Helena Eriksson är en av tre som har fått igenom ansökan om att få starta privat vårdmottagning i Uppsala län, skriver UNT. Hon är barnmorska, idag gruppchef på förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. I en artikel i UNT berättar hon om sina planer för sin mödravårdscentral , bland annat ska hon erbjuda spädbarnsmassage och vattengymnastik om efterfrågan finns. Hon ser fram emot möjligheten att prova de idéer och tankar det inte riktigt har funnits utrymme för tidigare i hennes karriär.

Det är roligt att läsa om Helena mitt i den pågående debatten om vinstuttag i vården. Så vitt man kan läsa sig till har hon en klar bild av sitt motiv – hon vill skapa en bra mödravårdscentral i Uppsala. Vilket hon bland annat vill göra genom att behålla en kontinuitet i vårdkedjen – hennes barnmorskor ska också jobba på förlossningsavdelningen på Akademiska, för att mödrarna ska träffa samma personal på båda ställena och för att personalen ska upprätthålla sin kompetens. Det kan helt enkelt bli ett spännande samarbete mellan privat och offentlig vård.

Dagens Medicin berättar också att sjuksköterskorna kan bli de stora vinnarna i vårdvalet i Västra Götalandsregionen. Eftersom antalet vårdcentraler ökar finns det också flera arbetsgivare att välja mellan för sjuksköterskorna, vilket ger effekt i form av högre löner och andra förmåner.

Debatten om  för- och nackdelar med vinster i vården rullar på, senast idag i en kolumn i DN av Göran Rosenberg. Robert Noord skriver ett intressant inlägg om kvalitet som den viktigaste drivkraften, vilket också Kent Persson tar upp.  Peter Andersson kommenterar också Rosenbergs kolumn.

Det händer mycket på kvalitetsregisterfronten. I ett stort uppslaget reportage i Dagens Industi i dag kan man läsa om ett omfattande förslag från Boston Consulting Group tillsammans med Astra Zeneca och Carl Benett AB. Huvuddragen i förslaget är att vidareutveckla patient- och kvalitetsregistren som finns idag till att bli interaktiva verktyg för kontinuerlig utvärdering av vårdresultat kopplat till kostnaden. Syftet är att kunna fortsätta hålla en hög kvalitet i vården och samtidigt hålla igen på kostnaderna.

Än så länge verkar det inte finnas så mycket mer information ute än just artikeln i Dagens Industri, det blir spännande att se om det blir någon fortsättning på utspelet. Det blir också intressant att höra reaktionen från registerhållarna, vad de tänker om idéerna.

Idag är det en intervju i DN med Henrik Hallberg som är verksamhetschef för Liljeholmens vårdcentral i Stockholm. Liljeholmens vårdcentral har 26 000 listade patienter, vilket alltså innebär ungefär 50 000 vaccineringar (om alla skulle vaccinera sig) under några få månader. Han vill börja planera för detta, men är full av frågor, bland annat om det finns en prioriteringsordning, om det ska prioriteras inom de prioriterade grupperna, avgifter, tidsbokning, drop-in, personalresurser och mycket mer. Sammanfattningsvis verkar hans frågor handla om ansvarsfördelning – kommer han att få en stor extrauppgift som det är upp till honom att lösa på bästa sätt, eller kommer lanstinget eller någon annan instans att ta hand om planeringen?

Samtidigt pågår en diskussion mellan landstingen och staten vem som ska stå för kostnaderna: staten, landstingen eller de som väljer att vaccinera sig. Folkhälsominister Maria Larsson har sagt nej till att staten ska betala – Birgitta Rydberg och andra landstingspolitiker i Stockholm protesterar i bland annat DN och på Birgitta Rydbergs blogg.

Henrik Hallberg berättar att han dagligen går in på myndigheternas sidor och försöker hitta information och riktlinjer, men den mesta informationen har han ändå fått via media. Till exempel är det från tidningar som han har fått veta att vaccinet väntas komma i slutet av september.

Därför började jag titta på vilken information landstingen och Socialstyrelsen har lagt ut på sina webbsidor. Det jag hittade var att Socialstyrelsen har gjort en prioriteringslista över riskgrupper. Några landsting har lagt ut denna:

Till riskgrupper räknas personer med:

• kronisk lungsjukdom
• kronisk hjärt-kärlsjukdom
• svårinställd diabetes
• nedsatt immunförsvar (ärftliga immundefekter, pågående behandling, leukemi m.m.)
• neuromuskulära sjukdomar
• hiv
• gravida
• barn med vissa kroniska sjukdomar och utvecklingsstörningar
• barn under två år

Örebro läns landsting skriver:

Finns det prioriterade grupper som får vaccin först?
I ett första steg planerar landstinget för att vaccinera all sjukvårdspersonal, och personer med risk att få svår sjukdom p.g.a. kroniska sjukdomar. Det gäller främst sjukdom i hjärta-lungor enligt Socialstyrelsens riskbedömning.
Det är i dagsläget inte klart om också andra grupper ska vaccineras tidigt.

