Förra veckan postade en av mina vänner ett irriterat utrop på Facebook.

Aaargh!:
”Hemmapapporna är livsfarliga för barnen – Debatt – Expressen.se”

Hon hade hittat en debattartikel i Expressen där familjerådgivaren och ledarskapskonsulten Eva Sternberg hävdar att det är livsfarligt att lämna barn hos papporna.

Olyckorna – som kan handla om allt från otäcka fall till att skållas av kastruller med hett vatten som parkerats alldeles vid spiskanten – beror på att en majoritet av Sveriges politiska partier har bestämt sig för att lägga sig i småbarnsfamiljernas liv, direkt från födseln.

Enligt Eva har män utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt och är direkt olämpliga att för att ta hand om barn.

Hon skriver att ”sjukvårdspersonalen vet att jag har rätt och att jag har kommit något viktigt på spåren”, men av rädsla berättar de inget och gör inget.

För att ge tyngd åt sin hårresande kritik lutar hon sig mot nyligen disputerade Anna Carlssons avhandling ”Child injuries at home – Prevention, Precautions and Intervention with focus on scalds”. Eva lyfter bland annat fram att skadorna bland barn under ett år ökar, samtidigt som de minskar i andra åldersgrupper. Det skulle bero på att allt fler pappor är hemma med sina barn.

I måndags publicerade Expressen ett svar från Anna Carlsson. Hon påpekar att hennes avhandling inte på något sätt handlar om mammor eller pappor är bättre på att ta hand om sina barn. Hon har undersökt hur barnahälsovården kan ge information till föräldrar så att de vidtar åtgärder för att skydda sina barn mot olyckor. Hon har upptäckt att föräldrar både överskattar och underskattar sina barns förmågor, och att de kan behöva individuell information för att ge sitt barn rätt skydd.

Den grupp hon har tittat på, 8 månaders bebisar, i de flesta fall varit hemma med sina mammor. Det är helt enkelt felaktigt av Eva att från avhandlingen dra några slutsatser om pappors förmåga att ta hand om sina barn.

Jag hoppas att Anna och hennes kollegor fortsätter att titta på hur man kan undvika att små barn skadas. Jag är helt övertygad att de är något på spåren när de tittar på hur information ska utformas för att nå fram till föräldrarna utifrån deras unika förutsättningar.

Dessutom är jag rätt säker på att två föräldrar tillsammans är det bästa skyddet för barnen. Om det finns en pappa kanske de, med sin tredimensionella, bisonspanande blick, är strålande duktiga på att identifiera potentiella faror, om nu utvecklingen har gått till så som Eva påstår?

Läkartidningen bloggar om debatten, liksom Barnläkarbloggen.

Prisjakts har en ny jämförelsetjänst för receptfria läkemedel, vilket är en strålande idé. Det går till exempel att följa prisutvecklingen för receptfria mediciner, och se hur stor spridning det är bland priserna. Förhoppningsvis kommer fler av apotekens priser att dyka upp. Apotek Hjärtat och Kronans Droghandel saknas, bland annat. Dessutom vore det schysst att kunna jämföra med hur priserna såg ut före avregleringen, men jag vet inte om Prisjakt kan gå tillgång till den informationen.

Det är spännande att kunna se statistik och jämföra. Saker och ting kan bli mer tydliga då. Till exempel insåg jag att alla smärtstillande mediciner med Paracetamol, alltså Alvedon, Reliv, Curadon och Panodil, kommer från det gigantiska läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline. Så även om patentet har gått ut och nya läkemedelsföretag får göra generika finns det ändå ingen verklig konkurrens för Paracetamol på den svenska marknaden.

Konkurrensverket har granskat GSK-dominansen, men tycker inte att det borde hämma effektiv konkurrens, enligt Dagens Medicin. Det är svårt att förstå hur det inte skulle påverka.

Läs också i DN om prishöjningen av receptfria läkemedel. Och använd Prisjakts jämförelsetjänst!

Hos Medicinsk Ordbok kan du läsa ett utdrag av boken Google-koden av Andreas Ekström. Boken kommer ut i dagarna handlar om hur Google arbetar med vårdprojekt och medicinvisioner. Googles projekt är oerhört spännande, bland annat hur de genom människors sökningar kan följa pandemier. Jag ser fram emot att läsa den!

