Det finns brister inom den kliniska mammografin i Stockholms län, vilket TV4 Nyheterna har rapporterat om. Landstinget måste vara tydliga med vilka förbättringar som genomförs nu, för att inte skapa oro och osäkerhet kring hur tillförlitlig mammografin är i Stockholm.

Den kliniska mammografin i Stockholms läns landsting har granskats. Brister har upptäckts, men de är inte så allvarliga att de har äventyrat patienternas rätt till en god och säker vård, skriver revisorerna. Undantaget är att MRAB/Skärholmen omedelbart borde upphöra med sin verksamhet.

Revisionen tar ändå upp åtgärder som måste genomföras. Bland annat måste röntgensköterskorna få mer vidareutbildning. Deras kunskap påverkar hela kedjan av granskningar, eftersom det är de som tar de ursprungliga bilderna. Nästan alla enheter genomför för få granskningar per år för att radiologerna ska få tillräcklig rutin och erfarenhet. Radiologerna arbetar i för hög grad på egen hand, istället för i team. Viktiga synpunkter, som måste tas på allvar.

SLL har haft en dialog med enheterna sen revisionen kom, som nu tar fram åtgärdsprogram att genomföra. MRAB/Skärholmen har bett att få remittera sina patienter till andra enheter och sluta med mammografiverksamheten. Det verkar som att vården är på rätt väg.

Så varför har SLL trasslat så när TV4 har kontaktat dem för att få revisionsrapporten? Först ville de inte låtsas att den fanns, sedan lämnade de ut den med stora partier överstrukna. Nu finns den tillgänglig, både hos SLL och hos TV4. Innehållet i den ursprungliga rapporten är i och för sig väldigt tekniskt. Så länge man inte har några jämförbara siffror eller expertkunskap är det svårt att se vad som är anmärkningsvärd information, eller riskabelt för patienterna. Slutsatserna är dock tydliga. Patientsäkerheten har inte äventyrats, men kan komma att göra det om inga förändringar görs. Det finns brister som måste åtgärdas. MRAB/Skärholmen bör läggas ner på en gång.

Det verkar inte som att kvinnor som har genomgått mammografiundersökningar i Stockholm behöver oroa sig för att ha blivit feldiagnostiserade. Men SLL måste vara bättre på att kommunicera vad som görs för att förbättra verksamheten, varför det genomförs och vad det innebär. Att lämna ut överstrukna revisionsrapporter är en dålig idé, nu och i framtiden. Nu borde de istället lämna ut de åtgärdsprogram enheterna ska genomföra och regelbundet uppdatera hur det går med förbättringarna.

Socialdemokraterna kräver besked om vem som bär ansvaret.

Homeopati har varit ett ovanligt aktuellt ämne i sommar. Diskussionen handlar bland annat om att Socialdepartementet ska utreda altenativa läkemetoder för att se om de ska integreras i hälso- och sjukvården.

Den jämtländska Länstidningen intervjuade i samband med detta den klassiska homeopaten Ann-Chatrine Strömlund, en intervju som säger mycket om homeopatins trovärdighet. Hon vill helst inte att det blir för mycket diskussion om homeopatin, eftersom risken är att de inte får hålla på alls. ”– Jag tror det blir svårt att få fram en forskning som gör oss rumsrena. Men i dag går vi under kvacksalverilagen vilket inte heller är så kul.” säger hon bland annat. En tröst för henne är dock att de läkemedel hon förskriver inte ger några biverkningar.

Det jämtländska landstingsrådet Robert Uitto vill däremot gå vidare med homeopatifrågan berättar Länstidningen, med en legitimation för homeopater och en utbildning fastställd av staten. Som ofta annars tas övriga Europa upp som ett exempel på att Sverige ligger i bakvattnet vad det gäller homeopati och annan alternativa medicin.

Synen på homeopati skiljer sig mycket åt i Europa, från den tyska inställningen där homeopati säljs bredvid riktiga läkemedel i apoteken, till Frankrike där homeopatiska läkemedel enbart får skrivas ut av läkare och slutligen Storbritannien där man slutade finansiera homeopati förra året, eftersom inget tyder på att det faktiskt är verksamt, skriver SvD.

Flera grupper lobbar för att homeopatika bör integreras i EU:s hälsopolitik. ”– Det är dags att se till att EU:s hälsopolitik reflekterar kraven och behoven från över 100 miljoner homeopatipatienter runtom i Europa”, sa Europaparlamentarikern Marian Harkin på EU-dagen för homeopati i år.

Det är orimligt att homeopati skulle jämställas med läkemedel på apotek och i sjukvården utan att ha de krav på sig som läkemedel har idag. Att många vill ha homeopatika betyder inte att det fungerar. Stora studier som kan bevisa effekt av homeopatika verkar inte finnas. Att de saknar biverkningar smäller inte särskilt högt. Det gör inte kranvatten heller (om man räknar bort Östersund i vintras).

Idag rapporterar bland annat Sveriges Radio och DN om en kinesisk studie som visar att det kan vara svininfluensaviruset som orsakar narkolepsi, inte vaccinet. Forskarna berättar att  narkolepsi-fall ökade sex månader efter influensaepidemin, trots att få barn vaccinerades. Frågan verkar dock vara långt från färdigutredd. Vad som kommer att hända vid nästa influensepidemi verkar vara svårt att svara på.

