Förra veckan berättade SVT om forumet Terapisnack, där diverse ”terapi-experter” ger råd till hjälpsökande människor. Förutom att ge vad de kallar allmänna råd på forumet hänvisar de också till de terapisessioner de tar bra betalt för.

Experterna på Terapisnack har utbildning som ”Master Powerthinking” och ”Marital Therapy Powerlove”, vilket är företagets egna utbildningar, framtagna av grundaren Jonas Gåde.

Förutom forumet har Terapisnack slarvigt skrivna texter om olika problemområden:

Apropå depression hos kvinnor:

Denna frihet att anförtro kan utsläpp och bidrar till att minska uppkomst av negativa känslor och spänningar innan de har möjlighet att utvecklas till en stämning sjukdom. Denna ytterligare kostnader som depression hos kvinnor.

Apropå alkoholproblem:

Kvinnor blir alkoholhalt på grund av deras fysiska och känslomässiga grym man.

Apropå depression hos unga:

Att ditt barn är i tonåren reducera  alkohol om det förekommer.

Titeln terapeut är tyvärr inte kopplad till en yrkeslegitimation, som till exempel titeln läkare är. Vem som helst får idag behandla personer med psykiska sjukdomar, berättar SVT. Men experterna på Terapisnack har också behandlat barn yngre än åtta år för bland annat tvångstankar och beteendestörningar. Det är inte tillåtet, och Socialstyrelsen har öppnat ett tillsynsärende som troligen kommer att leda till en polisanmälan enligt kvacksalverilagen, skriver Dagens Medicin.

Psykologförbundet vill ha en ny lagstiftning, där endast legitimerad personal ska få behandla psykisk ohälsa. En förändring i lagstiftningen är under utredning, där det i alla fall ska skapas register över personer som arbetar med olika former av terapi och alternativa behandlingar. Det är viktigt att underlätta för människor som söker hjälp att enkelt utvärdera vilka de vänder sig till.

För de som söker hjälp för psykiska problem finns bland annat Sjukvårdsrådgivningen 1177, dit du kan ringa för hjälp. På phir.se går det att söka efter verksamheter runt om i landet. Där finns också telefonnummer till Nationella hjälplinjen. Det ska också gå att få hjälp på den vårdcentral där man är listad.

På kort tid ställdes radiologen Isabelita Berlin Kärnsjukhuset i Skövde inför två mammografibilder som inte gick att tolka. Skälet är att kvinnorna har förstorat sina bröst med gelen Macrolane, skriver GP. Ämnet syntes som ett vitt moln eller vita bollar på röntgenbilderna, och gjorde det omöjligt att tolka bilderna. Inte heller ultraljudet som gjordes sen gick att tolka. Båda kvinnorna hade sökt vård eftersom de hade känt knölar i bröstet.

Också i Stockholm har problemet att Macrolane förstör mammografiundersökningar uppmärksammats, både vid de fyra mammografienheterna och vid Onkologiskt centrum. Så vitt det går att förstå från artikeln kan enheterna inte göra mer än att förklara för de kvinnor som blir berörda att deras resultat inte går att tolka på grund av Macrolane.

Problemet är att kliniker som erbjuder Macrolane-behandling inte informerar om riskerna, skriver GP vidare. De säger till exempel att ”Det inte är några problem”, att det ”kan vara svårt vid en röntgenundersökning om det är en ovan radiolog”, att ”det är en jämn skugga på röntgen men hindrar inte bedömning av brösten” och liknande lugnande men felaktig information.

Att underlåta att berätta om riskerna är självklart inte okej. Det måste vara enkelt att ta del av både för- och nackdelar med en behandling, oavsett om man betalar för den själv eller den ingår i den gemensamt finansierade vården. Först då kan man fatta ett väl underbyggt beslut om man ska gå vidare med behandling.

Sen kan det ju naturligtvis vara ett tips att fråga någon kunnig inom området och inte bara lita på informationen från de som tillhandahåller tjänsten (och tjänar pengarna). Till exempel prata med läkare som jobbar med mammografi eller bröstcancer om det handlar just om bröstförstöring.

