Strokeberedskapen ser mycket olika ut på sjukhusen. Dagens Medicin har granskat den ofta alldeles för långa tid som förflyter från det att strokedrabbade kommer in till sjukhusen tills dess att trombolysbehandling sätts in. För att rädda liv och undvika framtida funktionshinder måste patienten få behandlingen inom tre timmar från stroken, vilket gör att varje minut är dyrbar på sjukhuset.

Det är bra att Dagens Medicin tar upp skillnaderna mellan sjukhusen. Vården vid hjärtinfarkt förbättrades kraftigt när skillnaderna i landet uppmärksammades i media. Kanske det här på samma sätt kan vara en väckarklocka för till exempel Blekingesjukhuset i Karlskrona där det tar skrämmande 85 minuter i mediantid från det att patienten kommer in till sjukhuset tills behandlingen sätts in.

Dessutom används trombolysbehandling inte jämnt över landet. Användningen av behandlingen ökar, men skulle behöva öka i ännu mer.

Tyvärr kommer många in för sent till sjukhuset för att alls komma i fråga för behandlingen. Det är en av de främsta orsakerna till att bara ungefär 8 % av de 11 000 som hade kunnat få behandlingen får den. För att förbättra prognoserna för de som drabbas är det viktigt att hela kedjan fungerar. Omgivningen måste känna igen symptom på stroke, det måste finnas en fungerande ambulansverksamhet som snabbt kan ta de drabbade till sjukhus, sjukhusen måste ha fungerande rutiner för vad som ska göras när patienten kommer in.

Ett steg måste därför vara att öka medvetenheten om hur stroke yttrar sig och varför det är så viktigt att komma i tid till vården. Se därför till att lära dig AKUT – här illustrerad av Hjärt- Lungfonden:

Klicka på bilden för att se den i ett större format.

Läs i Läkartidningen om spridningen av trombolys.

Dagens Medicins granskning finns bara i papperstidningen, men här kan du läsa ledaren.

Överförskrivning av läkemedel är ett problem. Många äldre äter alldeles för många olika mediciner. Ibland för att de har fått ett läkemedel för en tillfällig åkomma som sen ligger kvar i läkemedelslistorna. Ibland fastnar de i en oändlig loop av läkemedel mot biverkningar av läkemedel mot en annan biverkning på ett annat läkemedel.

Det här blir dyrt, för de äldre, men framför allt för staten. Idag står staten och landstingen för alla läkemedelskostnader en individ har över 1800 kronor om året. Det blir ungefär 20 miljarder varje år, medan patienterna står för 5 miljarder.

Göran Hägglund vill, rimligt nog, titta på läkemedelskostnaderna skriver SvD idag. Att högkostnadsskyddet granskas är naturligt. Det har inte har ändrats sedan 1999. En läkemedelsexpert på SKL vill dessutom lägga till en expeditionsavgift på 50 kronor för varje uthämtat recept. Eftersom det uppenbarligen är hans egna funderingar är det oklart om apoteken eller staten som skulle få pengarna som skulle komma in på det sättet.

Det är synd om fokus läggs bara på de här frågorna. Det viktigaste är inte att få folk att dra sig för att hämta ut läkemedel de behöver, det är att inte skriva ut läkemedel som inte behövs. Därför behövs det göras väldigt många fler läkemedelsgenomgångar, framför allt bland äldre, än det görs idag. I en del kommuner står runt 60 % av alla äldre på mer än 15 läkemedel, medan det i andra kommuner bara är 30 % som står på så vansinnigt många läkemedel.

För att läkemedelsgenomgångarna ska vara verkningsfulla räcker det dessutom inte med att bara titta på läkemedelslistorna. Man måste fråga de berörda om vilka läkemedel de faktiskt äter. En del plockar inte ut förskrivna läkemedel, andra använder dem inte även om de har hämtat ut dem. Att få en bättre ordning på vilka läkemedel som skrivs ut, hur länge patienter står på dem och om de tar det de borde ta skulle ge både ekonomiska vinster och hälsovinster.

Andra som skriver om nyheten: SVT, Dagens Medicin, Sveriges Radio.

SKL informerar också att det inte finns några politiska beslut om höjning eller expeditionsavgifter och därmed ingen offentlig ståndpunkt från deras sida.

Läkare anser att vårdgarantin drabbar svaga grupper, visar en ny studie. Samtidigt tycker de inte att de har ansvar att informera patienter om att vårdgarantin finns, eller hjälpa dem att utnyttja den.

