Rapporteringen har varit enormt omfattande om den nya influensan under sommaren. Varje aspekt av sjukdomen har noga blivit granskad, samtidigt som relativt få har blivit smittade än så länge. Landet är i vänteläge när det gäller influensan, frågan är bara vad som kommer först: influensan eller vaccinet. Får man tro Expressen kommer läget i alla fall att bli katastrofartat.

Två av nyheterna idag sticker ut lite mer än andra:

En influensaliga härjar i Stockholm, berättar SVT och SvD. En kvinna ringer på hos äldre, ofta personer över 90, och påstår sig ha information om influensan eller en särskild vaccineringslista eller något annat influensarelaterat. Samtidigt smyger sig kumpaner in och tar smycken och andra värdesaker.

På nätet sprider sig propaganda mot vaccinet, skriver DN. En del är rädda för själva vaccinet: att det inte är tillräckligt testat eller att kvicksilvret i konserveringsmedlet är farligt. Andra tror att det är en konspiration, att influensapaniken är iscensatt av CIA (?) kanske för att läkemedelsföretagen ska tjäna pengar (?).

Samtidigt säljs Tamiflu och de andra influensamedicinerna i så stor omfattning, redan innan influensan har nått Sverige, att forskare varnar för möjlig resistens hos viruset. Dagens Medicin berättar att australiensiska forskare har visat att stammar av säsongsinfluensaviruset har visat resistens mot influensamedicinen Relenza. SVT rapporterar att Tamiflu-resistenta stammar har upptäckts i bland annat Danmark, Mexico och Kanada. Positivt är att de virusstammar som är resistenta mot Relenza inte är resistenta mot Tamiflu.

Det är fortfarande svårt att veta hur omfattande influensan kommer att vara, eller hur sjuka de smittade kommer att bli. Vaccin är ett sätt att hejda epidemin, eller i alla fall minska omfattningen.

I mars berättade VLT att nattsjuksköterskorna i hemsjukvården var ensamt ansvariga för 1603 patienter. Patientsäkerheten äventyras redan vid 400 patienter, skriver Kristina Stig på Socialdepartementet i rapporten Hemsjukvård i förändring.

Agneta Larsson berättar i artikeln om sin ständiga oro när hon jobbar natt, hon känner inte att hon kan göra ett gott och säkert arbete.

Nu har socialstyrelsen utrett läget i Västerås och kritiserar kommunen, skrev VLT igår. Antalet patienter är för högt, för få besök görs per natt och kraven på sjuksköterskornas kunskaper är mycket höga.

Äldrenämnden har beslutat att situationen måste ändras, skriver SvD. Utföraren Proaros Dygnet runt patrull har försäkrat om en tätare sjuksköterskebemanning.

Här är återigen information som är otroligt värdefull för patienterna och deras anhöriga. Det som också behövs är tydliga vägar att kunna påtala fel och brister av den här typen, och att patienterna ska kunna välja bort verksamheter med så låg säkerhetsnivå.

Sverige har världens äldsta befolkning, allt fler äldre lever allt längre med fler och svårare sjukdomar. Siffrorna är tunga att ta till sig, färre måste ta hand om allt fler, experter förutspår stora problem och svårigheter i framtiden. Redan i dag är samhället beroende av orken hos de äldres anhöriga, bara i Stockholms län finns 15 000 anhörigvårdare skriver DN. Många av dessa är själva äldre, det är makar och syskon, som ska klara av det fysiskt och psykiskt tunga jobbet att ta hand om de sjuka. 

Tidigare i våras pratade jag med Katrin Lindholm som är anhörigsamordnare i Avesta, som framför allt arbetar med anhöriga till personer med demenssjukdomar. Hon berättade engagerande och medryckande om hur många äldre vill ta hand om sina livskamrater så länge det bara är möjligt, om det ofattbart svåra i att se sin partner eller förälder långsamt brytas ner och bli en annan människa. Hon talade också om att många anhöriga har svårt att själva se när de har hamnat i en ohållbar situation där deras egen hälsa står på spel, att många blir isolerade och utbrända.

Katrin och en grupp av frivilliga arbetar med att stötta de anhöriga. Det handlar bland annat om att anordna träffar där de anhöriga på egen hand kan träffas och dela sina erfarenheter av att leva med en sjuk anhörig. Det handlar också om att låta de anhöriga prata och fråga och undra över sjukdomen. Det kan också handla om konkret hjälp, att få in stödpersoner som kan avlasta de anhöriga i deras vardag, eller hjälpa de sjuka till ett korttidsboende. De som har fått hjälp av Katrin och hennes grupp berättar att det viktigaste har varit att få en känsla av sammanhang, att de inte är ensamma om sin situation och att det finns hjälp att få.   

Jag blir så imponerad av alla de äldre som kämpar med att ta hand om sina nära. Jag hoppas att den ändring i sociallagen som kommer att träda i kraft 1 juli, att socialnämnden ska erbjuda stöd till anhöriga, kommer att märkas i deras vardag. Jag hoppas att de anhöriga får det stöd och den uppskattning de så väl förtjänar!