Landstinget i Västernorrland har lagt upp konkreta råd till sjuka och anhöriga på sin sida.

Annars är det inte helt lätt att hitta information om just ansvarsfördelningen. Så ska Henrik Hallberg börja planera in tider för vaccinering från och med slutet av september, eller är det någon annan som gör det?

Jag tittade också på Norge, som vi tidigare berättat har gjort upp en prioriteringslista. På Helsedirektoratets hemsida går det att hitta en Plan for massevaksinasjon som är framtagen av deras folkhelseinstitutt. I planen kan man bland annat hitta vad kommunerna respektive staten har ansvar för och ett antal olika strategier för vilka som ska vaccineras. Varje kommun ska ha en ansvarig person, som också är kontaktperson mellan myndigheter och vårdgivare. Förhoppningsvis kommer det gå att följa om planen används och fungerar bra.

Det vore intressant att se en liknande plan för Sverige, och att den gjordes lättillgänglig för vårdcentralerna. Och om den inte finns, borde det vara ett prioriterat område både inför massvaccineringen och andra större samordnade aktioner i Sverige.

Andra som har bloggat om statens nej till tillskjutna medel är Kent Persson och Peter Andersson.

Psykiatrivården kritiseras gång på gång för stora brister och dåliga resultat. Nu senast i Ruben Anderssons debattartikel i DN, där han beskriver hur hans bror tvångsvårdades i långa perioder och hur han bröts ned av en vård som aldrig fokuserade på hans friska sidor, som var utan rehabilitering eller framtidsfokus.

Jag träffade i våras Gunilla Alenfelt, som är arbetsterapeut och jobbar med psykiatrisk rehabilitering. Hon berättade samma saker som Ruben, hur människor bryts ner och fastnar i livslånga handikapp genom att aldrig få lyfta sina starka sidor.

Hon kämpar för att föra in rehabiliterande sysselsättning i psykiatrin, och har under sitt långa arbetsliv kunnat visa stora framgångar med de patienter hon kommit i kontakt med.

Det hon gör är egentligen inte så komplicerat, det kan vara regelbundna aktiviteter i slöjdsal, språkkurser, gemensamma promenader eller matlagning, vad som passar patienten. Syftet är att hitta den egna kraften hos patienten, precis det Ruben Andersson efterfrågade och saknade i vården av hans bror. Patienten återfår sin självkänsla när fokus läggs på de friska och aktiva delarna av sig själv.

Hon jobbar i motvind, men det finns många som vill arbeta som hon. Jag tror att hon och hennes kollegor kan vara en viktig nyckel i psykvården.

Och förhoppningsvis sker förbättringarna i hela landet. Rakel Lundgren, ordförande i Schizofreniförbundet, berättar i DN att olikheterna är stora i Sverige. I delar av landet är personalen uppdaterad och engagerad, i andra är problemen stora.

Andra bloggare som har skrivit intressanta inlägg om Ruben Anderssons debattartikel är 1000 chanser, ordinationer och Peter Andersson.

En priolista är på gång i Norge, skriver Dagens Medicin. Den handlar om vilka som ska få vård när/om influensaepidemin slår till med full kraft. Troligen kommer till exempel personer med lättare besvär inte få besöka vårdcentral. Det blir spännande att se hur den är utformad.

Prioriteringar är en av de svåraste frågorna sjukvården brottas med. Det finns nästan oändliga behov, samtidigt som resurserna definitivt är ändliga. Efter att lyssnat på P1:s dokumentär ”Det svåra valet” om MS-vården började jag titta på hur prioriteringar görs i vården. Programmet handlade om patienter som inte får den bästa behandlingen, eftersom den är för dyr. Vem som fattar beslutet och på vilka grunder är oklart, ansvaret skyfflas mellan sjukhus, landsting, enhetschefer och administrativa chefer. Samtidigt som behandlingar stoppas kan dispenser utverkas för vissa personer, vilket gör läget ännu mer oklart. Längst ner i näringskedjan sitter patienten som inte vet vem som fattar beslut, på vilka grunder eller vad den kan göra för att påverka situationen.

Ytterst få landsting redovisar sina prioriteringar öppet. De flesta lutar sig mot den etiska plattformen, som delar in sjukdomstillstånd i olika prioriteringsgrupper. Problemet är att det mesta hamnar inom prioritering 1, alltså det som måste göras. Landstingen kan inte göra allt detta – i slutändan blir det ändå godtyckliga val, där en enskild läkare eller sjukhuschef blir tvungen att bestämma vad som görs eller inte.

