Blev idag intervjuad av Fredrik Mellgren på Svenska Dagbladet om vårt arbete och vår lansering. Jag anser att Mellgrens rubriksättning var lite väl aggressiv och vill här i bloggen poängtera att OmVård.se inte kommer att ranka varken läkare eller vårdenheter. Däremot kommer vi att presentera information som vi samlar in från offentliga datakällor kring enskilda vårdenheter, men inte i syfte att tolka detta åt vårdkonsumenter i någon slags ranking. Jag har gjort Mellgren uppmärksam på detta och publicerar här mitt mail till honom. Misstänker att artikeln kommer att röra upp en del känslor och vill på en gång tala om vad det är vi vill åstadkomma. Hoppas givetvis att Mellgren ändrar sin rubriksättning innan morgondagens läsare får nyheten.

Pontus

Hej Fredrik,
Läste precis din artikel om vårt initiativ och vill bara påpeka att tjänsten inte kommer att ranka läkare, som rubriken lyder, utan att vara ett verktyg för att jämföra vårdgivare på enhets-/kliniknivå. Detta är en väsentlig skillnad då vi inte kommer att ranka i den meningen att tala om vilken enhet som är bäst, då detta är mycket vanskligt, om ens möjligt, eftersom vi inte ställer nyttan av t.ex. en kort väntetid emot ett bra patientomdöme eller bra medicinska resultat. Vidare hade vi ju ett samtal om varför vi inte vill göra jämförelsen på individnivå, något som din rubriksättning knappast reflekterar och som heller inte tas upp i artikeln. Jag skulle därför gärna se att du ändrade rubriksättningen för att inte ge en felaktig bild av vad det är vi vill åstadkomma. I övrigt tycker jag att du skrivit en intressant artikel.

Pontus Österberg

Vårdvalet diskuteras flitigt i Almedalen de här dagarna.

Jörgen Månsson, vd Carema, menar på seminariet ”Vårdvalssytem i Primävård ”att det givetvis är bra med vårdvalssystem generellt men att de olika utformningarna av systemen är krävande för de företag som har verksamhet i alla landsting/regioner som inför olika modeller, däribland Carema. Enligt deras egna siffror har förorter underersatts i samtliga regioner och är något som politiker måste ta hänsyn till i utformningen av de kommande vårdvalsmodellerna.

Vidare förespråkar han en ersättning även för passiva patienter, eftersom det annars är näst intill omöjligt att starta ny verksamhet utan intäkter som måste ”tas” från andra vårdenheter. Undrar hur det skulle se ut på en annan marknad om alla nya aktörer skulle få pengar för att komma igång? Skulle nya SAAB få pengar för bilar som de inte gör? Kanske inte är så långt ifrån verkligheten ändå…

Johan Kreicberg, vd på Kreicbergs utredning och opinion, har gjort en utredning åt Vårdföretagarna kring de olika vårdvalssystemen och konstaterar att den största valfriheten bland olika aktörer (alltså inte bara antal enheter, Carema har ju exempelvis flera vårdcentraler i många landsting) finns i Stockholm och Västra Götalandsregionen, som drar igång sitt vårdval 1:a oktober i år. Skåne kommer lite sladdande efter, men Skånes regionråd Henrik Hammar (m) menar ändå att vårdvalet varit en succé i Skåne med 22 nya vårdgivare (varav 2 offentligt drivna) och ytterligare 3-4 på gång.

Roger Molin, biträdande chef på avdelningen för vård och omsorg på Sveriges Kommuner och Landsting menar att vi inte vet vilket ersättningssystem som är bäst förrän vi kan följa upp de medicinska resultaten, framför allt för kroniker. Detta tror han att vi kommer att se inom en ganska snar framtid och vi på OmVård.se kan inte göra annat än att hoppas att han får rätt. Sedan vore det ju kul om man talade om detta för patienterna också, men jag antar att det kommer i ett andra steg.

