På tisdag kör vi Avenue of Innovation där tio företag får pitcha spännande nya produkter och tjänster inom IT-området.

Välkomna till Restaurang ETT på Kungsportsavenyn 1 i Göteborg från 18.45 och framåt. Här kan du ladda ner mer information.

Här är företagen som kommer att vara med:

Apoex.se - Apotek på nätet

CircadianQ - Delaktig patient via mobilen

Kubicek & Boye - KBT-självhjälpsprogram

Health Solutions - Besluts- och patientstöd

iDoc24 - Dermatologiupplysning via nätet och mobil

Medcininstruktioner.se – Instruktionsfilmer för hur läkemedel ska användas

23 Gears Web System - Patientsimulator för utbildning av läkare

Quality Pharma - Verktyg för läkemedelsgenomgångar

Seedoo.net - Marknadsplats röntgentjänster

Sanocore - Tävling/spel för att motverka stillasittande på arbetsplats

Våra sponsorer:

Den hittills oreglerade marknaden med gentester kommer eventuellt att få ett nytt regelverk skriver SvD. Idag finns det ingen tillsynsmyndighet för gentester, varken Socialstyrelsen eller Läkemedelsverket har något att säga till om, så länge det är icke-sjukvårdspersonal som erbjuder hälsokontrollerna.

När sjukvården genomför gentest omgärdas det av ett omfattande regelverk, där den genetiska diagnostiken kopplas till en genetisk vägledning. Det saknas hos de företag som erbjuder DNA-tester, vilket genetikerna Karl-Henrik Gustavsson och Ulf Pettersson är kritiska mot på gårdagens Brännpunkt. Även Socialstyrelsen ifrågasätter att företag får ge besked utan uppföljning.

DNA-Guide, som erbjuder DNA-tester, säger i ett citat att de bara ägnar sig åt sjukdomar man kan göra något åt, och anser att testerna kan motivera till livsstilsförändringar. Frågan är hur mycket livsstilsförändringar beskedet ger. Dessutom erbjuder företaget paketet DNA Neuro, som testar anlagen för Alzheimer, ALS och MS. Det finns bromsmedicer för MS och Alzheimer, men ingen av sjukdomarna går att bota, vilket stämmer illa med företagets policy.

Det svåra med gentester kan man läsa om i SvD:s gripande artikel om Maria, som bär på anlaget för Huntingtons sjukdom. Hon vet att den obotliga sjukdomen kommer att bryta ut hos henne, troligen innan hon fyller fyrtio. Artikeln handlar delvis om den bok Petra Lilja Andersson har skrivit om Maria och hennes dilemma kring att testa sig för sjukdomen, om hur hon beslutade sig för att göra det och vilka följderna blev. Boken heter Vi som skulle bli gamla tillsammans.

Sjukvården utför gentester för sjukdomar som beror på en enda gen, som Huntington, cystisk fibros eller en viss form av bröstcancer. Gentestet för en sjukdom som Huntington är omgärdat med ett omfattande regelverk. Man måste bland annat vara arton år gammal och träffa en genetisk vägledare för ett obligatoriskt samtal innan man får veta resultatet av testet. En genetisk vägledare följer också upp en vecka efter beskedet, och man har möjlighet att få fortsatt uppföljning under 1-2 år efter testet.

Petra Lilja Andersson tar upp för- och nackdelar med att få besked om en så svår sjukdomar. Fördelar kan vara att man slipper ovissheten, och att man har möjlighet att planera för den tid man har kvar. Samtidigt kan vetskapen bli så tung att bära för en del att de inte längre vill leva. Det finns också risk att man inte ser någon mening i att göra något under den friska tid som finns kvar, så att livet blir fattigare än det annars hade behövt vara.

Därför verkar det vara klokt att göra regelverket tydligare kring gentester. Bör till exempel företagens rättigheter begränsas till tester av anlag för sjukdomar som går att påverka med livsstil? Eller ska det vara upp till varje individ att bestämma själv över vad den vill testas för och hur de vill ha resultatet?