IT i vården har testat 1177:s nya jämförelsetjänst under rubriken ”Svårt att jämföra vårdcentraler”. Informationen i tjänsten hjälper inte patienten i särskilt hög grad, eftersom de flesta vårdcentraler och hälsocentraler får ungefär samma betyg. Gensvaret har varit rätt dåligt också, endast 10 000 besök under den månad tjänsten har funnits.

Det är problematiskt hur resultatet av patientenkäten presenterats. Patientenkäten består av 58 frågor, men SKL har valt att endast redovisa svaren på åtta, ganska allmänt formulerade frågor. Det som skulle kunna bli ett intressant verktyg för patienten att välja vårdcentral är i sin nuvarande form rätt utvattnat.

Åke Rosandher, chef för Center för e-hälsa, lovar att jämförelsen kommer att bli spetsigare och kompletteras med mer uppgifter. Det ser vi fram emot. Framför allt hoppas vi på att Center för e-hälsa vågar visa upp resultat med större skillnader. Så likformad är inte vården som det här resultatet antyder.

På OmVård.se har vi underlättat lite för patienter som letar vårdcentral. Till exempel har vi skapat Patienttoppen för varje landsting, där vårdcentralernas sammanräknade resultat kan jämföras med varandra.

Vi redovisar också de väntetider som vårdcentralerna anger på samma plats som den väntetid patienterna upplevde att de hade, så att man enkelt kan se om det är stora skillnader mellan måtten. Ett exempel på det är Kungsbacka vårdcentral i Halland, där 57 % av patienterna upplever att tillgängligheten är dålig samtidigt som vårdcentralen anger att de tar emot 89 % av patienterna inom vårdgarantins sju dagar. (Tittar man närmare på Kungsbackas patientenkät ser man att 53 % av patienterna har fått vänta mer än sju dagar. Vi har fler exempel på sådana skillnader här.)

Vi välkomnar all utveckling på det här området, och bistår gärna med tips, idéer och förslag utifrån den kunskap som vi har samlat på oss under tiden med OmVård.

Antibiotikaresistens är ett växande problem, både i Sverige och globalt. I Sverige jobbar STRAMA hårt med att stoppa onödig användning av antibiotika. Halsfluss står högt på listan över sjukdomar där antibiotika-förskrivningen bör begränsas. Bara för några dagar sen kom en rapport att en enda pencillinkur kan påverka resistensen i kroppen i upp till ett år, skriver DN.

Internationellt är antibiotikaresistens inte en lika prioriterad fråga. WHO, som borde vara en naturlig part i arbetet, har bara en halvtidstjänst vikt för frågan. Inga pengar är öronmärkta för området. Folkhälsominister Maria Larsson kritiserade Världshälsoförsamlingen skarpt för dess handlingsförlamning, skriver SvD.

Ytterligare ett problem lyfter Läkemedelsverket fram. Läkemedelsefabrikernas utsläpp innehåller stora mängder av bland annat antibiotika, även efter rening, skriver UNT. Det gäller framför allt fabriker i Indien och Kina. Som EU-lagstiftningen ser ut idag kan Läkemedelseverket inte stoppa godkännandet av ett läkemedel för att miljöpåverkan är för stor, vilket Läkemedelsverket vill ändra på. EU kan göra skillnad, om lagstiftningen ändras. Det ska vara värt att tänka på miljön vid läkemedelsfabrikerna.

Både för den egna säkerhetens skull och för den globala antibiotikaresistensen skull är det klokt att försöka avstå från antibiotika. Men förutom att vara restriktiv, hur ser forskningsläget ut kring andra behandlingsmetoder? I Sverige behandlas till exempel 350 000 kvinnor varje år för minst en urinvägsinfektion. Det är drygt 10 % av alla infektioner i primärvården. Är det någon som tittar på hur de skulle kunna bli friska utan antibiotika? Eller kanske aldrig bli sjuka?

Uppdatering: SVT har tittat vidare på frågan. Förutom antibiotikaresistensen skadas och dör människor runt läkemedelsfabrikerna på grund av utsläppen. Bland annat cancer och missfall är vanligare i de här regionerna än på andra platser.

…men behöver tid att förfinas, skriver Konkurrensverket i sin granskning av vårdvalet. Konkurrensverket bedömer att reformerna har fått positiva följder för patienterna genom ökat patientfokus, ökad mångfald och ökad tillgängligheten.