Läkarnas inställningen förstärker troligen orättvisan. Patienter som på egen hand kan hitta information och ställa krav kommer att utnyttja vårdgarantin. De som läkarna säger sig värna om får klara sig själva.

Vårdgarantin är i grunden bra. Självklart ska patienter inte behöva vänta i evigheter på vård, även om deras åkommor inte är livshotande. Däremot kan det ju finnas olika tidgränser. På akutmottagningar går hjärtinfarkter före det mesta. En del cancervård har snabbvägar, så att patienterna inte ska behöva vänta till maxgränsen 90 dagar för att få vård. Det kan säkert gå att göra liknande lösningar för kroniskt sjuka och svårt sjuka äldre.

Läkare har ett lysande tillfälle att peppa sina svaga patienter att utnyttja rätten till vårdgaranti. Det skulle vara ett mycket konkret sätt att hjälpa dessa grupper.

Läs forskarnas debattartikel i DN. Läs också mer i Dagens samhälle.

Ett av de konstigaste förslagen som diskuterades i Almedalen var Göran Hägglund och Kristdemokraternas tidsgräns på akuten: varje patient ska vänta max fyra timmar innan de blir omhändertagna. Nu hittar jag ingenstans hur de definierar omhändertagna, om det är att bli undersökt av en läkare eller om det kan vara att man får träffa en triagesjuksköterska som hänvisar patienten till rätt vårdnivå.

Alla som väntar på akuten borde inte vara där. En del borde gå till primärvården istället, andra borde vänta och se om det inte blir bättre. Ytterligare andra borde redan ha fått så bra vård att de inte ska behöva gå till akuten. Lösningen är inte tidsgräns på akuten. Lösningen är att ge rätt vård i rätt tid, vilket inbegriper många andra steg.

Några exempel:

- Primärvården ska vara tillgänglig. Sju dagars väntan till primärvården är alldeles för lång tid. (Fem dagars väntan är också för lång tid, särskilt om man vet att man bara behöver vänta fyra timmar på akuten). Dessutom behövs det tillgång till jourtider på kvällar och helger, så att patienter har någonstans att vända sig om akuten inte är rätt plats.

- Patienter med kroniska sjukdomar ska få hjälp att inte behöva uppsöka akuten. Ett exempel är det amerikanske sjukvårdsföretaget Kaiser Permanente. De har ett fokus på patienter med kroniska sjukdomar, och arbetar främst med att hålla sina patienter friska.

- Göran Hägglund tar ofta upp gruppen äldre som en prioriterad grupp. Ett intressant projekt som de borde titta på istället för att bestämma tidgränser håller på att starta upp i Uppsala. Ett team läkare och sjuksköterskor ska åka till de äldre för att bedöma vilken vård de behöver, istället för att de äldre ska behöva vänta på akuten. Dessutom ska det finnas en direktvårdsenhet på geriatriken där äldre kan läggas in direkt.

Självklart kan det kännas lockande att fatta kraftfulla och lättköpta beslut om vården. Kaos och långa väntetider på akuten är ett problem. Lösningen heter inte väntetidsgaranti. Däremot måste planer finnas så att akutmottagningarna kan fortsätta ge den specialiserade och högkvalitativa vården de är bra på. Och inte få överbelastning som på SÖS i Stockholm, på Sahlgrenska i Göteborg eller på Akademiska i Uppsala.

Hanne Kjöller skriver en mycket bra ledare i DN om tidsgränser på akuten kontra hur vi överhuvudtaget ska ha råd med välfärden.

Veronika Palm påstår i ett märkligt blogginlägg att man kan köpa sig förbi köerna i Stockholm, apropå köerna på akuten. Det går inte att köpa sig förbi köer på akuten.

Rapporteringen har varit enormt omfattande om den nya influensan under sommaren. Varje aspekt av sjukdomen har noga blivit granskad, samtidigt som relativt få har blivit smittade än så länge. Landet är i vänteläge när det gäller influensan, frågan är bara vad som kommer först: influensan eller vaccinet. Får man tro Expressen kommer läget i alla fall att bli katastrofartat.

Två av nyheterna idag sticker ut lite mer än andra:

En influensaliga härjar i Stockholm, berättar SVT och SvD. En kvinna ringer på hos äldre, ofta personer över 90, och påstår sig ha information om influensan eller en särskild vaccineringslista eller något annat influensarelaterat. Samtidigt smyger sig kumpaner in och tar smycken och andra värdesaker.