Det verkar närma sig rättegång i Astrid Lindgren-målet. Kanske kan rättegången leda ett tydligt avslut på den sorgliga händelsen med flickans död. Om det skulle vara så att barnläkaren faktiskt medvetet gav flickan en dödande dos av morfin eller tiopental behöver det få rättsliga följder. Om hon inte gjorde något som strider mot god vård i livets slutskede behöver det också framgå tydligt.

Vad som däremot inte är föremål för rättslig prövning, och som ändå är mycket viktigt att diskutera, är det som hände med barnet från början. Så vitt det går att avgöra från de artiklar som skrivits om händelsen uppsökta mamman vården när hon hade svåra smärtor i 24:e graviditetsveckan och var rädd för att förlossningen hade satt igång. Läkaren hon träffade vid det tillfället trodde att hon hade sura uppstötningar och skickade hem henne. Några dagar senare är hon tillbaka, förlossningen är igång och går inte att stoppa. Flickan föds i en besvärlig förlossning, och verkar ha fått stora skador på hjärnan.

Senare får flickan dessutom en överdos av saltlösning, vilket skadar henne ännu mer. Sjuksköterskan som ger den felaktiga dosen berättar om överansträngning, en alldeles för pressad situation på sjukhuset och att hon har allvarliga funderingar på att sluta som sjuksköterska, för att förklara hur det kunde ske.

Dessa två händelser är naturligtvis avgörande för flickans öde, och oerhört allvarliga. Hade den alldeles för tidiga födseln kunnat förhindras om den första läkaren hade agerat annorlunda? Hade flickan haft några chanser att överleva om hon inte hade fått överdosen saltlösning?

Sjuksköterskan blev anmäld till HSAN efter den felaktiga dosen, och därefter varnad. Sjukhuset gjorde också en Lex Maria-anmälan kring händelsen, och förhoppningsvis ledde det till säkrare rutiner och större marginaler.

Däremot är det svårt att hitta information om det första besöket följdes upp på något sätt, med HSAN-anmälning eller Lex Maria. Borde inte läkaren som skickade hem henne med medicin mot sura uppstötningar bli granskad?

Att tidigare HSAN och nu Socialstyrelsen granskar vården är viktigt. Vården behöver ständigt utvärderas för att kunna förbättras. Den processen skulle också kunna bli ännu öppnare, för att öka förståelsen för vården. Det vore en lättnad att få veta att det inte är rutin att skicka hem kvinnor som har svåra smärtor i 24:e graviditetsveckan med medicin mot sura uppstötningar.

Många artiklar har skrivits om målet, här är nägra:

SVD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, Expressen, Aftonbladet, Sveriges Radio, SVT

Det är intressant att se vad som händer i andra länder. Huffington Post skrev nyligen en artikel om twittrande läkare. Det finns några som märks mycket, som Kevin Pho, @kevinmd. Han twittrar om medicinska nyheter och har också en blogg där han och gästförfattare fördjupar medicin- och hälsofrågor.

Där har bland annat läkaren Pamela Wible skrivit om hur hon tog hjälp av ett helt samhälle för att utforma den perfekta vårdcentralen. ”Fråga patienten” är hennes ledord.  En annan spännande vårdtjänst som lyfts i bloggen är e-patients.net, en webbplats som tar hjälp av engagerade och intresserade patienter för att sålla fram intressanta och aktuella studier och artiklar om den egna sjukdomen. För läkare innebär innebär det tillgång till relevanta artiklar, vilket förenklar mycket.

I Sverige finns det en del twittrande läkare, bland annat @kraxelsson, @doktorasa, @heidistensmyren, @jklang och läkarstudenten @annebrynolf, alla mycket spännande att följa.

Det finns samtidigt en skepsis mot de här nya kanalerna. Läs till exempel konversationen från igår mellan @naversten och @ErikEdbladh om twitter och annan aktivitet bland läkare, sjuksköterskor och vårdcentraler. Erik Edbladh pratar om att lägga fokus på patienten istället för på twitter, t ex

Erik Edbladh @naversten Vården _måste_ ha patientfokus enligt lag för att försäkra sig (så långt det är möjligt) att patientsäkerheten inte fallerar.

Det är naturligtvis rimligt att en patient inte ska behöva vänta på att vårdpersonalen ska twittra klart. Att välja bort en värdefull kanal för att kommunicera och sprida information är dock synd. Det behövs snarare mer webbaktivitet både bland patienter och vårdpersonal, inte mindre.

