Kömiljarden delades ut till landstingen i höstas trots ett väldigt flyttande av patienter till ”frivilliga” köer. Diskussionen kring de ”frivilliga” köerna ledde till att det verkliga köläget granskades och visade sig vara mycket dåligt i flera landsting och regioner. Nu har regeringen och SKL kommit överens om att skärpa reglerna för vad som räknas som minskade köer.

* Alla köer kommer att räknas, inklusive ”frivilliga” köer. Förhoppningsvis kommer det inte att hjälpa att ha mer än hälften av patienterna i frivilliga köer, som bland annat region Skåne har haft.

* Mätningen kommer att genomföras under två perioder, januari-mars och september-december. Det kommer inte att fungera att göra punktinsatser runt ett specifikt datum, som verkade vara fallet under hösten 2009.

* Slutligen måste landstingen höja inrapporteringsfrekvensen från 90 till 95 %.

Principen att belöna bra beteende för att sporra förbättringar är positiv, men det är bedrövligt att reglerna måste skärpas på det här sättet för att komma till rätta med fifflandet.

Här är några exempel på hur köutvecklingen har sett ut under hösten 2009. Som synes ökar andelen frivilligt väntande markant under hösten 2009. Bilderna kommer från Väntetider.se (2010-01-29)

Orange är patienter som har väntar mer än 90 dagar.

Blått är ”frivilligt” väntande.

Lila är patienter som har fått vård inom vårdgarantin.

Patienter i Blekinge som väntar på operation/åtgärd

Patienter i Skåne som väntar på besök till allmänmedicin

Idag besökte Vårdföretagarna, Praktikertjänst och OmVård Dalarna för att diskutera Vårdval med politiker och ett fåtal vårdföretagare (det finns ganska få i Dalarna, mindre än 5 % av vårdgivarna i landstinget). Dalarna står inför införande av Hälsoval, och diskussionen är i full fart mellan den socialdemokratiska majoriteten och oppositionen.

Dalarna står inför utmaningar med ett vidsträckt landsting med mycket glesbygd. Befolkningen är åldrande, med allt större vårdbehov. Därför vill landstinget i Dalarna satsa på invånarnas hälsa, snarare än deras sjukdomar för att förhoppningsvis få en friskare befolkning med mindre vårdbehov.

Den diskussion som har blossat upp i landstinget handlar om hur förutsättningarna ser ut för privata aktörer som vill starta en vårdcentral. Vårdcentralerna ska kunna erbjuda ett mycket brett utbud och avtalstiderna är relativt korta. Planen är också att tillämpa passiv listning, alltså att de som inte väljer om kommer att fortsätta vara listade hos sin tidigare offentliga vårdcentral.

Oppositionen anser att de här förutsättningarna gör det i princip omöjligt för små entreprenörer att etablera sig i Dalarna. Majoriteten håller inte med. Och eftersom det är valår blir diskussionen bred och intensiv. (Den har varit inne på offentlighetsprincipen och blodbrist)

Att dra upp riktlinjer för ett vårdvalssystem är trixigt, men eftersom upplägget påverkar både patienter och intresserade entreprenörer mycket påtagligt är det viktigt att det är öppet för förändringar och justeringar.

För att kunna göra ett bra val måste man veta vad man väljer mellan, det är ju en självklarhet för de flesta. I Stockholm ingår förlossningsvården i vårdvalet och de blivande föräldrarna väljer gärna. En viktig pusselbit i valet är dock inte tillgängligt för föräldrarna, nämligen andelen förlossningar som slutar med akut kejsarsnitt. Andel akuta kejsarsnitt är en kvalitetsstämpel, förlossningsklinikerna bör sträva efter en så låg andel som möjligt. Siffrorna på det finns i det slutna MHV-registret.

