Idag rapporterar både SVT och SvD att människor lever mycket längre i förortskommuner som Danderyd, Salem och Ekerö än i glesbygdskommuner som Vansbro, Älvdalen och Överkalix, enligt en rapport från Folkhälsoinstitutet.

Orsakerna till skillnaderna i livslängd är flera, säger Karin Melinder på FHI. Det är bland annat högre självmordsfrekvens och fler olyckor bland män i glesbygdsområden. Man äter mindre grönsaker där än i övriga Sverige, och får i högre utsträckning diabetes och hjärt/kärl-sjukdomar. Alkoholkonsumtionen är högre. Många lever i ekonomisk utsatthet. Å andra sidan mår människor i de här områdena påtagligt psykiskt bättre, enligt sin egenskattade hälsa.

Intressanta frågor i det här sammanhanget är hur mycket av hälsa och välmående varje person kan påverka själv och vad samhället kan göra för att hjälpa alla individer. Det går att hävda att ansvaret är helt statens eller helt människans, men det är inte särskilt givande.

En intressant del av rapporten handlar om sociala relationer – hur mycket man litar på människor, deltar i aktiviteter och hur mycket man till exempel röstar. I glesbygdskommunerna litar man på människor och deltar i aktiviteter – vilket skulle kunna vara en förklaring till den godare psykiska hälsan.

Däremot är människor i glesbygdskommuner mindre delaktiga i till exempel val. Förtroendet för det offentliga verkar inte vara så stort. För att hjälpa människor i glesbygd till bättre hälsa, till exempel genom bättre matvanor, går kanske inte med folkhälsokampanjer eller påbud från vårdcentralen? Kanske finns det andra vägar, att det personliga initiativet får driva det egna ansvaret för hälsa?

En stor del av alla allergologer kommer att gå i pension de närmaste åren. Personer med riktigt svåra allergier eller astma kommer att få det tuffare, skriver DN. Felaktig och otillräcklig behandling gör att de drabbade är sjuka oftare, får sämre lungfunktion och att de i värsta fall kan avlida av sin sjukdom.

MS-vården är otillräcklig i stora delar av landet. Vårdgarantin, som gör att nybesök värderas högre än återbesök, brist på neurologer och prioriteringar av andra grupper gör att sjukdomsförloppet hos många MS-sjuka blir långt mer skadligt än det hade behövt bli. SVT berättar om Charlotta Sundqvist som var tvungen att flytta från Östersund till Stockholm för att få tillräcklig vård för sin sjukdom. Den vård Charlotta fick i Östersund, eller snarare inte fick, gjorde att hon var tvungen att sitta i permobil och hade förlorat talförmågan. Nu kan Charlotta tala och gå igen, tack vare behandlingen i Stockholm.

Både MS, allergier och astma är kroniska sjukdomar som bryter ut rätt tidigt i livet. En fungerande behandling innebär att de som har sjukdomen kan leva relativt besvärsfritt i många år.

Tyvärr är kroniska sjukdomar inte särskilt heta i sjukvårdspolitiken. En sökning på partiernas webbplatser ger ynkligt få resultat. Inom vårdområdet dyker ”kronisk” främst upp i samband med att HIV och cancer i många fall är kroniska sjukdomar snarare än dödliga sjukdomar.

Att skillnaderna i vård är så stora i landet som beskrivs i SVT-reportaget är förfärligt. Att personer, som med rätt behandling hade kunnat klara sig själva, tvingas in i rörelsehinder är skandalöst. Röd-gröna efterlyser en Lex Gulli, en Lex Maria för felbehandlingar av läkemedel. Alliansen förespråkar en samlad patienträttighetslagstiftning.

Kommer något av förslagen hjälpa de som får otillräcklig vård och medicinering? Kommer de hjälpa de som hade kunnat ha fungerande liv, men som inte får det på grund av brist på kunskap eller brist på resurser? Som är tvungna att flytta till ett annat landsting för att få den vård de behöver?

Ett av de konstigaste förslagen som diskuterades i Almedalen var Göran Hägglund och Kristdemokraternas tidsgräns på akuten: varje patient ska vänta max fyra timmar innan de blir omhändertagna. Nu hittar jag ingenstans hur de definierar omhändertagna, om det är att bli undersökt av en läkare eller om det kan vara att man får träffa en triagesjuksköterska som hänvisar patienten till rätt vårdnivå.

Alla som väntar på akuten borde inte vara där. En del borde gå till primärvården istället, andra borde vänta och se om det inte blir bättre. Ytterligare andra borde redan ha fått så bra vård att de inte ska behöva gå till akuten. Lösningen är inte tidsgräns på akuten. Lösningen är att ge rätt vård i rätt tid, vilket inbegriper många andra steg.