VGR har tittat mycket på Skåne och Halland, men betonar att man vill ha sitt eget system. De pratar också om att en medicinsk revisionsenhet, som står för uppföljning av kvaliteten, ska tillsättas. Dessa uppföljningar kommer att läggas ut på nätet. Det rör på sig, både Skåne och VG-regionen vill publicera öppet!

Pontus

I mars berättade VLT att nattsjuksköterskorna i hemsjukvården var ensamt ansvariga för 1603 patienter. Patientsäkerheten äventyras redan vid 400 patienter, skriver Kristina Stig på Socialdepartementet i rapporten Hemsjukvård i förändring.

Agneta Larsson berättar i artikeln om sin ständiga oro när hon jobbar natt, hon känner inte att hon kan göra ett gott och säkert arbete.

Nu har socialstyrelsen utrett läget i Västerås och kritiserar kommunen, skrev VLT igår. Antalet patienter är för högt, för få besök görs per natt och kraven på sjuksköterskornas kunskaper är mycket höga.

Äldrenämnden har beslutat att situationen måste ändras, skriver SvD. Utföraren Proaros Dygnet runt patrull har försäkrat om en tätare sjuksköterskebemanning.

Här är återigen information som är otroligt värdefull för patienterna och deras anhöriga. Det som också behövs är tydliga vägar att kunna påtala fel och brister av den här typen, och att patienterna ska kunna välja bort verksamheter med så låg säkerhetsnivå.

På seminariet Nationella handlingsplaner eller självstyrande landsting? diskuterade Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm med Henrik Hammar (m), regionråd Region Skåne, kring de olika vårdvalsmodeller som nu införs i Sverige och om det verkligen måste vara så att varje landsting/region inför sin egen modell. Vad de egentligen kom fram till ska jag låta vara osagt men det blev i alla fall inga riktiga meningsskiljaktigheter förrän Hammar framförde att han tyckte att Socialstyrelsen skulle delas i två delar; en normerande och en uppföljande/kontrollerande, på samma sätt som hänt för skolväsendet. Detta tyckte inte Holm var någon bra idé.

Desto intressantare för OmVård.se var att Hans-Erik Holm sa att ”alla initiativ som möjliggör en större valfrihet för patienterna är bra”. Vi hoppas ju att Lars-Erik verkligen står för sina ord och inser vad OmVård.se kommer att göra för valfriheten för vårdkonsumenterna.

Henrik Hammar menade att det var landstingens/regionernas skyldighet att få ner öppna jämförelser av vårdens kvalitet på individuell kliniknivå. Detta har man redan gjort och visat musklerna då man förra året avslutade ett uppdrag för en vårdgivare som inte hade tillräckligt bra resultat i Öppna Jämförelser. Återstår att se om Region Skåne inser potentialen av att också informera sina medborgare om skillnader i vårdens kvalitet. Vid ett efterföljande samtal berättade Hammar att han är säker på att fler landsting kommer att publicera resultatet på sina patientenkäter öppet på nätet som Stockholm och Östergötland redan gör. Detta ser vi på OmVård.se fram emot!

Debatten om risker med vaccination blossar upp med jämna mellanrum, senast idag i en debattartikel i Aftonbladet. Stefan Whilde, småbarnspappa, berättar att han säger NEJ till vaccinationer. Han uppmanar föräldrar att säga nej till vaccinationer så länge som möjligt, för att undvika risken för ”vaccinationsskador”.

Eftersom de vacciner som ingår i allmänna vaccinationsprogrammet är oerhört verkningsfulla är det få idag som har personlig erfarenhet av de aktuella sjukdomarna. Det gör det tyvärr mycket lättare att bortse från riskerna med en epidemi. Följderna är dock mycket svåra. Jag har tagit upp två exempel på sjukdomar som vi vaccinerar mot i Sverige idag. Följ gärna länkarna nedan, där finns mycket saklig information om sjukdomarna och deras följder.

Difteri är en halssjukdom, den kallas också äkta krupp eller strypsjukan. Det går att behandla med antibiotika, under förutsättning att den drabbade får rätt diagnos och behandling snabbt. Dödligheten är hög, ungefär en av tjugo insjuknade avlider. Ännu på 1940-talet var difteri vanlig bland barn i Europa. Idag förekommer sjukdomen bland annat i Ryssland, Ukraina och Kaukasus.