Idag gick Eva Nilsson Bågenholm, ordförande för läkarförbundet, tillsammans med kommunals ordförande Ylva Thörn och representanter för patientgrupper ut med en debattartikel i DN där de kräver öppenhet och tydlighet i prioriteringar och framför allt gemensamma regler för hela Sverige. Det ska inte vara skillnader i vilken vård du erbjuds oavsett var i landet du bor.

Det är skrämmande att behöva prioritera och välja bort vård. Det är också alltid impopulärt – ingen vill att just deras sjukdom eller behandling ska vara nerprioriterad. Men värre är att välja och välja bort utan att patienten får veta på vilka grunder och vad det innebär. Otydlighet ger osäkerhet. Otydlighet gör det också omöjligt att förändra eller påverka.

Så för alla som väntar och undrar och hoppas – gör prioriteringarna öppna och tydliga.

För ett år sedan dog Isak, då fem månader och tjugo dagar. Han led av den ovanliga sjukdomen L-CHAD, som innebär att man inte kan bryta ner fettsyror och omvandla dem till energi. Symptomen är bland annat kramper och lågt blodsocker.

Hans föräldrar Linea och Hampus skrev en tid efter den sorgliga händelsen en debattartikel i Göteborgsposten där de berättade om hela förloppet och kritiserade vården för att inte lyssnat på dem, tagit dem på allvar eller involverat dem. De blev inte sedda som de viktiga bärare av information och kunskap om Isak som de faktiskt var.

Som så många andra som drabbats i vården vill de framför allt inte att det som hände dem ska hända någon annan. De uppmanade i flera möten sjukhuset att göra en Lex Maria-anmälan av händelsen, just för att komma till rätta med systemfelet att patienter och anhöriga inte involveras tillräckligt i vården.

Idag skriver Göteborgsposten att de inte har fått något besked vare sig om sjukhuset har gjort en Lex Maria-anmälan eller om Socialstyrelsen i så fall har gått vidare med denna.

Deras strävan är oerhört viktig. För att vården ska bli bra måste patienten och anhöriga involveras som en självklar del av vårdteamet. De är experter på vad som är vanligt eller ovanligt för den sjuke individen, den kunskapen måste tas tillvara.

Brittiska forskare har gjort en stor tvärstudie på sammanlagt 50 000 patienter, vilket rapporteras i the Lancet. Deras slutsatser är att av 100 patienter har 20 stycken en depression, men bara hälften av dessa får diagnosen depression. Däremot får 15 andra patienter felaktigt diagnosen depression. Studien visar också diagnosen blir bättre när läkaren träffar patienten vid upprepade tillfällen än diagnosen sätts efter bara ett möte.

Resultatet är allvarliga, det är många patienter inte får den hjälp de behöver. Följderna kan bli mycket svåra för de som felaktigt diagnostiseras med psykisk sjukdom. Bara tidigare i somras avled en 27-årig kvinna som fick diagnosen panikångest vid sin vårdcentral i Göteborg när hon egentligen hade svår blodbrist. I Surahammar blev en kvinna 2006 diagnostiserad med depression och järnbrist, men hade egentligen en cancertumör i grovtarmen.

Det är också mycket allvarligt för de personer som lider av depression men inte får den hjälp de behöver. Socialstyrelsen kritiserade bland annat Västmanlands läns landsting för att två män som haft kontakt med psykiatrin tog sina liv. I de här fallen låg bristen hos psykiatrin snarare än hos primärvården, men visar riskerna med en bristfällig psykiatrisk vård.

Det som förhoppningsvis är positivt i Sverige är att nya riktlinjer är på väg från Socialstyrelsen som ska hjälpa läkare i primärvården att ställa mer korrekta diagnoser. Dessutom har svenska specialister inom allmänmedicin större kunskap om psykiska sjukdomar än många av deras kollegor i Europa. Allmänläkaren Settergren berättar i sin blogg att svenska allmänläkare har fem års specialistutbildning efter grundutbildning där psykiatri är obligatoriskt, vilket är relativt unikt för Sverige.

Så det som spelar roll för att patienterna ska få rätt hjälp är en god kunskap hos vårdpersonalen, kontinuitet i mötet med patienterna, rätt provtagning och att det finns en psykiatrisk vård som kan ta över vården av deprimerade patienter. Hur ser det ut i Sverige?

Artiklar som refererats: VLT 1, VLT 2, AB 1, AB 2, GP, DN, Dagens Medicin, the Lancet