För några år sen köpte Google upp det svenska projektet Gapminder, som utvecklats av Hans Rosling tillsammans med hans son Ola och sonhustru Anna. Om ni har missat Hans Rosling och Gapminder rekommenderar jag er att genast titta på någon av hans presentationer. Ola och Anna följde med Gapminder till Kalifornien och har sedan dess jobbat med att vidareutveckla projektet inom Google. Så här ser det ut idag.

Igår kom cancerfondens årliga rapport. De berättade bland annat att trots att cancer framför allt är en sjukdom som drabbar äldre är både forskning och behandling av gruppen långt sämre än för yngre ålderskategorier. Dessutom tar de upp riskerna med att Sverige halkar efter inom den kliniska forskning, trots att vi tidigare har legat i framkant i området. Den är läsvärd, och du hittar den här.

Rapporten pekar också på att vilken vård du får är olika beroende på var i landet du bor. Som i så många andra vårdområden följs inte de nationella riktlinjerna likadant överallt, beroende på ekonomi och kompetens i de olika landstingen. Det kommunala självstyret är oerhört omhuldat i Sverige, men när ska patienter få möjlighet att söka vård på platser som faktiskt är specialiserade på din sjukdom, även om det är i en annan del av landet?

Cancerfonden tar också upp i en debattartikel i SvD att högutbildade får vård snabbare vid lungcancer.

Du kan också läsa om rapporten i DN.

Kent Persson har skickat ut ett ämne för veckans bloggdebatt som bara inte går att motstå: ”Hur kan sjukvården bli bättre i Sverige?”

Vi på Sanocore drivs av frågan hur vi kan bidra till att göra sjukvården bättre. Därför diskuterar vi ständigt de brister som finns och vad vi skulle kunna göra för att förändra dem. Eftersom vi har den bakgrund vi har (civilingenjörer) är det inte vården i sig som är fokus i våra diskussioner. Det finns inte mycket vi kan säga om behandlingar, mediciner eller åtgärder. Vi brinner snarare för kommunikation och effektivitet, områden där det finns stora och påtagliga brister i den svenska vården. Bristerna kostar dessutom pengar, både för vårdgivarna och patienterna.

Naturligtvis är frågorna stora och komplexa, men här är några funderingar.

1. Hur får vi högre kvalitet?

Vården som ges måste vara möjlig att följa upp. Både vårdgivare och patienter ska kunna ge sin bild av hur lyckad vården har varit, och resultatet av mätningarna ska redovisas öppet. Det ska spela roll vilket jobb som görs och vilket resultatet blir.

Att ställa krav och följa upp har ibland visat sig framgångsrikt. Genom att till exempel sätta en strålkastare på problemet vårdrelaterade infektioner har andelen minskat på de flesta sjukhus. Den inte så lyckade satsningen på kömiljarden pekar på att det inte alltid räcker att fråga vårdgivaren eller huvudmannen om de gör ett bra jobb, patienten måste också bli tillfrågad. Genom att konsekvent fråga både vårdgivare och patienter om upplevelsen av vården blir bilden långt mer komplett än om man endast frågar den ena gruppen.

Oavsett om det handlar om behandlingsresultat eller väntetider måste det vara enkelt att redovisa informationen. Om det är för omständligt kommer inte personalen att lägga tid på det, så enkelt är det.

2. Hur får vi högre tillgänglighet?

Det är långa köer till vård i Sverige, som egentligen varken växer eller krymper. Samtidigt utnyttjas absolut inte alla operations- och besökstider, bland annat eftersom många patienter inte dyker upp.

En enkel start på det problemet är att vårdgivaren öppnar sina tidböcker. Idag skickas fortfarande ofta kallelser, där tanken är att patienten ska rensa sitt schema och dyka upp på beordrad tid och plats. Alltför ofta händer det att patienten bara inte kommer, vilket innebär att operationssalar står tomma och värdefull personal står sysslolös. Låt istället patienten välja tid – och se till att det är enkelt att få tag på rätt person om tiden behöver ändras. Att fylla på med SMS-påminnelser gör det ännu troligare att patienten faktiskt kommer.

