Hälsofrämjande insatser inom vården är ett oerhört populärt område för närvarande. Om alla tar hand om sin hälsa kommer ingen att bli sjuk, är grundidén för förändringarna. Incitament tas till exempel fram för att förmå läkare att diskutera rökning, motion och fetma med sina patienter. Nyligen kom nationella riktlinjer för hur folkhälsan ska främjas.

Hanne Kjöller skriver i dagens DN om risken med att ta pengar från vården om de sjukaste och lägga dem på folkhälsosatsningar eller på lättillgängliga läkarbesök för måttligt sjuka patienter. Risken finns där, eftersom måtten och belöningarna sällan handlar om varken de svårast sjuka eller de kroniskt sjuka. Istället belönas hälsosamtal och snabb tillgång till primärvårdsläkare.

Självklart har Hanne Kjöller en poäng i att vården bör vara till för de svårast sjuka, men det finns också ett värde i att hjälpa människor innan de har blivit svårt sjuka. När vi intervjuade Thérèse och Sofia från SHEDO om självskadebeteende berättade de att många unga måste gå mycket långt i sitt självskadebeteende innan de får hjälp. När det har gått långt krävs det mycket mer omfattande vårdinsatser för att personen ska bli frisk, vilket betyder att färre kan få hjälp.

Det kan finnas ett värde i att ingripa tidigt, innan sjukdomen har blivit alltför svårbehandlad. Det exempel som Hanne Kjöller tar upp, där en 200-kilospatient med halsfluss får veta att den väger för mycket, blir ju naturligtvis rätt löjligt. Men mycket kan vinnas om patienten får hjälp med sina viktproblem, kanske till och med långt innan de har gått så långt.

Folkhälsosatsningarna bör självklart utvärderas. Märks ingen skillnad kan det vara bortkastade pengar. Men precis som man inte bör stirra sig blind på lättmätta områden bör man inte glömma bort att det faktiskt finns en poäng med att jobba med hälsa och med att ta hand om sjukdomar innan de har blivit riktigt svåra.

Läser i DN äntligen lite positiva vårdnyheter. De har ju kört hårt hela sommaren med artiklar om hur dålig patientsäkerheten är på våra sjukhus, hur hemskt det är att jobba (och vara patient) på sommaren, vilka värdelösa bonussystem som finns i sjukvården och även hängt på Svenskans artikelserie om den urusla sjukhusmaten. Men nu kan man läsa om att tillgängligheten har ökat markant inom den avancerade hemsjukvården (ASIH) i Stockholms läns landsting. Detta är mycket positivt då ASIH bara ges till mycket vårdkrävande personer, antingen kroniskt sjuka eller personer i livets slutskede. Förändringen har kommit till efter att man tagit fram ekonomiska incitament som innebär att vårdgivarna blir ersatta efter hur många inskrivna patienter man har. Hur ersättningssystemet såg ut innan kan man inte utläsa ur artikeln, men det verkar ju extremt korkat om ersättningen inte skulle ha något samband med antal patienter man tar hand om.

Det fina i kråksången är också att beslutet om att införa de nya ekonomiska incitamenten fattades i politisk enighet, något som annars verkar vara helt hopplöst att få till i Stockholm. Kanske kan vara något att ta med sig inför framtiden? Ett beslut i politisk enighet som fått önskad effekt – bättre vård – på kort tid och dessutom ett exempel på en ekonomisk styrmodell (eller bonussystem för den som önskar det ordvalet) som fungerar, bingo!

Hanne Kjöllers Signerat i lördagens DN fick en hel del intressanta läsarkommentarer. De flesta verkar dock inte hålla med Hanne om att det är en utmärkt idé att ranka enskilda läkare. De flesta argumenterar med all rätt att svårighetsgraden på de patienter som en enskild läkare, eller enhet också för den delen, givetvis kommer att påverka möjligheterna att nå ett bra resultat. Detta är en av anledningarna till varför vi på OmVård.se inte vill se kvalitetsmätningar eller ranking för enskilda läkare. Risken för selektivt urval skulle helt enkelt bli för stor. Däremot är det fullt möjligt att jämföra ett universitetssjukhus mot ett annat, eftersom grovt kan sägas ha samma slags högspecialiserade sjukvårdsuppdrag. En intressant debatt är det i alla fall, och vi får se var den tar vägen under början av hösten, när också OmVård.se finns på plats.

Igår skrev Helle Klein en krönika i Aftonbladet om DN:s mycket uppmärksammade granskning av vården i Stockholm. Hennes ståndpunkt är klar, hon tycker att Vårdval Stockholm leder fel, att folk går till läkaren i onödan, att vården i Stockholm mest liknar en fast food-restaurang.

Jag blir väldigt fundersam när jag läser Kleins krönika. Helt klart är att antalet besök har ökat i vården – enligt DN med 400 000 fler besök på vårdcentraler förra året. Men är det självklart bara dåligt? Hon beskriver risken att ””Drive-in-vården” slår hårt mot de multisjuka, mot gamla eller invandrare som inte kan uttrycka sig så väl och inte hinner förklara sina symptom förrän läkaren skrivit ut lite piller.”

Min fråga är: Hade dessa personer överhuvud taget fått besöka vårdcentralen innan Vårdvalsreformen? Hade de kunnat uttrycka sina problem så tydligt att den mottagningssköterska som tog emot deras samtal verkligen hade tyckt att de borde träffat en doktor? I och med reformen har vårdcentralerna ekonomisk möjlighet att ta emot många patienter – är det enbart av ondo?

Sveriges Kommuner och Landstings tredje mätning av förekomsten av vårdrelaterade infektioner på våra svenska sjukhus är färdig och offentliggjordes idag. Glädjande nog är det ett steg i rätt riktning, ned från 11,3 % av alla inneliggande patienter i maj 2008 till 11,1, % i november förra året och 9,7 % i årets majmätning.

Visserligen bygger resultaten på en punktprevalensstudie, vilket alltid kan vara vanskligt, men på riksnivå är ju ändå dataunderlaget så stort att enstaka infektionsutbrott av t.ex vinterkräksjuka (calici) på en enhet inte spelar så stor roll på totalen. Tendensen är ändå att det går åt helt rätt håll. Å andra sidan kan man säga att det är ju inget vidare kul resultat att var tionde patient på våra svenska sjukhus åker på en infektion som de inte hade med sig när de lades in. 10 % felmarginal får betraktas som extremt högt i många andra branscher, även om det inte är en riktigt schysst liknelse med tanke på vilken verksamhet som bedrivs.

Ner till målet på en halvering av antalet vårdrelaterade infektioner från förra årets första mätning är det ändå en bit kvar. Vi bara måste höja patientsäkerheten i Sverige.

Konstigt nog har inte DN skrivit ett knyst om den positiva nyheten idag. SvD är bättre, men att inte landets största redaktion orkar bemöda sig att skriva någonting positivt om vården är tråkigt. Kanske är det enklare att puckla på med skandalreportage om hur hemska bonussystem vården i framförallt Stockholm verkar ha utformat? Svenskan lyckas få in både bonussystem (i positiv anda) och nyheten om minskade infektioner i vården i en och samma artikel. Skärpning DN, försök att se ljuset!