Rapporteringen har varit enormt omfattande om den nya influensan under sommaren. Varje aspekt av sjukdomen har noga blivit granskad, samtidigt som relativt få har blivit smittade än så länge. Landet är i vänteläge när det gäller influensan, frågan är bara vad som kommer först: influensan eller vaccinet. Får man tro Expressen kommer läget i alla fall att bli katastrofartat.

Två av nyheterna idag sticker ut lite mer än andra:

En influensaliga härjar i Stockholm, berättar SVT och SvD. En kvinna ringer på hos äldre, ofta personer över 90, och påstår sig ha information om influensan eller en särskild vaccineringslista eller något annat influensarelaterat. Samtidigt smyger sig kumpaner in och tar smycken och andra värdesaker.

På nätet sprider sig propaganda mot vaccinet, skriver DN. En del är rädda för själva vaccinet: att det inte är tillräckligt testat eller att kvicksilvret i konserveringsmedlet är farligt. Andra tror att det är en konspiration, att influensapaniken är iscensatt av CIA (?) kanske för att läkemedelsföretagen ska tjäna pengar (?).

Samtidigt säljs Tamiflu och de andra influensamedicinerna i så stor omfattning, redan innan influensan har nått Sverige, att forskare varnar för möjlig resistens hos viruset. Dagens Medicin berättar att australiensiska forskare har visat att stammar av säsongsinfluensaviruset har visat resistens mot influensamedicinen Relenza. SVT rapporterar att Tamiflu-resistenta stammar har upptäckts i bland annat Danmark, Mexico och Kanada. Positivt är att de virusstammar som är resistenta mot Relenza inte är resistenta mot Tamiflu.

Det är fortfarande svårt att veta hur omfattande influensan kommer att vara, eller hur sjuka de smittade kommer att bli. Vaccin är ett sätt att hejda epidemin, eller i alla fall minska omfattningen.

På Karolinska sjukhuset har tre barn mycket för tidigt födda barn dött efter att ha smittats av en resistent bakterie skriver SvD idag. Även SVT visar ett inslag om händelsen och Socialstyrelsens hårda kritik mot sjukhuset.

Totalt smittades femton för tidigt födda barn. Socialstyrelsen har undersökt händelsen och visat på stora brister. Karolinska brast i journalföring och rutiner. De smittade barnen hölls inte isolerade, de hade inte särskild personal som vårdade bara dem. Provtagning av barnen kom igång sent, när barnen redan var på väg att flyttas till andra sjukhus. Universitetssjukhuset har tagit till sig av kritiken. De försvarar sig ändå med att under den aktuella perioden var 416 barn inlagda, och bara femton smittades.

Det är sant att femton barn av 416 är en rätt liten andel. Men på en avdelningen med så sköra patienter som neonatalavdelningen är det definitivt femton för många. Problemet är kanske att ha så många patienter på en sådan avdelning. Karolinska Universitetssjukhuset är Sveriges näst-största sjukhus, bara Sahlgrenska är större. Karolinska är också ett av de sjukhus där störst andel av patienterna drabbas av infektioner i samband med vård.

Världshälsoorganisationen har tittat på kopplingen mellan storlek på sjukhus, ekonomi och kvalitet. Deras slutsats är att det inte finns någon koppling mellan sjukhusen storlek, ekonomiska vinster och vårdens kvalitet. Slutsatserna kommer från en rapport skriven av European Observatory on Health Care System.

Patientsäkerhet är en oerhört viktig fråga för alla. Vården måste hela tiden sträva efter att försöka minimera infektioner, misstag och onödiga dödsfall. Därför måste organisationen också ifrågasätta sig själva. Ändrade rutiner är mycket viktigt, men ibland kan det behövas större, mer systematiska förändringar.

Patientsäkerhet är också skälet till att administrationen aldrig helt kan reduceras i vården.