På nätet sprider sig propaganda mot vaccinet, skriver DN. En del är rädda för själva vaccinet: att det inte är tillräckligt testat eller att kvicksilvret i konserveringsmedlet är farligt. Andra tror att det är en konspiration, att influensapaniken är iscensatt av CIA (?) kanske för att läkemedelsföretagen ska tjäna pengar (?).

Samtidigt säljs Tamiflu och de andra influensamedicinerna i så stor omfattning, redan innan influensan har nått Sverige, att forskare varnar för möjlig resistens hos viruset. Dagens Medicin berättar att australiensiska forskare har visat att stammar av säsongsinfluensaviruset har visat resistens mot influensamedicinen Relenza. SVT rapporterar att Tamiflu-resistenta stammar har upptäckts i bland annat Danmark, Mexico och Kanada. Positivt är att de virusstammar som är resistenta mot Relenza inte är resistenta mot Tamiflu.

Det är fortfarande svårt att veta hur omfattande influensan kommer att vara, eller hur sjuka de smittade kommer att bli. Vaccin är ett sätt att hejda epidemin, eller i alla fall minska omfattningen.

I mars berättade VLT att nattsjuksköterskorna i hemsjukvården var ensamt ansvariga för 1603 patienter. Patientsäkerheten äventyras redan vid 400 patienter, skriver Kristina Stig på Socialdepartementet i rapporten Hemsjukvård i förändring.

Agneta Larsson berättar i artikeln om sin ständiga oro när hon jobbar natt, hon känner inte att hon kan göra ett gott och säkert arbete.

Nu har socialstyrelsen utrett läget i Västerås och kritiserar kommunen, skrev VLT igår. Antalet patienter är för högt, för få besök görs per natt och kraven på sjuksköterskornas kunskaper är mycket höga.

Äldrenämnden har beslutat att situationen måste ändras, skriver SvD. Utföraren Proaros Dygnet runt patrull har försäkrat om en tätare sjuksköterskebemanning.

Här är återigen information som är otroligt värdefull för patienterna och deras anhöriga. Det som också behövs är tydliga vägar att kunna påtala fel och brister av den här typen, och att patienterna ska kunna välja bort verksamheter med så låg säkerhetsnivå.

Sverige har världens äldsta befolkning, allt fler äldre lever allt längre med fler och svårare sjukdomar. Siffrorna är tunga att ta till sig, färre måste ta hand om allt fler, experter förutspår stora problem och svårigheter i framtiden. Redan i dag är samhället beroende av orken hos de äldres anhöriga, bara i Stockholms län finns 15 000 anhörigvårdare skriver DN. Många av dessa är själva äldre, det är makar och syskon, som ska klara av det fysiskt och psykiskt tunga jobbet att ta hand om de sjuka. 

Tidigare i våras pratade jag med Katrin Lindholm som är anhörigsamordnare i Avesta, som framför allt arbetar med anhöriga till personer med demenssjukdomar. Hon berättade engagerande och medryckande om hur många äldre vill ta hand om sina livskamrater så länge det bara är möjligt, om det ofattbart svåra i att se sin partner eller förälder långsamt brytas ner och bli en annan människa. Hon talade också om att många anhöriga har svårt att själva se när de har hamnat i en ohållbar situation där deras egen hälsa står på spel, att många blir isolerade och utbrända.

Katrin och en grupp av frivilliga arbetar med att stötta de anhöriga. Det handlar bland annat om att anordna träffar där de anhöriga på egen hand kan träffas och dela sina erfarenheter av att leva med en sjuk anhörig. Det handlar också om att låta de anhöriga prata och fråga och undra över sjukdomen. Det kan också handla om konkret hjälp, att få in stödpersoner som kan avlasta de anhöriga i deras vardag, eller hjälpa de sjuka till ett korttidsboende. De som har fått hjälp av Katrin och hennes grupp berättar att det viktigaste har varit att få en känsla av sammanhang, att de inte är ensamma om sin situation och att det finns hjälp att få.   

Jag blir så imponerad av alla de äldre som kämpar med att ta hand om sina nära. Jag hoppas att den ändring i sociallagen som kommer att träda i kraft 1 juli, att socialnämnden ska erbjuda stöd till anhöriga, kommer att märkas i deras vardag. Jag hoppas att de anhöriga får det stöd och den uppskattning de så väl förtjänar!