarig för pumpar ut information om hälsa, motion och att ta hand om sig själv. Problemet är att de som inte är intresserade tar inte till sig information.

Hon fick medhåll från Ola Kallemur, som är presschef på SEB. Han berättade hur viktigt det är att lyssna på sin kropp. I fyra år gick han runt med en fruktansvärd huvudvärk innan han kollade upp det. Det visades sig vara tumörer i hjärnan som hade hunnit växa sig till elakartade.

En eventuell patienträttighetslag diskuterades i en paneldebatt med politiker och representanter för vården.

Ylva Johansson berättade att Socialdemokraterna inte nödvändigt är för en patienträttighetslag. De är mot en rättighetslag som innebär att man har rätt till en låg grundnivå och får finansiera resten själv.

Alliansen var för en rättighetslag. Vad en ska innehålla framgick inte helt tydligt, men sådant som att alla patienter ska ha en kontaktperson och en vårdplan togs upp. Framför allt ska patienten inte av kostnadsskäl undandras effektiv behandling.

Det blir allt tydligare att valrörelsen håller på att ta fart. Patienträttigheter kommer helt klart att bli en av de heta frågorna. Varför den är ett hot och vad alternativet är blir intressant att höra mer om.

De senaste veckorna har jag tänkt rätt mycket på ett brev som har kommit till bloggaren Vimmelmamman, som bland annat bloggar om sitt liv med cancer i tjocktarmen.

Frågeställaren, Ella, är bekymrad över att så få av bloggens läsare själva har cancer. Hon känner sig i otryggt sällskap och efterfrågar ett forum med andra med cancer. Hon är rädd för att andra läsare är inne för att känna sig lyckligt lottade som inte är sjuka.

Jag har gått och funderat på Ellas kommentar ett tag nu. Jag följer Vimmelmamman och många andra som bloggar om sitt liv med sjukdomar av olika slag. Ibland läser jag bloggarna med stor sorg och oro när det är mörkt och svårt. Andra gånger får jag möjligheten att glädjas över positiva besked eller framsteg och framgångar hos de sjuka. En del har kommit förbi sin svåraste tid och fördjupar sig nu i att hjälpa andra med samma problem.

Gemensamt är att det är individer som berättar utifrån sina egna erfarenheter vad som är viktigt för dem. De sätter själva sin agenda, och de har en plats i omvärlden när det passar dem. Det handla inte om att placeras in i ett nyhetsflöde eller driva en fråga som är aktuell.

På OmVård.se vill vi arbeta för en vård med hög kvalitet, där du ska kunna hitta en vårdgivare som kan hjälpa dig på bästa sätt. Det är idag kvalitetsskillnader mellan vårdgivare. En del sjukhus arbetar hårt med kvalitetsförbättringar, andra verkar ha tappat bort sig i besparingar och vanor.

När vi skriver och funderar på sidan blir det ändå ur ett systemperspektiv. Vi arbetar inte inom vården, vi är inte patienter, förutom enstaka besök på vårdcentral. Vi kan följa och berätta om trender och vårdnyheter, prata med landsting och politiker. Det är lätt att förvirra sig in i diskussioner om ersättningsmodeller och prioriteringsförslag.

De här bloggarna sätter fokus på det som är viktigast – att det är individer som har sjukdomar, och att det är för dessa individers skull vården finns.

Några bloggar vi läser är George med Liemannen bakom axeln, Annas blogg om livet här och nu, Ratty’s blogg om livet och Pysans tankar: Metastasdödaren som alla bloggar om livet med cancer.

Tankestormar, Sofias tänkta tankar och RMW’s blogg har alla gått igenom svåra perioder med självskadebeteende, ätstörningar eller missbruk och hjälper nu andra i samma situation. Faster Ester är kontaktperson till Anna, som just nu går igenom psykiska problem.

Heja Abbe & brorsan är en fantastiskt fin blogg om Abbe som är född med hjärtfel och kromosomavvikelsen 22q11. Honungspojken har en mycket ovanlig medfödd hjärnskada. Smulgubben är CP-mammans nya blogg, och skrivs av en mamma till en CP-skadad flicka. En liten kille med stort hjärta handlar om Zebbe med Duchenne Muskeldystrofi.