I helgen skrev DN en stor artikel i pappersupplagan om just andelen akuta förlossningar. Danderyds sjukhus ligger på absolut topp, med 14 % akuta kejsarsnitt. Rikssnittet ligger på 8 %, de bästa sjukhusen har ungefär 5 % akuta kejsarsnitt.

Chefsbarnmorskan på Danderyds sjukhus, Nicola Silverstolpe, berättar att det höga antalet akuta kejsarsnitt delvis beror på att arbetsbelastningen är mycket hög. Och att arbetsbelastningen är så hög beror på att många blivande mammor väljer Danderyds sjukhus för sin förlossning, utan att förlossningskliniken expanderar. En av de faktorer som lockar med sjukhuset är att alla föderskor har eget rum med extrasäng för medföljande person. En annan är att sjukhuset erbjuder den välfungerande Danderyds-modellen, som bland annat innebär att varje blivande mamma har en barnmorska hos sig under hela förlossningen.

Problemet är att det höga trycket har gjort att

a) mammor som väljer Danderyd inte kan räkna med att få föda där när det väl är dags och

b) Danderyd är så överbelagt att de vanligtvis inte kan genomföra Danderydsmodellen. Istället möter de blivande mammorna stressad personal och onödigt ofta akuta kejsarsnitt.

Det här är inga nyheter för de inblandade, men troligtvis för de flesta föräldrar. Ett öppet Mödrahälsovårds-register skulle vara ett steg på vägen. Öppna siffror om antalet förlossningar/anställd skulle vara ytterligare ett.

Om de siffrorna blir tillgängliga lägger vi upp dem på OmVård.se, så att blivande föräldrar i alla fall får en chans att välja på riktigt.

Sverige är det land som har skänkt tredje mest pengar till katastrofen i Haiti, efter USA och Kanada. Olika insamlingsmeddelanden vandrar runt på twitter, facebook, i tidningar och i annan media.

Alla insamlingar är inte bra. Charity Rating har satt ihop en guide över organisationer som är tillförlitliga och har pågående projekt i Haiti, vilket gör att de snabbt har kunnat komma igång med hjälparbete. De framhåller bland annat Läkare utan gränser i en intervju i DN.

Generellt gäller att de organisationer som har 90-konton måste lägga minst 75 % av de insamlade medlen i projekten. Men de övriga pengarna används på olika sätt. Chefen för SOS barnbyar jobbade  nästan gratis under 2008 då Bengt Westerberg fick 822000 kronor i lön som chef för Röda Korset. Det var också under den tiden som Johan af Donner blåste Röda Korset på nästan 3 miljoner kronor.

Att Röda Korset ändå har ett stort förtroende hos allmänheten märks bland annat på att stödviljan är stor. I morse hade de samlat ihop 16,2 miljoner kronor till Haiti. För att upprätthålla sitt förtroende hos allmänheten bör de redovisa hur de pengarna används. Förhoppningsvis går allt till Haiti på ett eller annat sätt. Inga mer pengar i giriga fickor nu, tack.

En insamling jag kommer att ge till: Skänk lönen i morgon mellan 14 och 15 till Läkare utan gränser.

Uppdatering:

The Lancet kritiserar hjälporganisationerna för att positionera sig själva istället för att hjälpa människorna på Haiti på bästa sätt, skriver DN. Insatserna är dåligt koordinerade och ibland i konkurrens med varandra. Tyvärr är ursprungsartikeln bakom inloggning, så det går inte att länka direkt till den.

En närstående som är läkare berättade att löpsedlar med varningar som ”Vanlig huvudvärk kan vara livsfarlig sjukdom” direkt påverkar hur många som söker vård på akutmottagningarna. Antagligen kan alla läkare berätta historier om patienter som läst eller hört något som får dem att ställa besvärliga frågor eller söka vård utan att egentligen behöva. 1 av 3 distriktsläkare tycker till och med att mediernas rapportering om medicin, sjukdomar och liknande försvårar deras kontakt och arbete med patienter, enligt en undersökning som genomförts av TNS Sifo. Distriktsläkarna tycker att det är besvärligt att patienterna blir oroliga, uppskrämda och ställer många frågor.