Låt också patienten välja vårdgivare i högre grad än i dag. Idag är en del sjukhus är för små för att vårdpersonalen ska få ordentlig träning på vissa behandlingar och operationer. Istället för att hålla vården inom landstingen borde patienterna kunna få möjlighet att söka sig till sjukhus som är skickliga på de mer komplicerade behandlingarna. Eller kunna få hjälp med enklare ingrepp på mindre högspecialiserade sjukhus som har tid snabbt, beroende på behovet. Rätt vård till rätt person, helt enkelt. Det kräver den tidigare nämnda kvalitetsgranskningen kombinerat med vårdgivarens utbud och kompetens.

3. Hur får vi då bättre vård i Sverige?

Det ovanstående är några förslag på vad som kan göras för att förbättra vården. Genom att bygga IT-stöd som a) sätter patienten i centrum, b) är verkligt användarvänliga, och c) gör det lätt att göra rätt, går det att komma långt med förbättringsarbetet.

Sen är det ju naturligtvis massa jobb som återstår att genomföras, men det går!

Socialstyrelsen verkar ha uttalat sig i frågan om den 31-åriga, förlamade kvinnan som har bett om att få dö, enligt Dagens Medicin. Hon vill bli sövd och frånkopplad från respiratorn som håller henne vid liv, så att hon kan få dö värdigt.

Socialstyrelsen säger nej, berättar den behandlande läkaren. De anser inte att det finns något lagligt utrymme att följa patientens önskan. I Sverige har varje patient rätt att få avstå från behandling.

Så här står det i Socialstyrelsens allmänna riktlinjer:

Läkaren får inte ge en behandling som patienten inte vill ha. Om patienten vägrar att låta en livsuppehållande behandling fortgå skall denna avbrytas.

Problemet är att:

En grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna, inte ens om patienten själv begär det.

Så man får alltså vägra att ta emot behandling, även om man vet att man kommer dö, så länge det inte inbegriper en aktiv handling från vårdpersonalen. Kvinnan i det här fallet är förlamad och vill självklart vara sövd när respiratorn kopplas ifrån. Det verkar falla under det andra stycket, enligt Socialstyrelsens bedömning.

Många äldre som är döende kopplas ifrån sina livsuppehållande åtgärder och får gå bort i frid. Att i samband med det bli sövd, få smärtstillande, ångestdämpande eller kramplösande medel är så vitt jag inte ovanligt. Därför kan jag inte riktigt förstå skillnaden med den här kvinnan. Varför är det okej att avsluta andra livsuppehållande behandlingar men inte den här? Varför får andra patienter bli sövda i dödens närhet, men inte den här kvinnan?

Är det inte hög tid att se över hur reglerna för behandling och avstå behandling ser ut? Det finns många steg mellan patientens rätt att avstå behandling och aktiv dödshjälp som den som till exempel utförs på den schweiziska kliniken Dignitas som SvD har skrivit om. För patienternas och vårdpersonalens skulle måste de här stegen bli tydligare. Den här 31-åriga kvinnan måste få den hjälp hon behöver!

Andra tidningar som skriver om frågan: Läkartidningen, SvD 1, SvD 2, SVT, SR, Dagens Medicin. Tankestormar bloggar också om frågan i ett läsvärt inlägg.

Socialstyrelsens nya (och första) riktlinjer för behandling av ångest och depression har precis presenterats. Liksom i det utkast som kom för ett år sen anges KBT som primär behandling vid mild depression. De poängterar dock mycket noga i riktlinjerna att behandlingsform ska väljas i samråd mellan läkare och patient.

Depression och ångestsyndrom är bland de vanligaste sjukdomarna i Sverige. 25 % av alla kvinnor kommer någon gång i sitt liv behandlas för depression liksom 15 % av alla män. 25 % av alla i Sverige kommer drabbas av ångestsyndrom någon gång i livet. Första kontakten med vården sker främst med primärvården, och mycket av behandlingen görs också i primärvården.

Trots att det här är så vanliga sjukdomar, med risk för funktionsnedsättning, långvarig sjukdom, återinsjuknande och självmord, finns ingen nationell uppföljning av behandling och resultat. Bara en bråkdel av de som får antidepressiv medicin har en depressionsdiagnos visar Socialstyrelsen i en fördjupad genomgång av medicin och journaler i Skåne.