Några exempel:

- Primärvården ska vara tillgänglig. Sju dagars väntan till primärvården är alldeles för lång tid. (Fem dagars väntan är också för lång tid, särskilt om man vet att man bara behöver vänta fyra timmar på akuten). Dessutom behövs det tillgång till jourtider på kvällar och helger, så att patienter har någonstans att vända sig om akuten inte är rätt plats.

- Patienter med kroniska sjukdomar ska få hjälp att inte behöva uppsöka akuten. Ett exempel är det amerikanske sjukvårdsföretaget Kaiser Permanente. De har ett fokus på patienter med kroniska sjukdomar, och arbetar främst med att hålla sina patienter friska.

- Göran Hägglund tar ofta upp gruppen äldre som en prioriterad grupp. Ett intressant projekt som de borde titta på istället för att bestämma tidgränser håller på att starta upp i Uppsala. Ett team läkare och sjuksköterskor ska åka till de äldre för att bedöma vilken vård de behöver, istället för att de äldre ska behöva vänta på akuten. Dessutom ska det finnas en direktvårdsenhet på geriatriken där äldre kan läggas in direkt.

Självklart kan det kännas lockande att fatta kraftfulla och lättköpta beslut om vården. Kaos och långa väntetider på akuten är ett problem. Lösningen heter inte väntetidsgaranti. Däremot måste planer finnas så att akutmottagningarna kan fortsätta ge den specialiserade och högkvalitativa vården de är bra på. Och inte få överbelastning som på SÖS i Stockholm, på Sahlgrenska i Göteborg eller på Akademiska i Uppsala.

Hanne Kjöller skriver en mycket bra ledare i DN om tidsgränser på akuten kontra hur vi överhuvudtaget ska ha råd med välfärden.

Veronika Palm påstår i ett märkligt blogginlägg att man kan köpa sig förbi köerna i Stockholm, apropå köerna på akuten. Det går inte att köpa sig förbi köer på akuten.

Vi var nästan hela företaget i Almedalen och tittade och lyssnade och pratade. Pontus presenterade rapporten Vårdmatchningstjänst tillsammans med Svenskt Näringsliv och Allan Gustavsson. Här finns huvudrapporten och här finns Sanocores delrapport. Mer om det kommer.

Det var intressant att ta del av utspel och löften som gavs under veckan. Vi fokuserade särskilt på vården, naturligtvis. Effekterna av vad som kommer att hända med respektive regeringsalternativ blir allt tydligare.

De röd-gröna kom med ett utspel om vården som bygger på en mer omfattande rapport.

De tre huvudfrågorna i utspelet var, enligt DN:

• Man ska inte kunna köpa mer vård inom den offentliga vården
• Ta bort etableringsfriheten
• Stoppa försämringen av infrastrukturen av medicinsk forskning

Enligt Sveriges radio var huvudfrågan snarare förslaget på stopplag kring försäljning av universitets- och regionsjukhus. Där tas även upp stopp för etableringsfrihet eftersom ”I dag är det så att vilken aktör som helst kan dra igång en privat vårdcentral och landstingen är skyldiga att betala ut pengar till den.” Påståendet är mycket märkligt. Aktörerna kan dra igång privata vårdcentraler först efter att ha blivit godkända av landstinget. Sen får de pengar om patienter väljer dem.

Den fråga i rapporten som vi självklart är mest engagerade i, är frågan om IT i vården. Det är en ordentlig del av de röd-grönas rapport, men innehåller inte mycket nytt.

De vill både ha stora nationella satsningar på vård-IT, bland annat med ett gemensamt journalsystem, samtidigt som de inte vill låsa in sig i monopolsituationer. Därför vill de ha öppna lösningar. Strålande att tänka på aktörer utanför de stora, etablerade, men är de beredda att satsa på små, innovativa aktörer också?

Dessutom vill de satsa på personliga hälsokonton, där medborgarna ska kunna samla all information om sig själva och sin hälsa. Det är bra, som de skriver är det svårt att hålla rätt på allt vård- och hälsorelaterat man går igenom under en livstid. Tyvärr landar förslaget i att patienterna via 1177 ska kunna göra interaktiva saker, som att boka tider och förnya recept. Något som redan är verklighet i många landsting, via just 1177 och Mina vårdkontakter.

En uppdaterad nationell IT-strategi inom vården vore absolut bra, men då ska den vara uppdaterad på riktigt.

SKL presenterade idag rapporten Från sjukhussäng till e-hälsa. Budskapet är bland annat att sjukvården omfamnar IT och den aktiva, initierade patienten.

I relation till den belåtenhet som SKL utstrålar är det extra intressant att följa Astmalivs försök att hitta en vårdcentral som kan ta hand om hennes astma. Astma är en av de absolut vanligaste kroniska sjukdomarna. Tidigare var astma ett påtagligt handikapp men tack vare medicinsk utveckling går det idag att leva bra med en välinställd astma. Det kräver dock kontinuitet och kompetens hos vårdcentralen för att patienten ska kunna nå dit.

