Varje år får ungefär 30 000 kvinnor i Sverige besked om att de har cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer. Det finns vaccin som skyddar mot humant papillom-virus 16 och 18 (HPV) som ligger bakom 70 % av cancerfallen. Staten har bestämt sig för att vaccinationen av flickor i 11-årsåldern ska ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet.

Allt skulle vara väl om vaccineringen kunde komma igång. Men den har redan blivit rejält försenad eftersom den första upphandlingen överklagades. Upphandlingen gjordes om. Vinnare blev då Sanofi Pasteur MSD, som förlorade första gången.

I dagarna överklagade Glaxo Smith Kline det nya resultatet. De skriver i DN att deras vaccin, Cervarix, ger bäst skydd mot HPV. Trots det verkar det som att upphandlarna i den andra upphandlingen lade mycket större vikt vid att Gardasil, det andra vaccinet, också skyddar mot kondylom.

Det är än så länge oklart om upphandlingen kommer att göras om igen. Självklart är det också okänt vilket vaccin som skulle vinna en ny upphandling. Det som däremot är klart är att flickor får vänta på en potentiellt livräddande vaccination. En del kommer inte att hinna vaccineras.

Upphandlingar behövs, liksom möjlighet att överklaga. Men det måste finnas någon rimlighet i vad som kan medföra att en upphandling görs om. Att resurser är låsta i oändliga överklagandekaruseller är dåligt för alla. Särskilt när väntan innebär att några kvinnor i framtiden kommer att drabbas av cancer, trots att det hade gått att undvika.

Uppdatering: I Sverige har fallen av livmoderhalscancer begränsats, främst  tack vare screeningprogrammet med gynekologiska cellprover. 2007 diagnostiserade 466 kvinnor med sjukdomen. 2006 avled 125 kvinnor. (Cancerregistret) Årligen får dock 30 000 kvinnor besked om att de har cellförändringar som kan vara förstadier till cancer (Cancerfonden).

Läs mer: Dagens Medicin, Sveriges Radio 1, 2, SVT Debatt, SVT, SvD, SvD igen. Stockholm läns landsting undersöker möjligheten att komma igång med vaccinering, trots att SKL:s upphandling inte är färdig.

Patienter på privata vårdcentraler är mer nöjda än patienter på landstingsdrivna vårdcentraler. Det visar en specialgranskning av den nationella patientenkäten som Svenskt Näringsliv låtit genomföra. Anders Morin skriver en debattartikel om granskningen.

Vi har anat att det finns ett sådant samband. Titta till exempel på Patienttoppen, som bygger på samma siffror som Svenskt Näringsliv har låtit granska. Privata vårdcentraler toppar listorna i de flesta landsting.

De frågor som ställs i slutet av artikeln är intressanta och relevanta. De privata vårdcentralerna verkar göra något rätt. Vad skulle landstingen kunna lära sig av dem? Är vinstkravet den sporre vårdcentralerna behöver för att förbättra sin verksamhet och därigenom locka patienter?

Det är särskilt intressant med tanke på förra veckans omtalade SNS-rapport om avsaknaden av uppföljningar av privatiseringarna. Om följderna ska granskas borde patienternas upplevelser av nytta och delaktighet vid privata vårdcentraler finnas med i bedömningen.

SvD har under veckan haft en artikelserie på temat Läkare hängs ut på nätet. Där får man läsa om det växande problemet med patienter som filmar sina läkare. Tidningen väljer lägligt nog bort att ta upp frågan om patienter som filmas, fotograferas och på andra sätt blir uthängda på initiativ av vården och vårdanställda.

Skånes Universitetssjukhus planerar för en ny dokusåpa om sjukhuset som kommer att sändas i TV5 i vår. Serien ska fokusera på AT-läkare och deras utveckling på sjukhuset.

Tidigare TV-satsningar i sjukhusmiljö har inbegripit Sjukhuset om Akademiska sjukhuset i Uppsala. I den serien filmades bland annat  medvetslösa patienter utan att de kunnat ge tillstånd. I den serien blev också en ung kvinna filmad utan medgivande när hon togs in på akuten. I Lars Agréus kommentar om Sjukhuset i Läkartidningen kan man läsa om hur hon filmades, hur sjuksköterskan ljög om att det skett och hur patienten och hur hennes familj fick kämpa för att få henne bortklippt ur programmet. En annan patient berättar om det obehag han fick av filmteamet på akuten i ytterligare en kommentar hos Läkartidningen.

På sista tiden har det dessutom kommit information om en läkare som fotat avklädda patienter, om en läkare som bjudit in bekanta för att titta på en elbehandling utan att fråga patienten om tillstånd och om en akutanställd som bloggat om hur en patient dog och även namngav närstående till patienten.

Det är bra att diskutera bilden av sjukvården i media och på nätet. Men diskussionen måste i första hand handla om hur man ska skydda patienter från att exponeras. Det är patienter som är i underläge och som ska vara skyddade av lagar om sekretess, inte vårdpersonal. Om vården blir nervösa över inspelningar i sjukhusmiljö borde de i första hand stänga ute TV-team och ta ordentliga snack med de anställda om sekretess och hur man beter sig mot patienter, inte begränsa privatpersoner som vill dokumentera sin vårdsituation.

Om man som vårdpersonal undrar hur man kan hantera sin bild på nätet, rekommenderar jag artikeln 5 ways to manage your online reputation från Amednews.com. Och är man nyfiken på hur det är att bli filmad när man är i vården kan man läsa tråden ni som fött/ska föda inför kamerorna i Västerås hos Familjeliv. Deltagarna verkar i allmänhet gå från förväntan och nyfikenhet inför filmningen till alltmer oro ju närmare deras avsnitt kommer. Flera säger också att de är med eftersom de tänker att de ska få bättre vård och mer uppmärksamma barnmorskor på det sättet.