Uppföljning och utvärdering måste bli bättre, både för den enskilda patientens skull och för vården i stort. Eftersom så mycket av vården sker i primärvården blir det därför nödvändigt att allmänläkarna börjar registrera behandlingar och resultat. Hittills har ingen lyckats få läkare i vare sig primärvård eller psykiatri att samlas i gemensamma uppföljningsregister. Att få både primärvården OCH psykiatrin att jobba med gemensamma nationella uppföljningar känns i det perspektivet som en ouppnåelig utopi. Men vem vet, kanske de nya rekommendationerna kan föra med sig en ny insikt i värdet av nationell uppföljning?

Här kan du hitta Socialstyrelsens riktlinjer. Dagens medicin, Läkartidningen och Sveriges Radio har skrivit mer om själva behandlingsförslaget. Intressanta bloggar om förslaget är bland annat Wemind-bloggen.

Som vi har skrivit om, och använt oss av, har SKL genomfört en enkätundersökning bland landets patienter för att ta reda på vad de tycker om sin vårdcentral. Resultatet pekar på att det finns skillnader. En del patienter är toppnöjda med sin vårdcentral, medan andra har mycket att anmärka på.

När man jämför vård och läser andras omdömen är det naturligtvis viktigt att tänka på vad som är viktigt för en själv. En del människor tycker att det är mycket viktigt att få utförlig information om sin sjukdom och behandling, andra tycker att det är mycket viktigare att få ett gott bemötande. Därför går det inte att säga vad som är den bästa vården.

Men kanske är det värt att leta efter vårdcentraler med dåliga patientomdömen, om man får tro en kommentar i Läkartidningen. Under rubriken Kundtillfredsställelse; viktigt, men hur mycket? skriver Gustaf G:son Trolin, leg läkare, med dr, Median Ind. Com., Brasilien:

Till vilken grad skall man värdesätta patientens omdöme?
OK att patientens förtroende är mkt viktigt, men själv behandlas jag hellre av en kompetent knöl än av en sympatisk klåpare.
Och Du?
Hur bedömer patienten det?
Relevantare att se till resultaten?

Staffan på Tankesmedjan allmänmedicin håller inte med Gustaf G:son. Jag går på Staffans linje, jag föredrar alla gånger en kompetent sympatisk läkare, jag är rätt övertygad om en god patient-vårdteams-relation är förutsättningen för en god behandling. Det är inte helt lätt att prova sig fram till rätt läkare, om vi inte börjar med vårdcentrals-speeddejting. Där kan andra patienters omdöme vara en bra guide till en bra vårdcentral.

För ett par veckor sen skrev jag om att patienter borde få tillgång till sina egna journaler. I Östergötland har man i några år kört ett försök där patienter får se sina journaler via nätet. Läs den ansvarige Anders Bernholtz intressanta debattartikel i Dagens Medicin om hur försöket har fallit ut så här långt. Och läs också de rätt förutsägbara kommentarerna till artikeln.

Vi som driver OmVård.se är stora förespråkare och anhängare av öppet data, speciellt från våra skattefinansierade myndigheter. OmVård.se är en tjänst som helt är byggd på kvalitetsdata från offentliga aktörer. Detta data är inte alltid öppet och lätt tillgängligt. I vissa fall är informationsägarna tveksamma till att släppa ifrån sig data och ofta tillgängliggörs data på ett sätt som är svårt att bygga nya tjänster på (till exempel i pappersrapporter eller pdf:er).

I början av projektet OmVård.se låg vårt fokus på att skapa och utveckla en webbplats som visade upp de kvalitetsdata som vi samlat in för olika vårdgivare. Nu när OmVård.se finns och fungerar har vi börjat utveckla vårt eget API. En betaversion av detta API finns på api.omvard.se. Vi tycker att det känns självklart att kunna erbjuda tillgång till det data som visas upp på OmVård.se till andra parter som vill visa upp information om svenska vårdgivare.

I denna första version av API:t erbjuder vi en enkel funktionalitet. Det går att få ut kontaktuppgifter till vårdgivare som ligger nära den gatuadress eller koordinat som man skickar in till API:t. I framtiden hoppas vi kunna erbjuda mer funktionalitet och flera andra typer av utdata. Detta är dock beroende på efterfrågan. Så om du är en person som känner att du kan, vill och kommer att använda vårt API men tycker att API:t behöver utökas med någon information som finns på OmVård.se, tveka inte att skicka ett mail till oss på dev@omvard.se och berätta vad du vill ha!