Lite då och då droppar den in frågor till oss på OmVård, det kan vara telefonsamtal, kommentarer eller mail, från människor som inte hittar den hjälp de behöver eller tycker att de inte får gehör för sina behov. Senast var det en cancersjuk man som var i behov av second opinion. När han ledsen letade runt på nätet efter hjälp hittade han OmVård, och ringde mig och bad om råd.

Jag kunde ju inte göra så mycket mer än att lyssna och rekommendera att han pratade med patientnämnden i sitt landsting. Jag tipsade också om vilken patientförening han skulle kunna be om hjälp och om företaget 2nd view, men berättade att de tar betalt för Second opinion-konsultationer.

Idag har jag tittat igenom landstingens sidor och 1177.se, för att se vad det står om att få hjälp och stöd som patient. Enligt lag måste alla landsting ha en patientnämnd, en fristående, opartisk instans som ska hjälpa till om en patient får problem i sitt möte med vården. Det är en viktig funktion, en patient kan ofta bli oerhört utlämnad i sitt möte med vården, och där kan patientnämnden göra en insats.

Ofta är det svårt att hitta fram till dem. Att navigera på landstingens sidor är vanligtvis en utmaning också när man vet vad man ska leta efter. Oftast hittar man patientnämnden under ”Rättigheter i vården”, ”Har du synpunkter på vården” eller ”Vill du klaga på vården”, alltså väldigt reaktiva rubriker. Sällan är rubriken ”Behöver du hjälp i vården” eller ”Vill du ha stöd i din kontakt med vården” eller liknande aktiva rubriker som visar att det går att få hjälp med det som händer just nu. Patienter som behöver den typen av hjälp ska inte behöva vara utlämnade åt att leta efter information runt om på nätet. Det ska vara så oerhört enkelt att hitta patientnämnden, förstå vad de gör och få kontakt med dem att en patient aldrig ska behöva tveka vart de ska vända sig.

Jag hade kontakt med mannen igen senare. Han hade både fått kontakt med sin patientnämnd, som lovade honom sitt fulla stöd, samt fått hjälp med remiss av sin läkare.

Skönhetsindustrin i Sverige växer för varje år. Samtidigt är det oerhört svårt att hitta information om kvaliteten på klinikerna. Det går inte att skaffa kunskap om vare sig vårdrelaterade infektioner, biverkningar eller hur lyckade resultaten har blivit.

Förra året fick Christina Hedlund stora hjärnskador efter en bröstförstoring i Polen. Sydsvenskan och Uppdrag Granskning är några av de som har berättat om den sorgliga händelsen. Det har bland annat i efterhand visat sig att kliniken som genomförde ingreppet inte hade tillstånd till den typen av kirurgi. Fler fick upp ögonen för hur lite information man har om skönhetskliniker utomlands.

Nu visar det sig att kontrollen av svenska kliniker också är bristfällig, vilket både DN och SVT rapporterar om idag. Skönhetskliniker har egnentligen skyldighet att rapportera in alla ingrepp och besök till Socialstyrelsen, men det är bara Sophiahemmet, Göteborgs Plastikkirurgiska Center samt Östersjökliniken i Kalmar som har gjort det. Det är svårt att dra några slutsatser om deras resultat, eftersom de är för få för att jämföra.

Vanliga sjukhus i Sverige rapporterar hur många patienter som drabbas av vårdrelaterade infektioner i samband med vård där. Det finns alltid risk att bli sjuk av att ligga på sjukhus. I värsta fall kan man råka ut för resistenta bakterier som MRSA. Efter en genomgång på OmVård.se hittar vi heller ingen plastikkirurgisk klinik som rapporterar in hur många av deras patienter som har fått infektioner i samband med ingrepp på kliniken. Det betyder inte att patienter inte drabbas, det händer nästan överallt i vården. Det betyder istället att blivande patienter inte kan jämföra olika kliniker med varandra, eller se om den valda kliniken har förbättrats eller försämrats över tiden.