Självklart hittar de förbättringsområden för vårdvalet. Ett av de viktigaste de framhåller är att nu behövs det utrymme för vårdvalssystemet att utvecklas. De rekommenderar att statsmakterna ger landstingen tid förändra sina vårdvalssystem.

En intressant sak i rapporten är att konkurrensverket framhåller behovet av transparens i hur ersättningen till vårdcentralerna räknas ut. Tydligen är det flera vårdcentraler som ifrågasätter om de verkligen har fått de utbetalningar de har rätt till. Kanske är det inte bara vårdgivare som fuskar med siffror?

En generell fråga som har uppmärksammats av flera vårdgivare är att ersättningssystemen inte är tillräckligt transparenta och att det är svårt att i förväg bedöma hur stor ersättning som kommer att betalas ut. I vissa fall finns även en misstro till hur den faktiskt utbetalda ersättningen har beräknats.

SvD:s ledare och Lotta Olsson (m) är båda glada över konkurrensverkets rapport, men Lotta tycker att det är synd att inte fler känner till att vårdval är genomfört. Peter Andersson (s) och Högberg (s) är mer skeptiska. Svarar valfriheten verkligen mot användarnas behov? Startar nya vårdcentraler verkligen i de områden där de behövs? Diskussionen kommer med all säkerhet att fortsätta.

Den tidigare utlovade myndigheten som ska granska vården kommer att bli verklighet vid nästa årsskifte, enligt Göran Hägglund i en intervju i Ekot. Myndigheten ska bli liten och spetsig, jaga fel i vården och hitta systemfel. Toivo Heinsoo, regeringens vårdvals-utredare, ska bli ny generaldirektör för myndigheten.

Det ska bli mycket spännande att se var myndigheten kommer att ta vägen, om den nu kommer att få vara kvar. Ylva Johansson (S) sågar snabbt förslaget, enligt DN. Hon lovar att om de vinner valet kommer den inte att vara kvar i den här formen.

Hur mycket allmänheten kommer att få ta del av utredningsresultat och kvalitetsinformation från myndigheten är fortfarande inte klart. Enligt Göran Hägglund ska myndigheten i alla fall ”undersöka vilket behov av information som olika patientgrupper har för att själva kunna välja vårdgivare och behandling”. Om det betyder att myndigheten också ska tillgodose behovet är inte lika klart.

Vi hoppas att allmänhetens behov inte blir bortglömda när myndigheten väl blir verklighet. Vi bidrar mer än gärna med vår kunskap om kvalitetsinformation till patienter.

För ett par veckor sen gick vi ut med en enkät om vilka frågor i vården som är viktiga. Vi spred den hos oss och hos andra bloggar, och fick in en hel del svar, särskilt från moderater, socialdemokrater och vänsterpartister. Här kan du se frågorna. Nu har vi sammanställt resultatet utifrån vilket block svararna skule rösta på. Det visade sig att skillnaderna i vad de som tänker sig rösta på alliansen och de som siktar på de röd-gröna är rätt stor.

I samtliga diagram är allians-väljarna blå och röd-gröna väljare röda.

Finansiering

Vi började med att fråga om varifrån vårdens pengar ska komma:

De allra flesta röd-gröna var eniga om att vården ska vara offentligt finansierad. Allians-väljarna tyckte att man ska kunna lägga till en privat försäkring om man så önskar, men många av dem tyckte att det inte skulle vara nödvändigt för att få en bra vård. Ingen tyckte att vården skulle vara föräkringsfinansierad.

Privat eller offentligt driven vård

Vi ville också veta vilka som ska utföra vården. Även här skiljer sig blocken åt en hel del.

De röd-gröna väljarna tycker med stor majoritet att vården ska vara offentligt driven. Allians-väljarna fördelar sig mellan att tycka att det inte spelar någon större roll, så länge det är höga krav på de som utför vården och att det ska finnas en mångfald av utförare. Ingen av de här grupperna vill ha privata aktörer med vinstintresse som utförare av vård.

Vårdval

Vårdvalsreformen är genomförd i hela Sverige, och ställer helt nya krav på information Att reformen genomfördes var inte uppskattat hos alla, vilket också märks i svaren.