Exportrådet föreslår att Sverige börjar exportera vård, precis som vi tidigare har exporterat miljöexpertis. Förslaget innehåller allt från att svenska vårdföretag utvidgar sin verksamhet i Europa, att svenska kliniker vidareutbildar specialistläkare till att svenska sjukhus tar emot patienter från andra länder.

Kommentarerna till SvD:s artikel är genomgående negativa, både till idén i sig och till svensk sjukvård i allmänhet. Framför allt trycker många på den dåliga tillgängligheten i svensk vård. De har en poäng, det är svårare att få vård i Sverige än i många andra länder. Om det känns som att konkurrensen blir ännu större om vårdplatserna och köerna blir längre är det risk för att missnöjet med vården växer och förtroendet sjunker.

Samtidigt finns det fördelar med vårdexport. Som de framhöll i artikeln: det är många områden där svensk vård är av mycket hög klass. Att exportera det kunnandet vinner på Sverige och mottagarländerna på. Om specialiserade kliniker i Sverige får större patientunderlag får vårdpersonalen mer erfarenhet och kan bli ännu bättre. Exporten kommer också att ge intäkter till vårdgivare i Sverige, vilket utan tvekan är positivt.

Dessutom finns det möjlighet att rädda liv. Tänk bara på den gravida, skotska kvinnan som vårdas med konstgjord lunga på Karolinska just nu. Om hon kan överleva tack vare den vården är det underbart.

Socialdemokraterna har tagit fram ett nytt sjukvårdspolitiskt program inför sin partikongress i oktober. Ett av deras mål är att minska administrationen inom vården: mindre byråkrati och mer patientkontakt. I sig är det mycket positivt, idag går två tredjedelar av vårdpersonalens tid åt till administrativa uppgifter.

Vilken administration är det som ska minskas? Enligt SvD vill Ylva Johansson dels rationalisera bort en del av pappersarbetet, dels låta andra personalgrupper än sjuksköterskor och läkare sköta en del. Risken är att dokumentation som är värdefull för patientens säkerhet eller för kvalitetsutveckling rationaliseras bort. Däremot finns det lättare och svårare sätt att samla in information och göra den tillgänglig i olika sammanhang – de största besparingarna finns troligen i det området.

Den hälsosamma ekonomisten har också skrivit om det frågan i ett läsvärt inlägg.

Olika sjukhus har olika policy kring för tidigt födda barn. I Uppsala och Umeå räddas barn från vecka 22, medan på övriga universitetssjukhus gör de insatser vanligtvis först från vecka 23 eller 24, berättar Sveriges Radio idag.

I samband med rapporteringen hade SR en intressant debatt mellan Karin Strand Brodd, neonatalläkare vid akademiska sjukhuset i Uppsala, och Torbjörn Tännsjö, filosofiprofessor vid Stockholms Universitet.

Frågan de diskuterar är vem som ska få bestämma över att inte försöka rädda barnen, om det är läkarna eller föräldrarna. I Sverige har man inte rätt att kräva behandling, om läkarna anser att den är omotiverad, däremot att vägra behandling, understryker Torbjörn Tännsjö. Så vad händer om några föräldrar inte vill rädda sitt barn i vecka 22?

Karin Brodd Strands ståndpunkt verkar vara klar. Föräldrar i en sådan akutsituation har inte förmågan att fatta ett beslut, alltså måste läkarna gå in och fatta beslutet åt dem. Hon vill inte att de ska behöva ”leva med ett beslut” som de sedan kanske ångrar. Men hur är det att leva med en annans beslut? Om ditt barn överlever men med mycket svåra handikapp? Eller om ditt barn överlever några veckor under svår kamp, och sen dör? Är det då lättare att hantera att någon annan bestämde åt dig?

11.03 sänder P1 programmet Det svåra valet om extremt för tidigt födda barn. Det kan nog ge ännu fler tankeväckande vinklingar på den mycket svåra frågan.