Några av de övriga artiklarna i SvD serie: 1, 2, 3

Idag blev jag slumpvis utvald av SKL för att svara på frågor om stroke. Det fungerade fint tills jag fick frågor om det viktiga AKUT-testet. Testet är ett stöd för att upptäcka om någon har drabbats av stroke så att man snabbt kan kontakta vården. Jag hade helt och hållet lyckats glömma bort vad bokstäverna står för.

Därför lägger jag upp illustrationen igen, och sätter mig att plugga in Ansikte-Kroppsdel-Uttal-Tid.

Diskussionen efter SNS debattartikel i DN idag verkar snabbt ha hamnat precis där den inte borde vara. ”Privat välfärd inte effektivare”, skriver SVT. ”Inga belägg för att privat välfärd ökar kvaliteten” skriver Sveriges Radio.

Det som är särskilt viktigt i SNS rapport är att det är en påtaglig brist på uppföljningar av välfärdsreformerna. Inom välfärdens samtliga sektorer har vi gått från nästan enbart landsting och kommuner som utförare till en ökad andel privata företag. Vi har valfrihet inom både skola, omsorg och vård. Tidigare blev man fördelad, framför allt utifrån var man bodde.

Trots de stora förändringarna har inga vetenskapliga uppföljningar gjorts av effekterna. Precis som SNS skriver har förhoppningarna varit höga, men varken förespråkare eller motståndare vet om det egentligen har blivit bättre, effektivare eller av högre kvalitet. Eller sämre, ineffektivare och med försämrad kvalitet.

När det gäller vårdval är det bara Stockholm som har gjort någon mer omfattande uppföljning av effekterna. Där har man kunnat se att vårdutnyttjandet har ökat bland alla, men främst i vårdtunga grupper och i områden med lägre inkomst. Om det beror på Stockholms vårdvalssystem eller på andra faktorer är svårt att säga, bland annat eftersom det inte går att jämföra med andra landsting.

Först när ordentliga uppföljningar görs går det att se vilka valfrihets- och etableringssystem som fungerar. Det är också först då skolelever, patienter och omsorgstagare verkligen kan ha något att jämföra när de ska välja vart de vill ta vägen. Dessa uppföljningar är inte genomförda än. Därför finns fortfarande inga säkra svar på vilka effekter valfriheten och etableringsfriheten har haft.

Här finns hela rapporten att ladda ner.

Många har skrivit och bloggat om rapporten. Läs bland annat huvudledaren i DN, Urban Bäckström från Svenskt Närinsgliv, Dagens Arena, Svensson, Peter Andersson, Vårdföretagarbloggen och Birgitta Rydberg. Stockholms läns landsting har skrivit en replik.

Sjukvården borde uppmuntra fler patienter att spela in sina vårdmöten. Alla som har varit hos en läkare eller annan vårdpersonal har nog någon gång efteråt funderat över vad som egentligen sades under mötet. Vad var det doktorn sa att jag skulle göra? Vilka frågor kom jag ihåg att ställa? Vad fick jag för svar på dem?

Det här är något vården är medveten om. Till exempel uppmanas personer som lider av svåra sjukdomar att ta med en anhörig till läkarbesök, eftersom det är svårt att ta in och minnas allt som sägs under ett vårdmöte. Men också när det handlar om mindre allvarliga sjukdomar är det svårt att komma ihåg allt som sägs. Många är dåliga på att följa vårdpersonalens instruktioner. Det borde till viss del bero på att de glömt bort vad som sägs. Eller missuppfattar det de fick höra.

Därför vore det en bra idé om fler patienter spelade in sina vårdmöten. De som har tät kontakt med vården borde i synnerhet vinna på att använda verktyg för att komma ihåg allt som händer.

Vården ser uppenbarligen helt annorlunda på frågan. Dagens Medicin har ett stort uppslag i sitt senaste nummer om de stora problemen med att allt fler patienter filmar och spelar in sina vårdmöten. ”-När patienten känner att de måste spela in så har vi misslyckats med att skapa det förtroende som vi vill ha i relationen med patienten” säger bland annat Christophe Pedroletti från Akademiska Barnsjukhuset. Jens Larsson, som är jurist vid Landstinget i Uppsala län har börjat ta fram ordningsregler för inspelning i vården. I Landstinget i Värmland finns redan ett generellt förbud mot att fota, filma och ta upp ljud, om man inte har ett särskilt tillstånd. Förbud verkar vara vägen framåt enligt sjukvården.

Dagens Medicin målar i sina artiklar upp inspelningarna som ett stort problem. De lyfter fram vårdens önskan att skapa förbud, utan att problematisera utifrån patientens perspektiv. Det är förståeligt på sitt sätt, eftersom tidningen riktar sig till vårdpersonal. Tyvärr plockade TT upp artiklarna utifrån exakt samma perspektiv och skrev om ”Filmande patienter ett växande problem”. Ett flertal tidningar publicerade TT:s artikel rakt av.

De borde problematisera vårdens inställning. Vården borde välkomna inspelningar, för patientens skull och för sin egen. Patienter vinner på att få en bättre koll på sin vårdsituation. Om något fel görs är dokumentation bra att ha. Om någon upplever sig felbehandlad utan grund är dokumentation också bra att ha.

Sen måste självklart patienten tänka sig för. För det första genom att aldrig, aldrig filma, fota eller på annat sätt spela in en medpatient. För det andra att tänka sig för hur inspelning genomförs, så att det inte är påträngande eller på annat sätt störande.

DN, SvD, GP, VLT, Dagen, UNT, Aftonbladet

Och en kritisk röst: rfhl