Mässling är oerhört smittsamt. Det finns inga mediciner mot mässling. Viruset ger hög feber, utslag och trötthet, och den kan också leda till hjärnhinneinflammation med bestående hjärnskador. Innan vaccinet infördes drabbades 80-90 000 barn varje år, cirka 900 fick vårdas på sjukhus och ett antal fick bestående hjärnskador. Enligt WHO dör ungefär en halv miljon människor i mässling varje år.

Det är oerhört viktigt att barn fortsätter att vaccineras i Sverige. Ju större grupper som inte är vaccinerade, desto större är risken för omfattande epidemier. Många av de aktuella sjukdomarna saknar effektiva mediciner. Därför är Stefan Wihldes uppmaning till föräldrar att vänta direkt farlig.

Behoven och bristerna i psykiatrin har blivit uppmärksammade den här veckan. I måndags lovade landstinget i Stockholms län att satsa på barn- och ungdomspsykiatrin. Pengarna kommer från regeringens särskilda psykiatrisatsning. DN rapporterade om satsningen här.

Idag skickade Socialstyrelsen ut ett pressmeddelande där de skarpt kritiserade bristerna i psykiatriämnet för läkar- och sjuksköterskestudenter. Den utbildning som ges vid högskolorna och universiteten motsvarar inte alls vårdens behov. Socialstyrelsen vill se en ökad central styrning av upplägget på utbildningarna, särskilt inom psykiatriområdet.

Det är angeläget att psykiatrin får mer utrymme. Särskilt som den psykiska ohälsan ökar, framför allt bland yngre, samtidigt som psykiatrivården går på knäna. Så jag hoppas att SLL:s satsningar och Socialstyrelsens krav får effekt!

Mattias Lundbäck är politisk rådgivare på Socialdepartementet och driver bloggen ”Den hälsosamme ekonomisten”. Han har ett spännande perspektiv på samhället, vilket gör att jag följer hans blogg regelbundet.

Idag hittade jag ett inlägg från 22 februari 2009 som jag rekommenderar alla att läsa. Inlägget heter Patienten i centrum och beskriver hur vården omformas för att faktiskt handla om patientens behov i första hand. Det här förutsätter att vårdgivaren får ett helhetsansvar för patienten utan möjlighet att skjuta vidare kostnader till en annan instans. Mycket aktuell och intressant läsning.

Barn kommer sällan när och på det sätt som det är planerat. Det kan bli som för min äldsta syster som gick över tiden med tretton långa dagar när hon väntade sitt första barn. Eller som för min bror vars bebis växer lite långsamt just nu, så mödravården håller stenkoll på utvecklingen och är beredda att sätta igång förlossningen om tillväxten skulle bli sämre, ungefär tre veckor före beräknad förlossning. Det är helt enkelt rätt svårt att ha kontroll över barnafödande.

SvD har undersökt förlossningsvården i Stockholm i två artiklar och sett att många kvinnor vill föda på Danderyd efter vårdvalsreformen. Danderyd kan inte ta emot alla kvinnorna, en del skickas till andra sjukhus i regionen när det är dags för förlossning. Att det är så här är stressande för de blivande mödrarna, vilket kan leda till komplikationer vid förlossningen, berättar Agneta Zellbi specialistsakkunnig för förlossningsvården inom landstinget i Stockholm.

I artikeln poängteras att den här situationen har uppstått efter Vårdvalsreformen, och flera bloggare tycker att det här är ett till bevis för att reformen leder till ofrihet. Jag ser att det är ett tecken på att föräldrarna inte får tillräcklig information för att fatta ett väl underbyggt beslut.

De blivande föräldrarna vet att Danderyds sjukhus kan erbjuda enkelrum – men att konsekvenserna blir att tiden på förlossning och BB förkortas och att det blir färre antal personal för varje kvinna är inte lika känt. Samtidigt har andra kliniker endast dubbelrum, men mer personal för varje kvinna och större möjligheter för föräldrarna att stanna kvar efter förlossningen.