Allians-väljarna vill helst utöka vårdvalet. Patienter ska kunna välja inom ännu fler områden. De röd-gröna väljarna tycker snarare att vårdval inte ska vara nödvändigt. Det ska vara bra nog utan vårdval.

Förändring och utveckling

Slutligen ställde vi ett par frågor om förändringar i vården. Om de hade miljard att fördela i vården, vad skulle den gå till? Och vilka frågor är de viktigaste i valet. Eftersom frågorna var ganska fria, med många alternativ, blev svaren mer splittrade än i de första frågorna. Så här såg det ut.

Om väljarna hade haft en miljard över skulle de helst lägga dem på att höja och säkerställa kvaliteten i vården. Allians-väljarna skulle också vilja korta vårdköerna, medan de röd-gröna var ganska intresserade av att rehabilitera långtidssjukskrivna. De röd-gröna är mycket ointresserade av att lägga pengar på forskning om sjukdomar och behandlingar. Alla är ganska ointresserade av att höja patienternas löner.

De viktigaste vårdfrågorna var liksom miljard-frågan bred.

Alliansens väljare är mest intresserade av att satsa på folkhälsan och göra det lättare att få tillgång till vård. De röd-gröna ser det däremot som en viktig fråga att öka personaltätheten i vården. Ingen allians-väljare tycker att man ska minska möjligheterna att starta privata vårdcentraler och sjukhus, och på samma sätt är det ingen röd-grön som vill öka möjligheterna att starta privata vårdcentraler och sjukhus.

Alternativet ”Att den påverkan som klimatförändringarna har på hälsan ska hanteras på ett bättre sätt” visas inte i diagrammet, eftersom bara en hade kryssat i det.

Nu har vi frågat vad bloggläsare runt om tänker i de här frågorna. Vårt nästa steg är att titta på vad partierna säger officiellt. Kan man vara lugn med att rösta som man hade tänkt sig?

Sverige har ingen lag om patienters rättigheter. Det går inte att kräva vård i Sverige. Däremot har landstingen skyldigheter att erbjuda god vård. De måste också prioritera de svårast sjuka. Ofta fungerar det här rätt bra. Sjuka får den vård de behöver, i stort sett, och blir så friska som det går. Till exempel har Sverige högst överlevnad i cancer av alla länder i Europa.

Men ibland blir det krockar, som för Samuel och hans föräldrar, vilket skildras i senaste Uppdrag granskning. Sebastian hade ovanlig cancer. Trots upprepade operationer kom cancern hela tiden tillbaka. Hans föräldrar gjorde allt de kunde för sin son, och letade bland annat rätt på en försöksbehandling från USA. Samuels värden blev något bättre, men när han blev akut dålig nekades han respiratorbehandling och avled. Hans läkare hade beslutat om behandlingsbegränsning, vilket innebär att de till exempel inte genomför livsuppehållande behandling.

Samuels föräldrar, Miriam och Jan, ser det som att sjukhuset avsiktligt lät deras son dö. De har polisanmält sjukhuset. De berättar att de kände sig omyndigförklarade och att de ville överklaga beslutet om behandlingsbegränsning, vilket inte är möjligt som lagstiftningen ser ut. De kände sig utestängda från besluten. Miriam är arg för att det inte finns lagar utan bara ”luddiga riktlinjer”.

När Dagens Medicin skriver om händelsen är flera kommentarer fyllda av irritation över att vårdpersonal ifrågasätts och polisanmäls. Det märks en stor förståelse för vårdpersonalen medan föräldrarna snarare är besvärliga som förväntar sig för mycket.

Det här problemet, att vårdpersonalens syn på vården skiljer sig från patienters och deras närståendes förväntningar, kommer inte att minska. Patienter och närstående kommer att bli allt mer vana vid att ställa krav och vid att ifrågasätta vad läkarna säger. Samtidigt kan och vill läkare inte lämna ifrån sig de medicinska besluten. Någonstans måste  vårdpersonal och patienter mötas.

