Maria har anlag för en ärftlig cancersjukdom, och har därför genomgått många operationer, där de bland annat har plockat bort hennes tjocktarm. När hon fick sitt första barn sprack tarmen, vilket orsakade stora plågor. Ingen i personalen tog hennes beskrivning på allvar, de sa att det var normalt och gav henne bara mer och mer morfin. När de väl insåg att hon verkligen var sjuk var det nästan för sent att rädda henne.
Maria berättar i sin historia om vikten av en dialog mellan vårdpersonal och patienterna, att patienterna blir tagna på allvar. Hon vill som patient bli sedd som en vanlig människa, bli behandlad respektfullt och med omsorg.