Resultatet från undersökningen väcker många frågor om vad läkarna egentligen tänker om patientmötet. Hur många frågor får patienten fråga utan att det stör tidsschemat? Hur rädd och orolig får en patient vara? Hur påstridig? Är det inte läkarens jobb att utifrån patientens hälsostatus svara på frågor och bemöta oro kring sjukdomar och hälsa?

Dessutom: Varifrån borde patienterna få sin information?

Läkarna har enligt undersökningen störst förtroende för rapporteringen från Läkartidningen, Dagens Medicin och webbplatsen Internetmedicin. Alla dessa riktar sig direkt till läkare och sjukvårdspersonal. Dagens Medicin har till och med som policy att plocka bort artikelkommentarer från annan än vårdpersonal eftersom ”kommentarfunktion är endast avsedd för personer som i sin yrkesroll vill tillföra synpunkter och ny kunskap i ämnet”. Läkartidningen skrivs av och för läkare. Här är ett citat från artikeln Hög förekomst av ICD-händelser speglar verkligheten även utanför Umeå:

Det är viktigt att förmedla en realistisk bild av komplikationsförekomsten när man beslutar om implantation eller policyfrågor. Projektgruppen menar att andelen komplikationer generellt är betydligt lägre än den av oss redovisade och åberopar data från Svenska ICD- och pacemakerregistret.

Säkert mycket bra för målgruppen, men inte särskilt givande för de flesta andra. Tidningen är helt enkelt inte till för patienterna.

Aftonbladets avdelning Kropp & hälsa når däremot en mycket stor grupp läsare. De har bland annat artiklar om blodbristen på sjukhusen – med information om hur man ger blod, riskerna med överanvändning av antibiotika samt många, många artiklar om att sluta röka, att komma i form, att komma ifrån ett stillasittande liv och annat hälsofrämjande. Helt enkelt sådant som vården kämpar med att förmedla.

Är det inte dags för läkarkåren att börja omfamna media istället för att bekymra sig över att patienterna blir besvärliga? Genom att följa med i vad som engagerar eller skrämmer i media kan de vara bättre rustade för frågor och funderingar från patienter. Och det är nog dags för läkare att se värdet med patienter som är intresserade av att vara delaktiga i sin egen hälsa.

Ibland bör dessutom patienter nog vara mer besvärliga än de är idag. Läs till exempel cancersjuke Georges blogg om sådant han och andra råkat ut för under sina svåra sjukdomar. Det är fruktansvärda exempel på frågor och funderingar som sopats undan av läkare som inte tagit sig tid att lyssna.

Också Netdoktorbloggen och Dagens Media har skrivit om undersökningen. Journalisten har intervjuat Anna Bäsén, medicinreporter på Expressen.

Det är brist på blod i stora delar av Sverige. I Skåne har de varit tvungna att ställa in operationer för personer med blodgrupp A+, vilket är den allra vanligaste blodgruppen, på grund av det mycket dåliga blodläget.

I Sverige säger 70 % av befolkningen att de är positiva till tanken på att ge blod. I slutändan är det bara 5 % som verkligen ger blod. Det är så lätt att skjuta på blodgivning! Jag har gett blod några gånger förut, men de senaste ett och ett halvt åren har jag hittat på olika svepskäl till att inte ge blod, allt från känningar av förkylningar till tidsbrist, men nu får det vara slut på det. Om en halvtimme planerar jag att gå och lämna 4,5 dl blod på en av blodcentralerna här i Stockholm.

Jag har lite svårt för sprutor, så jag är mycket tacksam för att personalen på blodcentralerna är proffsig, trevlig och mycket bra på att sätta sprutor. Att ge blod har botat ganska mycket av min spruträdsla.