Föräldrarna måste också få information att de senast graviditetsvecka 25 ska välja var de vill föda. En stor del av kvinnorna som ska få barn i juli och augusti har fortfarande inte valt – vilket också får konsekvenser på klinikernas planering och beredskap. Det här är mödravårdens uppgift, men någonstans på vägen går det snett.

Slutligen är förlossning något som är svårt att planera, precis som mina syskons, och det kan bli fullt på en klinik. De blivande föräldrarna måste få information om vad de gör om det blir fullt, vilken annan klinik som kan bli aktuell och hur de tar sig dit på bästa sätt.

För att fria val ska vara möjliga är det nödvändigt med god information som är saklig och ger en helhetsbild av situationen. För att de blivande föräldrarna är högst kompetenta att värdera information tvivlar jag inte på, så länge de får tillgång till den.

Igår skrev Helle Klein en krönika i Aftonbladet om DN:s mycket uppmärksammade granskning av vården i Stockholm. Hennes ståndpunkt är klar, hon tycker att Vårdval Stockholm leder fel, att folk går till läkaren i onödan, att vården i Stockholm mest liknar en fast food-restaurang.

Jag blir väldigt fundersam när jag läser Kleins krönika. Helt klart är att antalet besök har ökat i vården – enligt DN med 400 000 fler besök på vårdcentraler förra året. Men är det självklart bara dåligt? Hon beskriver risken att ””Drive-in-vården” slår hårt mot de multisjuka, mot gamla eller invandrare som inte kan uttrycka sig så väl och inte hinner förklara sina symptom förrän läkaren skrivit ut lite piller.”

Min fråga är: Hade dessa personer överhuvud taget fått besöka vårdcentralen innan Vårdvalsreformen? Hade de kunnat uttrycka sina problem så tydligt att den mottagningssköterska som tog emot deras samtal verkligen hade tyckt att de borde träffat en doktor? I och med reformen har vårdcentralerna ekonomisk möjlighet att ta emot många patienter – är det enbart av ondo?

I Svenskan står det idag att läsa att ”Scandinavian flying doctors”, främst ortopeder från Sverige men även andra delar av Norden, får skäll för undermåliga knäoperationer i England. En undersökning som bl.a. Daily Telegraph refererar till visar att mer än var femte patient som opererades blev tvungen att omopereras. Huruvida detta faktum verkligen är sant eller inte återstår att se. Varken Svenskan eller Daily Telegraph är vänliga nog att länka till undersökningen och inte heller sökningar på Google eller på Journal of Bone and Joint Surgery (som ska ha publicerat rapporten) levererar någon klarhet. Är det någon som lyckats hitta rapporten? Länka gärna hit i så fall!

Oavsett vilket så kan man ifrågasätta resultaten i undersökningen. Verkar det rimligt att reoperationsfrekvensen för Svenska ortopeder i England är ungefär 10 gånger högre än för motsvarande doktorer på hemmaplan samt för brittiska ortopeder? Hur har man egentligen mätt i Somerset? Att Svensk Ortopedisk Förening nu själva tar tag i frågan och startar en utredning är det enda rätta.

Paul Callaghan, talesperson för företaget Scanloc som rekryterat de svenska läkarna, menar att de svenska läkarna varit välmeriterade och att undersökningen måste vara dåligt utförd. Han säger att de aktuella läkarna fått uppge sina referenser och hur många procent av sina tidigare patienter som råkat ut för komplikationer eller infektioner i samband med operation. Var finns de uppgifterna undrar vi? Inte publikt hos Svenska Knäprotesregistret i alla fall. Hos Svenska Höftprotesregistret redovisar man dessa uppgifter, men inte för en enskild läkare utan för kliniker som helhet. När får vi se fler kvalitetsregister som följer Höftprotesregistrets exempel?

I slutändan hoppas vi att Svensk Ortopedisk Förenings utredning skapar klarhet i frågan, fast frågan är om de verkligen kan anses som ojäviga?