Efterfrågan på fetmaoperationer ökar stadigt, berättar Ingmar Näslund, vid Örebros universitetssjukhus för SR. Han berättar också att det är mycket positivt. Fetmaoperationer är säkra och ger gott resultat. Fetma ger många följdsjukdomar som värk, diabetes och högt blodtryck. Operationerna kan därför avlasta övriga vården.

Tyvärr har inte alla landsting samma inställning till operationerna. Värmland, Örebro och Stockholm genomför många, medan Dalarna, Kalmar och Östergötland är det få som opereras för fetma. Det gör att siffrorna för väntetider för betyder lite olika i olika landsting. Sjukhusen i Dalarna, Kalmar och Värmland har kortast väntetider i Sverige. Att väntetiderna är korta i Dalarna och Kalmar beror på att det är mycket svårt att få remiss till fetmaoperation i dessa landsting.

Nu funderar SKL på att samordna riktlinjer och resurser för fetmavården. Det skulle innebära att kriterierna för att få operationen skulle vara samma över hela landet, och att de resurser som finns skulle kunna utnyttjas bättre.

Det är rimligt, det ska inte hänga på vilket landsting man bor i om man får den vård man behöver. Det ska heller inte gå att få fina väntetidssiffror genom att undanhålla människor vård.

Också Sydsvenskan skriver om kirurgernas önskan att skapa fetmacentrum.

För några veckor sen publicerade vi intervjuer med Thérèse och Sofia i artiklarna Sjukpensionär vid nitton och Stöd på nätet. Både Thérèse och Sofia har tidigare lidit av självskadebeteende och ätstörningar, och arbetar idag i organisationen SHEDO för att hjälpa andra med samma problem. En av de frågor de jobbar mycket med hur Rättspsykiatrin i Sundsvall vårdar personer med självskadebeteende som är tvångsinlagda där.

SHEDO har kritiserat Rättspsykiatrin bland annat för hur de använder tvångsmetoder, med tvångshandskar, tvångsinjektioner och bältesläggning. Rättspsykiatrin i Sundsvall  använder också metoderna Aktivt ointresse och Kärleksfull cynism, vilket SHEDO ifrågasätter. Rättspsykiatrin upplever att de med sina metoder har uppnått mycket bra resultat. Flera kvinnor upplever tvärtom att de möjligen slutar att skada sig så länge de är inlagda, främst för att undkomma bestraffning, men att de mår psykiskt sämre och att de återfaller i skadebeteende när de är kommer ut igen.

För ungefär ett år sen gjorde SVT flera inslag om kritiken mot Rättspsykiatrin i Sundsvall och behandlingen av unga självskadande kvinnor. Det handlade dels om vilka metoder som användes, dels om att kvinnorna satt på samma avdelning som dömda brottslingar, bland annat våldtäktsmän och mördare. Socialstyrelsen granskade efter detta avdelningen och riktade kritik mot den.

En av följderna blev att en särskild avdelning för kvinnor med den här problematiken skapades och att tvångshandskarna förbjöds. Nu är Rättspsykiatrin i Sundsvall åter aktuell. Representanter för rättspsyk anser att de har goda behandlingar, men att läget försämrades av de förändringar som gjordes. Sofia från SHEDO anser att vården som ges på rättspsyk är mycket dåligt för patienterna.

Sofia från SHEDO intervjuas i en uppföljningsintervju.

Vad som är givet är att att vård bara kan bli bättre om den är validerad och evidensbaserad. Det förutsätter att vårdgivarna dokumenterar och följer upp behandlingar som görs, inklusive tvångsmetoder. Det räcker inte med att vårdgivarna känner eller tror att vården de ger är bra. Om de tycker sig se goda resultat av tvångshandskar, aktivt ointresse och isolering borde de kunna visa det i behandlingsresultat. Kan de inte göra det borde de troligen omvärdera sina behandlingsmetoder.

Det här är särskilt angeläget då allt fler unga människor skadar sig och fler behandlas i slutenvården. Det visar en studie från KI, vilket går att läsa i Läkartidningen. SR har också intervjuat Karin Beckman, en av författarna till rapporten, och Gunilla Wagersten, från barnpsykiatrin i Göteborg, om unga kvinnor som skadar sig.