Andra media som skriver om frågan är DN, SvD och UNT.

I dagens Svenska Dagbladet skriver man om alla att de stora vårdbolagen i Sverige, med undantag för Praktikertjänst, ägs helt eller delvis av riskkapitalbolag. Detta eftersom vårdmarknaden anses som stabil och stadigt växande även i sämre tider. Vårdvalsreformen som nu genomförs i primärvården i Sverige spelar säkert också in, framför allt i de landsting som inför fri etableringsrätt.

Just fri etableringsrätt är inte helt okomplicerat, och här skiljer sig åsikterna åt emellan de olika politiska blocken. Snarare än att fokusera för mycket på detta bör man se upp med vart privatiseringen tar vägen. Så länge det finns en mångfald av både några få stora vårdkoncerner och många mindre fåmansföretag och privata och offentliga vårgivare är väl det mesta frid och fröjd. Den stora faran är att de mindre vårdgivarna äts upp av de stora koncernerna och att sjukvården går från ett offentligt monopol till ett privat oligopol. Detta skulle öka betydelsen av sättet vård upphandlas på enormt. En stor organisation är ju fördelaktigt om den erbjuder hög kvalitet. Gör den inte det är vi ju i sämsta möjliga sits, ett avtal som inte ger oss det vi vill ha och som dessutom drabbar många. Givet de i många fall tveksamma upphandlingar som görs idag där priset alltför ofta är ensidigt avgörande, är detta en riskabel väg att gå.

Nej, då hellre ett fokus på kundvalsmodeller där vi vårdkonsumenter själva bestämmer vem som ska ta hand om oss och att detta blir avgörande för var ersättningen hamnar. Då kommer vårdgivare som håller på och trixar och utnyttjar ersättningssystemet på patienternas bekostnad att straffa sig själva genom att patienterna inte återvänder. Om vi verkligen vill ha ett patientperspektiv i vårdsystemet måste vi patienter få bestämma själva vad som är bra vård och service och detta ska premieras!

Läser i DN äntligen lite positiva vårdnyheter. De har ju kört hårt hela sommaren med artiklar om hur dålig patientsäkerheten är på våra sjukhus, hur hemskt det är att jobba (och vara patient) på sommaren, vilka värdelösa bonussystem som finns i sjukvården och även hängt på Svenskans artikelserie om den urusla sjukhusmaten. Men nu kan man läsa om att tillgängligheten har ökat markant inom den avancerade hemsjukvården (ASIH) i Stockholms läns landsting. Detta är mycket positivt då ASIH bara ges till mycket vårdkrävande personer, antingen kroniskt sjuka eller personer i livets slutskede. Förändringen har kommit till efter att man tagit fram ekonomiska incitament som innebär att vårdgivarna blir ersatta efter hur många inskrivna patienter man har. Hur ersättningssystemet såg ut innan kan man inte utläsa ur artikeln, men det verkar ju extremt korkat om ersättningen inte skulle ha något samband med antal patienter man tar hand om.

Det fina i kråksången är också att beslutet om att införa de nya ekonomiska incitamenten fattades i politisk enighet, något som annars verkar vara helt hopplöst att få till i Stockholm. Kanske kan vara något att ta med sig inför framtiden? Ett beslut i politisk enighet som fått önskad effekt – bättre vård – på kort tid och dessutom ett exempel på en ekonomisk styrmodell (eller bonussystem för den som önskar det ordvalet) som fungerar, bingo!