Därför måste det finnas större öppenhet kring vilken vård man har rätt till och på vilka grunder behandlingsbeslut fattas. Att inte ge livsuppehållande insatser kan i många fall vara rätt beslut, medicinskt sett. Om patienten är alltför dåligt kan det vara för plågsamt och medföra stort lidande att ge dem det. Men när besluten upplevs godtyckliga och slumpartade kommer klyftan mellan vård och patienter att öka. Att nå fram till förtvivlade föräldrar till ett svårt sjukt barn är naturligtvis en utmaning, men det måste göras.

Se programmet, inslaget börjar ungefär 13 minuter in i programmet. En intressant artikel i Läkartidningen om etik i vården. Experter kräver skärpta regler enligt artikel i SvD.

Indy och Helenes samhällsblogg bloggar om programmet, med lite olika perspektiv. Om man vill få lite läkarreaktioner är Underläkare en bra plats att titta.

UPPDATERING: George från Himlen kan vänta varnar för den behandling som föräldrarna lät Samuel testa. Han berättar att de studier som har gjorts av ämnet visar att det är farligt för cancersjuka.

Astrid Lindgren-sjukhuset gör många Lex Maria-anmälningar och de gör de i tid. De anmäler alltså många allvarliga misstag i sin vård till Socialstyrelsen. Det låter skrämmande, vågar någon låta sjukhuset vårda deras barn?

Deras höga siffror kan vara följden av en god säkerhetskultur, berättade DN i helgen. De arbetar systematiskt med att uppmärksamma fel och misstag och snabbt anmäla dem till Socialstyrelsen. På så sätt kan de lära sig av sina misstag och sprida kunskapen till andra, vilket de får beröm för av Socialstyrelsen. DN:s granskning visar att så många som 2 av 3 anmälningar från andra sjukhus kommer för sent.

Lex Maria är en fantastisk idé. Misstag och felaktigheter händer, tyvärr, men öppenhet leder till att både det egna och andra sjukhus kan undvika att göra samma fel. Det är helt enkelt positivt att anmäla, men det kan straffa sig att ha höga siffror. Expressen gjorde till exempel stora nyheter av att Astrid Lindgren hade flest Lex Marior i samband med att en flicka gick bort i januari. De berättade om ”drömsjukhuset som blev en mardröm för barn och deras föräldrar”. Anna Bäsén skrev att ”Något är ruttet på Astrid Lindgrens barnsjukhus”.

Så länge det inte är säkert att alla sjukhus systematiskt anmäler misstag är det svårt att veta om det verkligen är mer problem på Astrid Lindgren än på andra ställen. Det är också svårt att få inblick i vad sjukhusen gör med kunskapen. Kommer den tillbaka till organisationen så att den ständigt förbättrar sig? Tar sjukhusen till sig kunskap från andras misstag?

Det är naturligtvis aldrig roligt att berätta att man har gjort fel. Organisation måste vara redo att ta emot kunskapen. Det krävs resurser som kan fånga upp fel i verksamheten, rapportera in dem och föra tillbaka kunskapen till organisationen.

Vi har funderat mycket om vi ska samla in och lägga ut information om antal Lex Maria-anmälningar och HSAN-anmälningar för sjukhusen. Det kan vara värdefull information. Men helst skulle vi lägga till den tillsammans med någon form av förbättringsindex. Det är dåligt att göra misstag Det är bättre att stå för misstagen än att mörka, glömma eller strunta i dem. Ännu bättre är att stå för sina misstag och jobba för att bli av med dem. Och allra bäst är naturligtvis att inte göra misstag alls.

Den informationen vore fantastisk att kunna lägga ut. För det är ju av största relevans för patienten – gör mitt sjukhus allt för att inte göra fel?

Det felaktiga följebrevet till Stockholm läns landstings patientenkät som kom i tisdags har fått en uppföljning. Igår kom ett nytt brev från SLL där de bad om ursäkt för att det blivit fel. De berättade också att om jag har fyllt i enkäten och postat den kommer den tyvärr att plockas bort från slutresultatet. Det är rimligt, som det är nu kan det ju vara osäkert vilken vårdcentral jag svarar på frågor om. Däremot är det fortfarande svårt att veta vad som händer med enkäter som har fyllts i på nätet.

Om man nu ändå vill svara på en enkät om vården kan man tills de har rett ut det hela fylla i vår enkät om politik&vård. Hur tycker du att vården ska fungera? Vilka frågor är viktiga för dig i valet?