Det finns heller ingen central uppföljning på hur bra patienterna mår efter operationen eller hur nöjda de har varit med ingreppen. Har patienten råkat ut för några komplikationer efter ingreppet? Har de behövt opereras på nytt eftersom något inte blev bra första gången?

Flera skönhetskliniker är seriösa och måna om att erbjuda bra vård till sina patienter. Andra är troligen av otillräcklig kvalitet. Alla ingrepp blir inte lyckade, alla patienter blir inte nöjda. Istället för att visa glassiga före/efter-bilder och citera översvallande patientkommentarer borde klinikerna börja göra en ordentlig uppföljning av sig själva.

Några tips från OmVård.se till alla skönhetskliniker:

• Rapportera det ni ska till Socialstyrelsen. Om ni har åsikter om vad och hur inrapporteringen ser ut, kom med kloka förslag på hur det skulle kunna fungera istället
• Rapportera särskilt vårdrelaterade infektioner
• Anslut er till ”En rökfri operation”
• Använda er av WHO:s checklista för säker kirurgi och berätta att ni gör det

Ett tips till alla som funderar på en skönhetsoperation är att läsa Anna Bäséns nya bok Allt du behöver veta om skönhetsingrepp.

Vitalis, den största mässan för vård och IT, går av stapeln 5-7 april i Göteborg. Mässan har innovation och nytänkande som teman i år. Trots detta är det få mindre företag med nya idéer som får plats att berätta om sina case eller hur de arbetar. Även usability är ett område på konferensen, men få användbarhetsexperter verkar vara inbjudna att dela med sig av sin välbehövliga kunskap.

Istället består konferensprogrammet nästan uteslutande  av representanter för stora offentliga institutioner, till exempel Socialstyrelsen, SKL, CEHIS (den nationella samordnaren för e-Hälsa) och liknande. De stora fackföreningarna i vården är också väl representerade, bland annat läkarförbundet och vårdförbundet.

Vi har tidigare ställt ut på mässan, men i år planerar vi istället ett annat arrangemang. Vi vill, tillsammans med iDoc24, lyfta entreprenörskap och nytänkande i vårdområdet. Därför tänker vi ordna ett kvällsmingel den 5:e april. Vi välkomnar både ni företag som vill pitcha nya idéer inom vårdområdet och ni som vill vara med och lyssna och mingla.

Vi vet att det finns många oerhört kunniga och kreativa personer runt om i Sverige som skulle kunna bidra med både idéer och produkter inom vårdområdet. Vi vet också att det finns stora brister i de IT-lösningar som finns idag i vården. Se till exempel Sjukhusläkarens utvärdering av ett av de vanligaste journalsystemen.

Små, innovativa företag med kunskap och idéer är nödvändiga för att lösa dessa frågor. Vi vill börja med att samla några av dessa företag till en gemensam kväll. Vi hoppas att det kan bli grunden till nya och spännande samarbeten och projekt.

Är du intresserad av att delta? Ring till Pontus Österberg på 073 – 430 40 33 eller maila på pontus.osterberg@omvard.se

Läs också debattartikel om innovation i vården som vi skrev tillsammans med iDoc24 och Klamydia.se.

Journalisten Julia Skott länkar till ett tidigare irriterat inlägg om synen på kvinnor som babyfabriker som antingen är pre-gravida eller gravida. Utgångspunkten är en artikel i Washington Post som pratar om alla fertila kvinnor som pre-pregnant, som för den skull bör ta hand om sin kropp och hälsa.

Washington Post påstår i artikeln att CDC, som ungefär motsvarar Socialstyrelsen, vill att kvinnor ska börja betrakta sig som ständigt pre-gravida. Vården ska också behandla dem så. Pre-gravid-synsättet omfattar bland annat att sköta sin hälsa, avstå från tobak och alkohol, hålla sina kroniska sjukdomar i schack och undvika bly och annat farligt. Inte för sin egen skull, utan för att man eventuellt kan bli gravid. Kvinnans kropp är i första hand en baby-fabrik.