Mina decilitrar är en droppe i sammanhanget. 100 000 patienter får blod varje år. Minst en tredjedel får blodtransfusioner som är direkt livräddande i akuta situationer, enligt Socialstyrelsen. Många behöver stora mängder blod, bland annat vid större olyckor. Tur nog är jag inte ensam om att ge. Förra året gav 246271 personer blod i Sverige. Det tappades sammanlagt 497158 påsar blod. Varje droppe behövs och används! Statistiken kommer från GeBlod.nu.

På bliblodgivare.nu kan du se Stockholms blodlager just nu, och även anmäla dig för provtagning för att bli blodgivare.

Här är några frågor och svar från GeBlod.nu:

Fråga: Eftersom en del av ens immunförsvar försvinner efter att man givit blod undrar jag hur lång tid det tar tills det är helt ”fullt” igen? Undrar också om det är okej att vaccinera sig dagen efter att man givit blod eller om man bör vänta några dagar? I mitt fall är det Twinrix och TBE- vaccin som jag funderar på.

Svar: I dagsläget finns inga belägg för att immunförsvaret försvagas av blodgivning. Du kan vaccinera dig dagen efter du har givit blod.

Fråga: Kan jag träna en kort stund innan jag lämnar blod?

Svar: Det är mycket individuellt hur man reagerar efter ett träningspass och det beror också på hur långt ditt träningspass är. Viktigt är att du har druckit tillräckligt mycket, d.v.s. kompenserat din vätskeförlust innan du ger blod.

Fråga: Jag undrar om blodgivning på något vis är positivt för kroppen? Hur i så fall?

Svar:Det finns undersökningar som visar att risken för att insjukna i hjärtinfarkt är lägre hos blodgivare. I en stor svensk-dansk undersökning såg man att blodgivare är friskare än genomsnittsbefolkningen, men om det beror på blodgivningen kunde de ej uttala sig om.

Du gör stor nytta om du lämnar blod. Den främsta nyttan är att du hjälper många sjuka att överleva tuff behandling, då de inte själva kan producera till räckligt mycket.

Fråga: Finns det några skäl till att jag inte ska lämna blod?

Svar: Om du är frisk finns inga skäl. Men om du till exempel lever på ett sådant sätt att du utsätter dig för blodsmitta ska du avstå. Om du varit utomlands måste du ibland också avstå för en kortare eller längre tid. Vissa läkemedel är olämpliga vid blodgivning.

Fråga: Blir jag blodfattig av att ge blod?

Svar: Nej, en frisk människa ger av sitt överskott. Kontroll av blodvärdet görs vid varje blodgivning.

Netdoktorbloggen har bloggat om blodbristen.

Lotta Gray och Ulla Eliason, båda med spridd tarmcancer, skrev igår en debattartikel i Aftonbladet där de beskrev tillvaron för en cancerpatient. Köande och väntande inför provsvar, på kallelser och behandlingar hör till vardagen och leder till oro och ångest. Lotta och Ulla skriver om att patienterna måste ställa krav på sitt sjukhus och våga fråga om väntetider och behandling och ifrågasätta de svar de får. Som de skriver behövs det att någon kräver förändring för att något ska hända.

Det som också behövs är att ledningarna på sjukhusen ser möjligheter till förändring och genomför dem. En förutsättning för förbättringar är att problem synliggörs. Problemen kan handla om att remisser som kommer in inte är fullständiga utan studsar fram och tillbaka genom systemet eller att provsvar inte plockas upp snabbt nog. Det kan också handla om hur man jobbar med tidbokning på klinikerna. Det som är allra viktigast att titta på är hur olika yrkesgrupper förhåller sig till varandra och hur de kan stödja varandra i stället för att bara fokusera på sin lilla del av arbetet.