Astmaliv tidigare, mycket bra läkare har gått i pension. Nu är hon på jakt efter en ny vårdcentral som kan erbjuda den vård hon behöver. Hon är precis den aktiva, initierade patient som både SKL säger sig uppskatta. Hon vill dra nytta av det vårdval som sägs vara till för henne.

Hittills har sökandet varit fruktlöst. Försök att få information via mail från vårdcentralerna gav resultatet: av 15 vårdcentraler hade 7 mailadresser, av dessa svarade 3 på mail, bara 1 av svaren var relevant för frågan. Nu har Astmaliv gått vidare med att fråga landstingspolitikerna hur tanken är att vårdval egentligen ska gå till för en astmatiker som hon. Svaret hittills har varit ungefär ”Alla mottagningar ska erbjuda astma-vård, men titta gärna på resultatet från den nationella patientenkäten för att se vilka vårdcentraler som är populära”. Ingenting om att det faktiskt kan finnas medicinsk skillnad mellan vårdcentraler. Inget konkret stöd för hur vårdvalet egentligen ska gå till.

Det är mycket bra om man som patient kan hitta den vård som passar ens behov, men det måste finnas information att utgå ifrån. Om vårdcentralerna inte använder Vårdguiden, 1177 eller OmVård till att beskriva sin kompetens måste de öppna upp för kommunikation med medborgarna. Det ska gå att ställa frågor till vårdcentralerna via kanaler som är praktiskt möjliga att använda, till exempel mail. Mina vårdkontakter är naturligtvis en möjlighet, men de säkerhetskrav Datainspektionen sätter upp skapar extra hinder för medborgare att enkelt använda tjänsten.

Astmalivs problem är inte unika. Vi får ofta in frågor till OmVård som visar att det är fler än hon som letar efter rätt vård, efter mailadresser, efter hjälp på vägen. SKL:s visioner är fina, men mycket går att förverkliga redan idag. Vi välkomnar alla vårdcentraler och sjukhus som vill berätta mer om sig själva och som vill lägga upp mailadresser som en kontaktväg.

Karolinska Institutets första utvärdering av Vårdval Stockholm har ju väckt en enorm debatt bland politiker och bloggare. Alliansens sjukvårdsgrupp är jublande glada, medan Socialdemokraternas Ilija Batjlan tycker att rapporten bekräftar hans bild av att vårdval Stockholm är dålig, framför allt för socioekonomiskt utsatta.

Alliansens mål har uppfyllts: det har blivit fler vårdbesök, vårdtunga patienters besök har ökat mer än snittet, patienterna ger bättre och bättre betyg i patientenkäter och antibiotikaförskrivningen har gått ner. Kanske mest hypat är också att logoped-marknaden har blivit oändligt mycket bättre.

Alldeles säkert kommer de röd-gröna målen att uppfyllas om de vinner valet i höst: det kommer att gå att flytta resurser från privata vårdföretag till intreprenadaktörer, det kommer att gå att flytta besök från läkare till distriktssköterskor, det kommer vara möjligt att öppna upp vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden.

Mål, belöningar och bestraffningar är kraftfulla metoder, som kan påverka det mesta. Därför är det synd att både alliansen och de röd-gröna missar  vilket målet borde vara: hur lyckad behandlingen eller undersökningarna har varit för patienternas hälsa. Istället mäts antal utförda besök, patienternas belåtenhet och resursfördelning efter områdets socioekonomiska status.

Det finns ingen belöning vikt för vårdcentraler som håller sina patienter friska, eller så friska som det går. Helst ska man till och med som läkare heller inte framhålla sin egen kvalitet på bekostnad av andra läkares kompetens, eftersom det undergräver patientens ”helt nödvändiga förtroendet för vården och vårdgivarna” enligt Läkarförbundets etik- och ansvarsråd.

Självklart är det viktigt att diskutera hur pengarna ska fördelas, men någonstans måste det finnas en diskussion kring varför vården finns och vad vården borde göra.

Ett mycket tydligt exempel på vad som är problemet för patienterna i vården idag kan följas i bloggen Astmaliv, där en astmatiker beskriver hur hon försöker hitta en vårdcentral som är intresserade av att ta hand om henne och hennes sjukdom. En hittills fruktlös jakt.

En stor mängd bloggare har skrivit om rapporten och debatten, bland annat Peter Andersson, Birgitta Rydberg, Filippa Reinfeldts pressekreterare Cherine Khalil, Helene Sigfridsson, Raymond Svensson, HBT-sossen och Catharina Elmsäter Svärd.