En titt på källan, CDC, visar att råden egentligen balanserade och förnuftiga. USA har en hög barnadödlighet för att vara ett industrialiserat land, särskilt i ekonomiskt svaga grupper. Den främsta orsaken, enligt CDC, är att många kvinnor inte har råd med all nödvändig vård. En annan central fråga för CDC är kvinnors kontroll över sin egen reproduktiva hälsa, bland annat genom tillgång till preventivmedel. Förutom detta lyfter CDC också upp viktiga punkter för kvinnor som faktiskt vill bli gravida.

Att utifrån det här dra slutsatsen att kvinnor inte är annat än potentiella mödrar är att missa en viktig diskussion. Många kvinnor världen över har inte möjlighet att styra över när eller hur de blir gravida, många har inte medel att ta hand om sig själva om de blir gravida. Det är viktiga frågor att jobba med.

Men att kvinnor i första hand ska ta hand om sin hälsa för eventuella oplanerade graviditeter är helt enkelt fel.

Här beskriver också Scheherezade in blue Jeans hur hon vägras den epilepsimedicin hon egentligen skulle behöva, eftersom läkarna inte vill acceptera att hon inte tänker bli gravid.

Överförskrivning av läkemedel är ett problem. Många äldre äter alldeles för många olika mediciner. Ibland för att de har fått ett läkemedel för en tillfällig åkomma som sen ligger kvar i läkemedelslistorna. Ibland fastnar de i en oändlig loop av läkemedel mot biverkningar av läkemedel mot en annan biverkning på ett annat läkemedel.

Det här blir dyrt, för de äldre, men framför allt för staten. Idag står staten och landstingen för alla läkemedelskostnader en individ har över 1800 kronor om året. Det blir ungefär 20 miljarder varje år, medan patienterna står för 5 miljarder.

Göran Hägglund vill, rimligt nog, titta på läkemedelskostnaderna skriver SvD idag. Att högkostnadsskyddet granskas är naturligt. Det har inte har ändrats sedan 1999. En läkemedelsexpert på SKL vill dessutom lägga till en expeditionsavgift på 50 kronor för varje uthämtat recept. Eftersom det uppenbarligen är hans egna funderingar är det oklart om apoteken eller staten som skulle få pengarna som skulle komma in på det sättet.

Det är synd om fokus läggs bara på de här frågorna. Det viktigaste är inte att få folk att dra sig för att hämta ut läkemedel de behöver, det är att inte skriva ut läkemedel som inte behövs. Därför behövs det göras väldigt många fler läkemedelsgenomgångar, framför allt bland äldre, än det görs idag. I en del kommuner står runt 60 % av alla äldre på mer än 15 läkemedel, medan det i andra kommuner bara är 30 % som står på så vansinnigt många läkemedel.

För att läkemedelsgenomgångarna ska vara verkningsfulla räcker det dessutom inte med att bara titta på läkemedelslistorna. Man måste fråga de berörda om vilka läkemedel de faktiskt äter. En del plockar inte ut förskrivna läkemedel, andra använder dem inte även om de har hämtat ut dem. Att få en bättre ordning på vilka läkemedel som skrivs ut, hur länge patienter står på dem och om de tar det de borde ta skulle ge både ekonomiska vinster och hälsovinster.

Andra som skriver om nyheten: SVT, Dagens Medicin, Sveriges Radio.

SKL informerar också att det inte finns några politiska beslut om höjning eller expeditionsavgifter och därmed ingen offentlig ståndpunkt från deras sida.

Två mycket bra bloggar, Tankestormar och Sofias tänkta tankar, har lagt ner. I bloggarna har Thérèse och Sofia berättat öppet och modigt om sina tidigare självskadebeteenden. Nu beskriver de att bloggarna har spelat ut sin funktion och att de vill gå vidare från det som var till det som är.

Båda har nya, intressanta projekt. Sofie kommer bland annat att fortsätta med föreläsningar. Hon har också skrivit två böcker hittills, Zebraflickan och För att överleva: om självskadebeteende. Förhoppningsvis kommer det att komma flera. Mer information finns på Sofias öppna Facebook-sida. Också Thérèse håller föreläsningar om självskadebeteende och ätstörningar. Mer information kan du hitta på hennes hemsida.

Även om det är tråkigt att två så bra bloggar nu avslutas är det glädjande att både Thérèse och Sofia har kommit så långt från det som har varit. Lycka till med framtida projekt!