På Universitetssjukhuset i Lund har de använt organisationsmodellen Lean för att få ner de långa ledtiderna bland annat i utredningen av livmoderhalscancer. Det tog tidigare fyra veckor, där endast några få timmar var verkligt värdeskapande. Genom att leta efter och åtgärda orsakerna till bortkastad tid kunde Universitetssjukhuset i Lund få ner totaltiden för utredningen till nio dagar. Lean bygger på att undvika slöseri, i det här fallet främst med tid, och att utgå från patientens behov.

Också S:t Görans sjukhus och Södersjukhuset har arbetat framgångsrikt med Lean för att förbättra för sina patienter. Förändringarna är ofta välkomna, både för patienterna och personalen. Det är inte rimligt för cancerpatienter, eller för den delen för andra patientgrupper, att behöva stå ut med långa, onödiga väntetider. Fler sjukhus borde ta efter de goda exemplen.

Lotta och Ulla tar också upp oron för att den vård de får inte är den bästa för dem, att de inte får de behandlingar de skulle kunna få. De berättar att de självklart vill få vård på kliniker med stor erfarenhet av just deras typ av sjukdom. Idag har du som patient rätt att söka vård på andra platser än det sjukhus du remitteras till om de inte kan uppfylla vårdgarantin. Kanske är det också dags att lägga till rättigheter att söka vård på andra sjukhus, också i andra landsting, om du känner till att de är bättre på att utföra den behandling du ska få.

Läs mer om Lean på Skånes universitetssjukhuset i Lund:s hemsida, här finns särskilt om livmoderhalscancer, och i Läkartidningen 1 och 2. Och besök Lotta Grays mycket läsvärda blogg.

Från och med i fredags är det obligatoriskt för alla landsting att erbjuda vårdval, vilket också har skett. Vad som nästan genomgående saknas är tillgänglig och god information om vilka valmöjligheter som finns. Vi tror att öppna jämförelser är viktiga för vårdens utveckling.

I samband med vår internationella konferens i höstas gjorde Sveriges Radio ett inslag om öppna jämförelser som nu går att lyssna på på SR.se. Adams Dudley har grundat Cal Hospital Compare där man kan jämföra 246 sjukhus i Kalifornien. Han berättar att jämförelserna leder till att patienterna blir frågvisare och ställer högre krav på sina sjukhus, snarare än att de byter sjukhus. Johan Calltorp, ordförande i OmVård.se medicinska råd, lyfter fram en annan positiv aspekt med öppna jämförelser. Han påpekar att öppenheten i sig leder till förbättrad kvalitet i vården, både därför att det sporrar vårdgivarna att förbättra sina resultat och för att patienterna blir mer engagerade.

Problemet är att det än så länge inte finns särskilt mycket information om primärvården, där ändå den mesta vården sker. Håkan Sörman, vd på SKL, bekräftar i en annan SR-intervju att det främst finns information om sjukhusvård. Någon lösning på det problemet är inte i sikte, vilket kritiseras i annan media.

Norrans Mikael Bengtsson kritiserar de Öppna Jämförelserna i en ledare, det måste finnas enklare och tydligare sätt att jämföra. DN:s Malin Siwe lyfter fram behovet av rättvisa ersättningssystem, och vill samtidigt avdramatisera det kvalfyllda med valfriheten. Stina Morian, ledarskribent på Liberala nyhetsbyrån, vill också avdramatisera de fruktade effekterna av vårdvalet, där sjukhus skulle vara tvungna att lägga ner på grund av patientflykt. Det viktiga är att ökade krav från patienterna leder till högre kvalitet i vården, skriver hon i bland annat Sundsvalls tidningar.

Förhoppningsvis kan OmVård.se kan stödja patienter som letar efter god vård i Sverige, både för patienternas skull och för att kvaliteten på vården i Sverige ska höjas ytterligare. Det förutsätter att det finns information att tillgängliggöra, och förhoppningsvis kommer vårdcentralerna vara delaktiga i att dela med sig av sina vårdresultat. Det är till godo för alla!