Det finns många, många mer, så viktiga och läsvärda! Tipsa gärna om andra bra bloggar!

Precis när jag lagt upp det här snubblade jag över Annas anatomi, där Anna bloggar om sin son Gustav som har lymfom. Gustav har också en egen blogg. Läs båda!

Lotta Gray och Ulla Eliason, båda med spridd tarmcancer, skrev igår en debattartikel i Aftonbladet där de beskrev tillvaron för en cancerpatient. Köande och väntande inför provsvar, på kallelser och behandlingar hör till vardagen och leder till oro och ångest. Lotta och Ulla skriver om att patienterna måste ställa krav på sitt sjukhus och våga fråga om väntetider och behandling och ifrågasätta de svar de får. Som de skriver behövs det att någon kräver förändring för att något ska hända.

Det som också behövs är att ledningarna på sjukhusen ser möjligheter till förändring och genomför dem. En förutsättning för förbättringar är att problem synliggörs. Problemen kan handla om att remisser som kommer in inte är fullständiga utan studsar fram och tillbaka genom systemet eller att provsvar inte plockas upp snabbt nog. Det kan också handla om hur man jobbar med tidbokning på klinikerna. Det som är allra viktigast att titta på är hur olika yrkesgrupper förhåller sig till varandra och hur de kan stödja varandra i stället för att bara fokusera på sin lilla del av arbetet.

På Universitetssjukhuset i Lund har de använt organisationsmodellen Lean för att få ner de långa ledtiderna bland annat i utredningen av livmoderhalscancer. Det tog tidigare fyra veckor, där endast några få timmar var verkligt värdeskapande. Genom att leta efter och åtgärda orsakerna till bortkastad tid kunde Universitetssjukhuset i Lund få ner totaltiden för utredningen till nio dagar. Lean bygger på att undvika slöseri, i det här fallet främst med tid, och att utgå från patientens behov.

Också S:t Görans sjukhus och Södersjukhuset har arbetat framgångsrikt med Lean för att förbättra för sina patienter. Förändringarna är ofta välkomna, både för patienterna och personalen. Det är inte rimligt för cancerpatienter, eller för den delen för andra patientgrupper, att behöva stå ut med långa, onödiga väntetider. Fler sjukhus borde ta efter de goda exemplen.

Lotta och Ulla tar också upp oron för att den vård de får inte är den bästa för dem, att de inte får de behandlingar de skulle kunna få. De berättar att de självklart vill få vård på kliniker med stor erfarenhet av just deras typ av sjukdom. Idag har du som patient rätt att söka vård på andra platser än det sjukhus du remitteras till om de inte kan uppfylla vårdgarantin. Kanske är det också dags att lägga till rättigheter att söka vård på andra sjukhus, också i andra landsting, om du känner till att de är bättre på att utföra den behandling du ska få.

Läs mer om Lean på Skånes universitetssjukhuset i Lund:s hemsida, här finns särskilt om livmoderhalscancer, och i Läkartidningen 1 och 2. Och besök Lotta Grays mycket läsvärda blogg.

Oktober är årets mest rosa månad. Den inleds idag med den Internationella bröstcancerdagen. Rosa produkter och band (som Rosa rattar) säljs till förmån för bröstcancerforskningen. Information om bröstcancer sprids i tidningar och annan media.

Cancerfonden, som driver Rosa bandet-kampanjen, satsar bland annat stort på att få kvinnor att undersöka sina bröst regelbundet. En ny tjänst de tagit fram i samarbete med Amelia och Kellogg’s erbjuder kvinnor en SMS-påminnelse om bröstundersökning en gång i månaden.