Hanne Kjöllers Signerat i lördagens DN fick en hel del intressanta läsarkommentarer. De flesta verkar dock inte hålla med Hanne om att det är en utmärkt idé att ranka enskilda läkare. De flesta argumenterar med all rätt att svårighetsgraden på de patienter som en enskild läkare, eller enhet också för den delen, givetvis kommer att påverka möjligheterna att nå ett bra resultat. Detta är en av anledningarna till varför vi på OmVård.se inte vill se kvalitetsmätningar eller ranking för enskilda läkare. Risken för selektivt urval skulle helt enkelt bli för stor. Däremot är det fullt möjligt att jämföra ett universitetssjukhus mot ett annat, eftersom grovt kan sägas ha samma slags högspecialiserade sjukvårdsuppdrag. En intressant debatt är det i alla fall, och vi får se var den tar vägen under början av hösten, när också OmVård.se finns på plats.

I dagens ledare i DN skrivs att privatiseringen av sjukvården riskerar att urholka möjligheterna till forskning framöver, då privata vårdgivare inte behöver behålla sina journaler mer än 10 år, till skillnad från de offentligt drivna som ofta sparar dem mycket längre än så. Detta eftersom journalen är en offentlig handling och därmed faller under arkivlagen. Författarna framhåller ett bra exempel på hur arkiveringen har möjliggjort upprättelse genom en officiell ursäkt från statens sida för de personer som tvångssteriliserades under 1900-talet. Utan tvekan hade inte detta varit möjligt om journalerna inte funnits kvar.

Men att därifrån dra slutsatsen att hela den medicinska forskningen äventyras om vi inte sparar journaler i mer än 10 år känns minst sagt långsökt. Det presenteras inga siffror på hur mycket forskning som görs på journaler äldre än 10 år, men det kan väl i alla fall inte vara så stor andel av den totala forskningen?

Viktigare då är väl frågan om upprättelse för eventuella begångna felbehandlingar eller journaluppgifter som styrker skada vid försäkringsärenden. Detta framhåller också debattörerna. Någonting man inte ska ha för stor tilltro till är dock uppgifter om felbehandlingar. I dag är det fortfarande så att det är sjukvårdspersonalen själv som skriver journalen, utan att patienten har speciellt mycket att säga till om. Det som den som skriver journalen tycker är en adekvat behandling behöver ju inte alls upplevas som detta av en annan läkare eller sjuksköterska, eller hör och häpna, av patienten själv. Detta är just en av de frågor som brukar finnas med i de fina visioner som framtidens journalsystem – att patienterna själva får möjligheten att läsa och kommentera (men inte radera!) uppgifter i sin egen journal.

Spännande är det att följa debatten i kommentarerna och på bloggar. Grovt kan de delas upp i två läger, där det ena ser detta som ytterligare ett bevis på att det är dåligt med privatisering, eftersom det uppenbarligen finns en poäng i att spara journalinformation, och kör vidare på de politiska motsättningarna. Flera ”vanliga människor” verkar vara mer bekymrade över att deras journaler faktiskt är offentliga handlingar och att de kan komma att användas i forskningssyfte framöver. Utan att vi som individer har gett vårt samtycke. Att väga kollektivets och kommande generationers bästa (det är ju de som tjänar på forskningen) mot den enskilde individens bästa (integritet för mig här och nu) kommer alltid att vara en fråga som berör. Helt klart är dock att vi patienter måste få större rättigheter vad gäller vår egen journal.

Läser i dagens DN två artiklar om att situationen på landets Universitetssjukhus är mycket tuff. Socialstyrelsen har varit och inspekterat, och de blev så tagna av vad de såg att de utökade sin granskning. Sedan verkar det som om DN kör sin egen granskning, vilket säkert inte lugnar personalen heller.

Överlag har många sjukhus i Sverige det väldigt tufft med vårdplatser, men på sommaren och under perioder av vinterkräksjuka blir situationen nästan ohållbar. Anledningen är att hela vårdavdelningar stängs för att låta smittospridningen dö ut (vintern) och för att låta personalen gå på semester (sommaren). Frågan man måste ställa sig är givetvis i vilken omfattning man faktiskt kan ha sommarstängt. Att låta alla elektiva (planerade) operationer vänta till semestern är över är väl inte så konstigt, men det svåra är att dimensionera resurserna för de akuta patienter som kommer oavsett om personalen är på semester eller ej. Och om det går åt skogen år ut och år in så måste man se fundera på dimensioneringen.