Mats Reimer tar upp en annan vaccin-relaterad frågeställning som blivit aktuell i och med influensavaccineringen. Han berättar att vanligt influensavaccin innehåller dött influensavirus, och inga hjälpämnen som triggar igång immunförsvaret. Enligt en källa funkar det som booster för de som redan har haft influensa. Däremot ger det inget skydd för de som inte tidigare haft influensa, till exempel små barn. Så känsliga barn som behöver extra skydd mot influensa verkar ha fått vaccin som inte har hjälpt dem ett dugg.

Det mest uppseendeväckande är att vaccin framtaget för friska, unga män har använts på äldre och sedan på känsliga barn utan att rätt forskning verkar ha genomförts. Så någonstans måste vaccinet utvärderas, och nya varianter behöver tas fram för de som behöver det extra skyddet.

Anna Bäckgren (@AnnaBackgren) twittrade idag om e-Patient Dave och hans sevärda föredrag från TEDx Maastricht i våras. Han drabbades av njurcancer 2007, och har sedan dess kämpat för att patienter ska bli mer delaktig i vården.

”Låt patienter hjälpa till” är hans motto. Viktiga beståndsdelar är att ge patienter tillgång till sin data och utnyttja det kunnande och det engagemang patienten kan erbjuda.

Dave är ju inte ensam om att kräva mer möjligheter till delaktighet och tillgång till den egna datan. I Sverige vill bland annat Folkpartiet att den medicinska informationen ska vara patientens. De vill att patienten får avgöra vilken information som ska göras tillgänglig, och för vilka. Läs bland annat Anna Starbrink och Birgitta Rydbergs debattartikel i SvD från tidigare i sommar.

Här finns fler föredrag från samma TEDx-konferens om hur vården kan förbättras med hjälp av patienten.

Allt fler unga skadar sig själva. Samtidigt verkar vården ofta stå handfallen inför problemet. De flesta verkar vara eniga om att det är en svår grupp och att det är svårt att hitta riktigt fungerande behandlingar. Gruppen tvångvårdas ofta, och utsätts ofta för tvångsåtgärder under vårdtiden.

Rättspsykiatriska mottagningen i Växjö är numera de enda som tar emot de riktigt svåra fallen. De har bara 17 platser, som ständigt är överbelagda. Sedan Rättspykiatrin i Sundsvall slutade ta emot patientgruppen har kön till Växjö fördubblats, och en kvinna har tyvärr redan tagit livet av sig i väntan på vård.

En diskussion har börjat föras om det inte behövs ett nationellt centrum, kanske till och med i form av rikssjukvård, som samlar kompetens om vård av självskadande unga människor. Ett resurscenter och en plats dit de allra svåraste fallen kan få vård verkar finnas med i planerna.

Det är svårt att förstå varför det har dröjt så länge innan diskussionen äntligen har börjat hamna här. Frustrationen över att kompetensen saknas har funnits länge. Förhoppningsvis inser landstingen, Socialdepartementet och Socialstyrelsen att det är hög tid att ta tag i frågan, och att det behöver hända något snabbt. För många unga människor väntar på hjälp idag.

Eva Solberg, Birgitta Holm och Marie Ljungberg Schött vill att Stockholm ska bli världsledande i HBT-frågor. Tyvärr innehåller deras debattartikel i SvD inget konkret förslag på hur det ska gå till.

Som positivt exempel tar de upp att Stockholms läns landsting har infört vårdval inom gynekologi. De glädjer sig åt att alla personer i Stockholm nu har möjlighet att fritt välja läkare. (Eller åtminstone de som söker gynekologi-kompetens?) Problemet är att det finns endast en gynekologmottagning för lesbiska och bisexuella kvinnor i Stockholm (enligt RFSL:s webbplats). Förutom det finns barnmorskemottagningen Mama Mia Söder som vänder sig till gravida som lever med en annan kvinna. Riksby vårdcentral är den enda HBT-certifierade vårdcentralen i länet. Så länge det här är situationen borde vårdvalet få en mycket begränsad effekt.

De för heller ingen vidare diskussion om varför en ökad HBT-kompetens behövs. Istället funderar de på om män och kvinnor får olika vård och om de ibland kanske bör få olika vård. Slutsatsen de landar i – att ojämlik vård är oacceptabel – känns knappast som något särskilt omvälvande.

De efterfrågar slutigen mer HBT-expertis i länet. Det är synd att de inte redogör för sin syn på vilka sammanhang expertisen borde finnas. Handlar det om att öka kompetensen i vården, till exempel att fler mottagningar HBT-certifieras? Eller vill de utreda om det finns en generell negativ behandling av HBT-personer? Eller handlar det om att öka kunskapen om vad som är ojämlikt i vården? Det är viktiga frågor, men artikeln på Brännpunkt ger inga svar.

Det är välkommet att Solberg, Holm och Ljungberg Schött efterfrågar en ökad medvetenhet kring HBT-frågor i vården. Nästa gång de skriver om frågan har de förhoppningsvis också något konkret att säga om hur de kan bidra till att Stockholm blir så världsledande som de hoppas.