De flesta kvinnor i Sverige har troligen sett självundersökningen som något som självklart ska göras, och antagligen har väl de flesta också någon gång haft dåligt samvete för att inte göra det eller göra det tillräckligt ofta. Idag utmanar DN idén med självundersökning. I artikeln ”Egen koll av brösten döms ut av forskare” skriver de att det inte finns något vetenskapligt belägg för att självundersökning av brösten leder till minskad dödlighet i bröstcancer. Forskaren Peter C Gøtzsche som är chefsöverläkare vid Rigshospitalet i Köpenham är upprörd över de svenska rekommendationerna. Enligt honom är det ”skadligt” med med uppmaningen att undersöka sig själv, det är ”skandal och chockerande att svenska kvinnor rekommenderas att göra något som är skadligt”.

Varför det skulle vara skadligt med självundersökning framgår inte, mer än att det kan oroa i onödan och att självundersökning kan leda till onödiga biopsier.

Något som är lite intressant i sammanhanget är att Gøtzsche tidigare har väckt stor uppmärksamhet genom  en metastudie kring mammografiundersökningar, där hans slutsats var att det inte är försvarbart att regelbundet kalla kvinnor på mammografi, bland annat på grund av risken för överdiagnosticering. Det här kan du läsa mer om i The New York Times och i The Lancet.

Cancerfondens forskningsnämnd ger i DN:s artikel den danska forskaren delvis rätt om självundersökningar. Nämndens ordförande Bengt Westermark tillstår att det inte finns någon evidens för att självundersökning bidrar till minskad dödlighet, och han håller med om att det är lite överdrivet att undersöka brösten en gång i månaden. Bengt Westermark ser självundersökningen främst som en inkörsport till mammografiundersökningar, som däremot är mycket viktiga för att upptäcka bröstcancer i tid.

Samtidigt finns det kvinnor som har upptäckt tumörer genom självundersökning, kvinnor som är för unga för att bli kallade till mammografiundersökningar eller som har haft tumörer som inte upptäckts av mammografin. Läs till exempel Pysans inlägg. Också Lisa skriver om att undersöka sig själv.

Har Gøtzsche en poäng? Är det skadligt och chockerande med rekommendationer att undersöka sina bröst själv? Är det ett bara sätt att skapa uppmärksamhet kring den årliga insamlingen för bröstcancerforskningen?

Eller är självundersökning en värdefull extra säkerhetsåtgärd för att tidigt upptäcka bröstcancer?

I DN finns också en uppföljande artikel och en plats att debattera frågan.

Sverige är duktiga på att ta hand om barncancer. Dessutom ser vården för barn med cancer lika ut över hela landet. Det spelar ingen roll om du bor i Östersund eller i Växjö, vården ser i stort sett likadan ut överallt, berättade Sveriges Radio i slutet av sommaren. Ett verktyg som barncancervården har är ett gemensamt nationellt kvalitetsregister, där diagnos, behandling och resultat redovisas i detalj. Genom detta register har läkarna möjlighet att välja ut den bästa behandlingen för alla sjuka barn.

Cancervården för vuxna ser däremot mycket olika ut i landet. Tidigare i somras visade en studie i Skåne att det finns stora skillnader i överlevnad beroende på var i länet du bor. Göran Hägglund har lagt fram ett förslag för att höja kvaliteten och utjämna skillnaderna. 227 miljoner ska under de närmaste åren satsas på att genomföra en nationell cancerstrategi, med mer central styrning som ska utgå från några regionala cancercentra, skriver SvD.

Förslaget har fått mothugg från flera håll, framför allt för att det påminner starkt om förslag som Cancerfonden har drivit under många år. SvD:s Inger Atterstam ställer sig frågan om inte Göran Hägglund har gett efter för ett omfattande lobby-arbete, som läkemedelsföretagen ligger bakom. Borde man inte snarare satsa på hjärtsjukdomar, undrar Inger.

Det finns definitivt sjukdomar som har mer skickliga lobbyister och lyckade kampanjer bakom sig än andra. Cancerforskningen och cancervården omsätter enorma summor varje år. Men att Göran Hägglunds förslag sammanfaller med Cancerfondens strävanden medför inte att idén automatiskt är dålig. Det finns självklart också stora behov i andra vårdområden än bara inom cancervården – det medför heller inte att förslaget självklart är dåligt. Däremot skulle det vara intressant om det går att ta fram verkliga invändningar mot en nationell cancerstrategi – om man till exempel kan misstänka att vården blir sämre, mindre effektiv, mer kostnadskrävande eller om färre sjuka skulle få vård på grund av den här typen av satsningar. Eller om man visar att satsningen skulle finansieras genom nedskärningar i till exempel hjärtvården.