Under tiden vill Arbetsmiljöverkets generaldirektör se kraftigt höjda bötesbelopp för landstingen så att de tar sitt ansvar och förbättrar såväl patientsäkerhet som arbetsmiljö. Den tuffa vårdplatssituationen leder till att patienter tvingas placeras tätt tillsammans, i bland i rum som inte är avsedda för patientvård, och stressen på personalen leder till att risken för att man missar basal handhygien ökar. Allt detta ökar givetvis risken för vårdrelaterade infektioner. Karolinska sjukhuset, som DN har besökt för sina artiklar, ligger redan väldigt högt vad gäller vårdrelaterade infektioner bland sina patienter i de två senaste mätningarna som Sveriges Kommuner och Landsting gjort. Tur för KS-ledningen, men olyckligt för patienterna, att mätningarna inte görs på sommaren. Då skulle resultatet antagligen vara ännu sämre.

I seminariet Vårdval 2.0 – Specialistvård som hölls i förra veckan i Visby framhöll Gustav (Andersson) (c) Stockholm, att tillgängligheten har ökat markant inom ortopedi och ögonsjukvården efter införandet av vårdval i specialistvården i Stockholm. Detta är slutsatsen av en ny rapport över väntetidsläget från Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning i Stockholms läns landsting. I dagsläget gäller vårdvalsmodellen för kataraktoperationer (gråstarrsoperation), höft- och knäplastikoperationer och för förlossningsvård i Stockholm.

Att öka just tillgängligheten var det stora målet med reformen och han pekar på att antalet vårdgivare som erbjuder kataraktoperationer har ökat från 5 till 8 (13) och det är ju givetvis glädjande för alla som väntar på en kataraktoperation.

Ingrid Lennerwald (s), regionråd i region Skåne är motståndare till den fria etableringsrätten då hon som politiker ”har ett ansvar att alla har rätt till vård, inte bara de som bor i tätbefolkade områden.” Hon berättar att man har väldigt dålig erfarenhet av detta från den förra etableringsvågen i Skåne då det öppnade massor av mottagningar i södra Skåne men ingen i norra. Dessutom tycker hon att det är fel att staten fattar beslut om vårdvals vara eller icke vara och sedan dumpar uppgiften att verkställa modellen i knäet på landstingen.

Tobias Nilsson, politisk sakkunnig till Göran Hägglund höll en låg profil och ville inte avslöja något från Toivo Heinsoos tredje och sista utredning i vårdvalsfrågan som presenteras i slutet av september. Dock försvarar han starkt beslutet att Socialdepartementet ställer upp nationella krav på vårdgivare som måste uppfyllas för att få i vårdvalsmodellerna. Detta för att skapa transparens och att alla vet vilka villkor som gäller.

Man behöver inte vara något större orakel för att gissa att Toivo kommer komma fram till att det är fördelaktigt med fritt vårdval även i specialistvården. Frågan man måste ställa sig är dock om vårdvalsmodellen verkligen inneburit att patienterna valt var de ska få sin vård. I en serie artiklar i Svenska Dagbladet under förra veckan belystes problematiken med att det inte finns nog med kapacitet för att alla ska få välja. Detta har till slut inneburit att fler personer inte har fått komma till den enhet de önskade än vad som var fallet tidigare. Och jag undrar om det verkligen är så att läkarna på vårdcentralerna runt om i Stockholm frågar sina patienter vilket sjukhus de vill att remissen ska skickas till? Det är nog snarare så att vårdvalsmodellerna fortfarande är mest en teknikalitet och ett ersättningssystem som påverkar vårdgivarna mer än patienterna, även om de är ett steg i rätt riktning mot ett riktigt val av vård från patienternas sida.