Rimligare vore väl snarare att uppmuntra flera satsningar av det här slaget, för att vården ska se lika ut över landet och för att kunskapsutbyten över landet ska kunna öka. Förhoppningsvis tjänar vi alla på det.

Brittiska forskare har gjort en stor tvärstudie på sammanlagt 50 000 patienter, vilket rapporteras i the Lancet. Deras slutsatser är att av 100 patienter har 20 stycken en depression, men bara hälften av dessa får diagnosen depression. Däremot får 15 andra patienter felaktigt diagnosen depression. Studien visar också diagnosen blir bättre när läkaren träffar patienten vid upprepade tillfällen än diagnosen sätts efter bara ett möte.

Resultatet är allvarliga, det är många patienter inte får den hjälp de behöver. Följderna kan bli mycket svåra för de som felaktigt diagnostiseras med psykisk sjukdom. Bara tidigare i somras avled en 27-årig kvinna som fick diagnosen panikångest vid sin vårdcentral i Göteborg när hon egentligen hade svår blodbrist. I Surahammar blev en kvinna 2006 diagnostiserad med depression och järnbrist, men hade egentligen en cancertumör i grovtarmen.

Det är också mycket allvarligt för de personer som lider av depression men inte får den hjälp de behöver. Socialstyrelsen kritiserade bland annat Västmanlands läns landsting för att två män som haft kontakt med psykiatrin tog sina liv. I de här fallen låg bristen hos psykiatrin snarare än hos primärvården, men visar riskerna med en bristfällig psykiatrisk vård.

Det som förhoppningsvis är positivt i Sverige är att nya riktlinjer är på väg från Socialstyrelsen som ska hjälpa läkare i primärvården att ställa mer korrekta diagnoser. Dessutom har svenska specialister inom allmänmedicin större kunskap om psykiska sjukdomar än många av deras kollegor i Europa. Allmänläkaren Settergren berättar i sin blogg att svenska allmänläkare har fem års specialistutbildning efter grundutbildning där psykiatri är obligatoriskt, vilket är relativt unikt för Sverige.

Så det som spelar roll för att patienterna ska få rätt hjälp är en god kunskap hos vårdpersonalen, kontinuitet i mötet med patienterna, rätt provtagning och att det finns en psykiatrisk vård som kan ta över vården av deprimerade patienter. Hur ser det ut i Sverige?

Artiklar som refererats: VLT 1, VLT 2, AB 1, AB 2, GP, DN, Dagens Medicin, the Lancet

Vissa yrkesgruppen löper större risk att få cancer, berättar Eero Pukkala och hans forskargrupp vid Finlands Cancerregister. Han har undersökt 15 miljoner människors personuppgifter i Norden utifrån deras yrken, vilket du kan läsa om i DN idag. 

Farligast är tobak, alkohol och asbest, särskilt i kombination. Bland män är det främsta riskyrket servitörer, de löper störst risk för sju olika cancerformer: struphuvuds-, mun-, lever-, tung-, lung-, urinrörs-, och ändtarmscancer. 

Bland kvinnor är det tobaksarbetare och transportarbetare som löper störst risk för cancer. Det finns också andra samband, till exempel är bröstcancer vanligare bland kvinnor som har en lång utbildning, troligen för att de skaffar få barn och får dem sent i livet. 

Präster och lärare har lägre risk för att få cancer än andra, vilket kan bero på att bland annat alkohol inte är en naturlig del av deras arbetsliv. Undantaget är att lärare har högre risk för hudcancer, kanske för att de under det långa sommarlovet är mer ute i solen än andra yrkesgrupper, spekulerar svenska YLE. 

DN har en lista med yrken med störst risk att drabbas av cancer. Du kan också titta direkt på undersökningen hos Finlands Cancerregister.